Platt scenversion av von Triers klassiker
Allt finns nämligen med, men ändå saknas själen, skriver Martin Welander om Esbo stadsteaters uppsättning av Lars von Triers Breaking the Waves.
"Kom ihåg, Bess, det Gud ger kan han också ta ifrån dig". I den här repliken finns något av grundsynen i Lars von Triers klassiska tragedi Breaking the Waves. Ett patriarkalt och bokstavstroende samhälle har format Bess till en människa som bara döden kan befria. När kvinnan ska tiga i kyrkan och lyda sin man blir kärleken en omöjlighet.
Det här är ett sätt att förstå von Triers berättelse. Ett annat är att se den som en melodramatisk och tröttsamt misogyn fantasi om den mentalt underlägsna madonnan/horan som drivs av sina känslor och till sist offrar sig för sin man.
- Filmmanuskript: Lars von Trier, David Pirie och Peter Asmussen.
- Bearbetning för scenen: Vivian Nielsen.
- Översättning: Liisa Urpelainen.
- Regi: Mikko Kouki.
- Scenografi: Markus Tsokkinen.
- Dräkter: Tuomas Lampinen.
- Ljud: Jarmo Esko.
- Projiceringar: Sanna Malkavaara.
- Koreografi: Antti Kankainen.
- På scenen: Helmi-Leena Nummela, Taneli Mäkelä, Minna Hämäläinen, Stefan Karlsson, Miska Kaukonen, Ulla Koivuranta, Petri Rajala, Kimmo Rasila, Antti Kankainen. Föreställning på Esbo Stadsteater 19.9.
Det är just de samtidigt existerande motsatserna, och vägran att ge enkla svar på svåra frågor som är storheten i von Triers berättelse. Det, och den påträngande intima filmatiseringen, som med konsekvent grymhet visar upp alla fasetter av den erotiska kärlekens sårighet.
Starkt porträtt av Bess
I Vivian Nielsens dramatisering för scenen återstår mycket lite av det här. Detta trots att man sällan sett en trognare omvandling från vita duken till scenen. Det är som om Nielsen utgått från att om man inte ändrar på något så blir slutresultatet detsamma. Det här är emellertid ett felslut; teatern följer en helt annan logik än filmen, och medlen måste därför också vara olika.
Det första och största problemet är att sätta upp pjäsen på en stor scen, där intimiteten ohjälpligt går förlorad. Men man håller också fast vid allt annat, som placeringen i Skottland i början av sjuttiotalet. I finsk språkdräkt förflyttar det här berättelsen ännu längre från publikens verklighet, och gör att det stockkonservativa samhället med sin ondskefulla präst närmast känns som en karikatyr.
Också von Triers soundtrack från filmen har överflyttats utan minsta ändring till scenversionen. Men det som i filmen funkade som en påminnelse om att det lilla bysamhället var en del av den stora världen, känns nu närmast som en "Best of the 70s"-hitkavalkad.
Ändå lyckas regissören Mikko Kouki skapa en del scener som bär. Det hänger mycket på Helmi-Leena Nummelas starka tolkning av Bess. Hon lever så intensivt med sina känslor att hon i långa stunder lyckas förtränga allt omkring henne, och fylla hela den stora scenen med sin närvaro.
Taneli Mäkeläs Jan blir en lite plattare personlighet, men i de gemensamma kärleksscenerna, och inte minst i sorgen är han också stark. Den som till slut mest känns som en verklig människa blir väninnan Dodo, som ges en jordnära tolkning av Minna Hämäläinen.
Att föreställningen inte når riktigt ända fram hänger alltså mer på förutsättningarna än på utförandet. Allt finns nämligen med, men ändå saknas själen.