Kroppens längtan
Huvudpersonerna i prosadiktsamlingen A bär alla på en längtan till havet, som blir en symbol för förändring och frihet.
Martina Moliis-Mellberg verkar ha en förkärlek för alfabetets begynnelsebokstav. Hon vann Arvid Mörne-tävlingen 2013 med novellen Antares och deltog 2011 med Atlanten, publicerad i tävlingsantologin. Och nu debuterar hon alltså med en prosalyrikbok som kort och gott bär titeln A och vars tre avdelningar alla börjar med just denna bokstav.
Kanske handlar det om att A:et innebär en startpunkt och ett löfte om en fortsättning. Något mytologiskt vilar också över Moliis-Mellbergs debutbok, där en av huvudpersonerna är Atlas och en annan bär namnet Alfa Cassiopeia.
Att bli haj
I den första avdelningen, Ad undas, står ändå en modernare kultfigur i fokus, nämligen Jacques Cousteau. Det latinska uttrycket ad undas betyder "till vågorna", och blir därmed en poetisk omskrivning av det som i texten är Cousteaus projekt: han vill bli ett med vattnet, lära sig leva under ytan.
Uttrycket ad undas används till vardags nästan enbart i norskan, där det fått den överförda betydelsen av att gå i stöpet, och i en sådan läsning får också Cousteaus projekt en mindre högtravande och snarast komisk inramning. Det komiska är för övrigt sällan långt borta i Moliis-Mellbergs text, och lättar ofta upp det annars ganska allvarstyngda och högtidliga idiomet.
Cousteau har tröttnat på livet på land, han läser en biografi över Edith Piaf och skriver i sin loggbok: "Ett liv på land ter sig allt mer som ett straff". Han fångar en haj och inleder ett maniskt experimenterande för att förstå sig på hur den kan andas under vattnet. Han misslyckas och tar till en handgripligare lösning, han sprättar upp kroppen och kryper in i bukhålan: "Det är obekvämt först, och Cousteau måste låta fötterna sticka ut ur magöppningen för att få plats, men när han väl ligger där kan han knappt känna var han börjar och hajen slutar.".
Metamorfosens lockelse
Som synes i det ovanstående citatet är gestaltningen av kroppen ett centralt tema. Det gäller också de två andra texterna, Alfa Cassiopeia och Atlas. I Alfa Cassiopeia drar två flickor ut på vendetta mot banditer i öknen. De älskar vilt och klöser varandra så blodet rinner i den heta ökensanden. Men liksom hos Cousteau finns också här en kroppens längtan till vattnet, en längtan som också den sista avdelningens Atlas bär på, där han står förstenad med himlavalvets tyngd på sina axlar.
Sanden, havet och himlen – det här är de centrala elementen i boken. På olika sätt ramar de in den grundläggande längtan efter förändring och frihet som präglar bokens huvudpersoner. Och den här längtan ligger djupt, den är en kroppens angelägenhet, vilket inte minst Cousteaus fantasi om en metamorfos från människa till haj är en pregnant bild för.
Med alla sinnen
Men även i de andra texterna påminns man ständigt om hur kroppen här är det primära, inte minst genom att själva ordet ständigt upprepas, särskilt i Alfa Cassiopeia. Den här texten har ett speciellt sug som kanske kommer sig av att den är så oerhört sinnlig. Inramningen, som kunde vara hämtad ur en västernfilm, blir en slags bakgrundsteckning till en explosion av sinnesintryck: sand mot huden, naglars snitt, blodets värme. Kroppen är sitt eget språk och därmed behövs inget annat: "vi säger inte hej då. våra munnar är inte gjorda för sådant. vi kysser varandra istället. Alfa Cassiopeia ler sitt smala leende och jag låter fingrarna glida över hennes smala flickkropp en sista gång".
Den sista texten om Atlas är den som känns mest traditionell, då den följer ett bekant mönster med en huvudperson som står inför en förändring och via personhistoriska tillbakablickar äntligen tar det avgörande steget. Men också här finns mycket av intresse, inte minst i Moliis-Mellbergs fina känsla för bildspråk och i textens olika lager som överlappar varandra och skapar tolkningsutrymme.