Dags för teatern att sätta ner foten

Fyra år av enbart politisk teater? Idén lockar Viirus konstnärliga ledare Maria Lundström.

En aktivistisk hållning från teatern har blivit nödvändig i en tid då regeringen är i färd med att tillämpa ett omfattande åtstramningspaket och nationalsocialistiska vindar blåser över Finland, menar Lundström, som lett Viirus sedan 2011.

– Viirus är fortfarande en politiskt obunden teater, men det är omöjligt att inte reagera när medmänskligheten tryter. Teater är ett slags flykt från verkligheten, men genom den kan man också skapa en plattform för ökad förståelse. Man kommer samman, sitter nära varandra och delar en upplevelse i tid och rum. Den sortens mänsklig samvaro är betydelsefull i sig.

– Men passivitet betyder medhåll och om vi inte sätter ner foten och säger vad vi anser om de politiska skeendena kommer vi att ångra det om fyra år.

Ett resultat av ett aktivare samhällsengagemang var den antirasistiska manifestationen som ordnades på teatern i våras.

– Också om det krävde en enorm arbetsinsats visade det sig vara möjligt att ordna evenemanget på bara ett par månader. Vi är en teater men varför skulle vi inte bredda formerna för uttrycket när vi kokar över av ilska över rasismen. För mig var manifestationen såväl ett konstnärligt som ett politiskt ställningstagande, säger Lundström.

Kärlek löser inte allt

Höstsäsongen på Viirus börjar emellertid med relationsdramat Lucky, en föreställning som kretsar kring svårigheten för människor att mötas på djupet i en hektisk storstadsmiljö.

– Jag provoceras av att man tillskriver kärleken och familjelivet så mycket gott utan att problematisera det hela. Det är som om svar skulle finnas inbakade i begreppet kärlek, men hur kommer det sig att så många relationer går i stöpet? Vi har höga förväntningar på kärleken men när det kommer till kritan är vi rätt bra på att springa undan djup kontakt och skapa hinder för att verkligen mötas.

Med Lucky gör regissören och skådespelaren Lundström sin debut som dramatiker.

– Skrivandet innebär ett visst mått av oberäknelighet för mig. Det finns inget entydigt svar på frågan om var orden uppstår, berättelserna kommer till mig. Det är som att öppna kranarna till ett okontrollerat inre flöde när jag sätter pennan till pappret. Det påminner om fritt måleri eller musikjam, jag är oviss om slutresultatet.

– Lucky har sin grund i en ytterst komplicerad kärleksrelation och är delvis autofiktiv. Att skriva pjäsen var ändå inte ett personligt introspektionsprojekt, jag var tvärtom ute efter att begripa mig på hur människor faktiskt kan leva tillsammans.

Åtta nya verk

Mer nyskriven dramatik blir det i november då Viirus ordnar festivalen Textfest där åtta nya finlandssvenska pjäser får premiär.

– Grundtanken var att ruska om den inhemska dramatiken, att ge en injektion av inspiration. Förhoppningsvis är festivalen bara en startpunkt på en våg av nya initiativ. Det har hela tiden funnits bra finlandssvenska dramatiker, men ändå har utbudet varit begränsat. Berättelserna har hållit sig till vissa teman och formexperiment har saknats, säger Lundström.

Festivalen samarbetar med dramatikprojektet Reko vars syfte är att utveckla den svenskspråkiga dramatiken i Finland.

Bland skribenterna som debuterar på Viirus scen finns författare som Johanna Holmström och Kaj Korkea-aho, men också tidningsskribenter som Janne Strang och Sara Ehnholm Hielm.

– Framför allt närmade vi oss orädda skribenter, personer som deltar i samhällsdebatten och uttrycker sina åsikter, berättar Lundström.

Pjäs om migration

Samtidigt som verksamheten på Sjötullsgatan 33 rullar på pågår det EU-finansierade Viirusledda projektet Meeting the Odyssey. Scenkonstnär­er från Nord- och Sydeuropa samarbetar kring små och stora föreställningar och workshoppar som de för ut till olika delar av Europa.

I somras var destinationen Medelhavet där gruppen turnerade ombord på galeasen Hoppet. Upplevelsen väckte motstridiga känslor.

– Att en del av dagens tiotals miljoner flyktingar kommer hit ger projektet mer tyngd och mening. Att folk försöker fly och överleva, eller faktiskt drunknar, på ställen där Hoppet seglar präglar så klart upplevelsen. Samtidigt är idén bakom projektet att med konstens medel åstadkomma gränsöverskridande kontakt. Det är ett fyraårigt politiskt och konstnärligt solidaritetsprojekt och vi gör vad vi kan för att engagera oss i migrationsfrågan.

I juli åkte Viirus dramaturg Christoffer Mellgren och den ryska regissören Tanya Priytkina-Vainshtein till den italienska ön Lampedusa, som för många migranter är den första anhalten i flykten från Nord­afrika. De har samlat in material, träffat människor på flykt, personer i olika organisationer, både hjälpande krafter och dem som ställer sig negativa till att ta emot flyktingar.

– Nu håller vi på att utforma en dokumentär föreställning om migration som ska turnera i Europa. Vi planerar också en insamling av kläder och prylar för asylsökande på Viirus och vi erbjuder våra lokaler till Röda Korsets klubbkvällar för asylsökande. Att göra teater är långsamt men det här är konkreta sätt att göra något här och nu.