Privat, pinsamt och därför så spännande
Veronika Lindberg började dansa som barn till soulgruppen The Supremes låtar. För tillfället försöker hon gestalta frånvaro kroppsligt på scenen.
På dejtningsappen Tinder dök plötsligt Calypso upp. En sjöjungfru med lila hårsvall, uppsköljd någonstans på Hagnäs strand.
Så småningom började Calypso få ”matchningar”, det vill säga män som gillat hennes bild och ville lära känna henne.
– I profilen framkom det att det var lek och skoj, men samtidigt allvar, förklarar Veronika Lindberg.
Koreografistudenten skapade alltså en påhittad profil på dejtningssajten för att samla material till sin föreställning Project Calypso.
– Jag ville undersöka om män har fantasier om att rädda en fantasifigur, eller en kvinna överlag. Jag använde den stereotypa sjöjungfrun som kan ses som både ett offer och som ett väsen som ”lurar män”. Jag ville undersöka fantasin om att rädda någon och att bli räddad, föreställningar som vi matas med redan i barndomen genom Disneyfilmer.
Lindberg använde en del av diskussionerna som Calypso fört med männen på nätet i sin föreställning.
– Jag hängde inte ut dem, tvärtom blev det väldigt privat om mina tankar om kärlek, parförhållanden och könsroller. Jag delade med mig av minnen och fantasier som var så personliga och pinsamma att jag var tvungen att använda alla verktyg jag har för att kunna berätta om dem på scenen. Jag skämdes och just därför var det så spännande.
Barndom full av kultur
Veronika Lindberg, född 1988, började dansa som liten till soulgruppen The Supremes låtar.
Hennes mamma är dramatikern Gunilla Hemming och pappa kompositören Magnus Lindberg. Veronika Lindberg tror att uppväxten med två konstnärer påverkade yrkesvalet.
– Visst kommer det också från att ha varit en del av hela den kulturen. Att efter en föreställning se skådespelaren tvätta bort sitt smink och mitt i allt vara en riktig människa, det är sådant som jag minns från barndomen.
Veronika Lindberg tog kandidatexamen i danskonst vid Teaterhögskolan och fortsatte sedan med magisterstudier i koreografi.
– Som koreograf får man använda alla verktyg, man får pyssla med det finstilta och samtidigt ha en överblick. Dans och koreografi handlar om hur kroppen framställs på scenen och det är politiskt. Det är fascinerande att en människa som står på scenen utan att göra något kan vara en politisk handling som ifrågasätter maktförhållanden.
– Kirsi Monni, vår professor, är verkligen inspirerande. Hon pratar om saker med passion och allvar, hon har fått mig att gå till det yttersta, en disciplin som jag njuter av.
Vad är du intresserad av i egenskap av koreograf?
– Att jag har en scenkonstkontext som skapar en överenskommelse där jag kan dela med mig av personliga, intima grejer. I processen får jag fundera på saker som jag är nyfiken på, som vad det egentligen är att vara människa. När det väl kommer folk och tittar, möjliggörs en annan sorts kommunikation än den vanliga, ganska strikta kommunikationen vi använder oss av i vardagen.
– Människans behov av att söka mening intresserar mig. Livet är så absurt, det kan vara så jobbigt och tragiskt, men mitt i allt börjar man skratta. Sådana här motsägelser, ställen för friktion, inspirerar mig.
I fjol gjorde Veronika Lindberg koreografin till föreställningen Stressposition på Dramatiska högskolan i Stockholm. Föreställningen, som skildrade övervakningssamhället, innebar en chans för Lindberg att arbeta helt på svenska.
– Allt på Teaterhögskolan går på finska. Jag blev medveten om att många termer som jag använde var på finska eller engelska. Jag fick för första gången lära mig yrkesspråket på mitt modersmål.
För tillfället repeterar Veronika Lindberg verket Saudade som är hennes slutarbete.
– Det började med att jag lärde mig det portugisiska ordet saudade, som egentligen helt saknar motsvarighet i andra språk. Ordet beskriver en längtan som är ganska diffus, ett stadium av att något saknas eller fattas. Det träffade något i mig, jag kunde identifiera mig med nostalgin, melankolin, känslan att vara i det förflutna och driva ut i något slags dagdrömmande.
Spöken och Roy Anderssons filmer har inspirerat Lindberg.
– Under arbetsprocessen har vi undersökt och förkroppsligat frånvaro, att inte vara där.
Senare i höst kommer Lindberg att arbeta som koreografisk assistent åt Hanna Brotherus när Tampereen työväenteatteri sätter upp sagoboken Mestaritontun seikkailut.
– Jag vill arbeta med olika typer av projekt, olika konstellationer. Bara att få möjligheten att utöva sitt yrke är en framtidsdröm. Att ha resurser för det är ingen självklarhet.
Saudade har premiär på mediecentret Lume i Arabia 25.9.