Rakt på sak om tufft sjuttiotal
Sabine Forsblom är tillbaka i arbetarkvarterens Borgå. I nya romanen Maskrosgudens barn fortsätter berättelsen om Betinkan i ett sjuttiotalsklimat som är hårdare och kärvare än i föregångaren.
Sabine Forsblom blev inte klar med Betinkan, huvudpersonen i romanen Maskrosguden som kom för tio år sedan. Nu är arbetarklasstjejen tillbaka i uppföljaren Maskrosgudens barn, som också den utspelar sig i Borgåmiljö.
– Om jag hade vetat att jag skulle sitta fast med Betinkan så länge så vet jag inte om jag skulle ha börjat skriva alls. Det är rent otroligt att det gått tio år och jag fortfarande sitter här med samma typer. En del av karaktärerna från den första boken hänger med också nu.
Första boken var något av ett kulturpolitiskt projekt. Tidigare var det tunnsått med romaner som lyfte fram Östnyland, men då Maskrosguden kom ut hade också Lappträskbördiga Mikaela Strömberg gett ut sin Dessa himlar kring oss städs.
Sabine Forsblom ville synliggöra arbetarklassen och Östnyland, det där landskapet med dåliga skolresultat och inga dialekter jämfört med Österbotten där de "fina" dialekterna fanns.
– Jag kände mig nedtrampad och lite av den känslan har jag hållit vid liv i mina karaktärer. De pockar på att få höras. Dessutom är intressant att skriva om arbetarklassen, men jag vill inte bli stämplad som Svenskfinlands "proledrottning".
Mustigt språk
Språket i Maskrosgudens barn är lika färgstarkt som i föregångaren, och nu liksom då är dialogen till stora delar skriven på östnyländsk dialekt. Första textversionen brukar Sabine Forsblom skriva ner precis som hon skulle prata den, efter det filar hon på texten, om och om igen – så länge att hon "hinner bli trött på boken innan hon bearbetat språket färdigt".
– För mig är språket väldigt viktigt och jobbar väldigt mycket för att få språket att sitta rätt. Jag vill att texten ska dofta mustigt berättande och forsa fram, såsom jag en gång hörde någon beskriva Maskrosgudens språk.
Samtidigt är huvudkaraktären Betinkan äldre i uppföljaren vilket sätter sin prägel på romanspråket. Dialekten skymtar fortfarande och dofterna finns kvar, men i en nedtonad variant. Dessutom har Forsblom kommit till slutsatsen att det finns sådant som helt enkelt inte går att säga på dialekt. Speciellt då kontexten är känslig eller berörande, är det svårt att få till det.
– Hur säger man jag älskar dig på dialekt? Tu e snyggär tu? Eller Sember gumma sku man ha kuna få?
Det råa och burdusa är svårt det också. Hur skriver man för att det på högspråk inte ska verka smutsigt, banalt eller trivialt då Franken roar gårdens barn med att sätta in pitten i dammsugaren?
Hårt sjuttiotal
Maskrosgudens barn beskriver Sabine Forsblom som mörkare och tyngre än föregångaren. Tiden, 1970-talet, är hennes egen ungdomstid som hon tänker tillbaka på som en hård tid att vara ung i. Språket var hårdare, det arbetades hårdare, det festades hårdare och samhällsklimatet överlag var hårdare. Mycket av det som finns i boken inspireras av självupplevda händelser, såväl egna som andras.
– Det har funnits berättelser kring mig som jag knådat och använt. Men allting i boken beskrivs inte precis som det hände, verkligheten var nog en annan.
Sabine Forsblom är noga med att påpeka att hon inte är lika med Betinkan. Maskrosguden-böckerna är inga självbiografer också om de rent tidsmässigt följer hennes egen kronologi. Det sagt, författaren öser ur sådant som känts jobbigt för henne själv. I skrivprocessen har hon gått in i det känslomässiga läge där hon själv befann sig på 1970-talet.
Osynliga barn
– Känslan av otillräcklighet, av litenhet, är något som går igen hos Betinkan. Det går inte så bra för henne i Maskrosgudens barn.
I nya boken är Betinkan i åldern 9–12, men i vissa textpartier har hon hunnit fylla femton. Hon har det tufft, hon mobbar och mobbas, och är rädd för lärarinnan Eva Braun.
– Det gör ont i mig att människor inte syns, att det finns liv med värme, klokskap, sorg, glädje och bekymmer som levs i det fördolda.
Grunden till den nya romanen, som finns i bokhandelsdiskarna i början av september, skrev hon för många år sedan under en vistelse i Rom men texten låg länge i träda. Manuset växte till sig nu och då, mellan arbete och olika projekt, men det krävde ett ryck för att Sabine Forsblom skulle få romanen klar.
Del tre
– Jag insåg att om jag inte viker tid för att skriva nu så blir det ingen bok. Jag är inte den som kan skriva några timmar efter jobbet, jag måste skriva koncentrerat för att inte tappa världen jag skriver om.
Det är också orsaken till att hon just nu är alterneringsledig från arbetet som lärare på Borgå folkakademi. Maskrosgudens barn ska få en uppföljare och berättelsen om Betinkan en fortsättning, förutsatt att det som Sabine Forsblom säger "blir någonting" av projektet.
– Det är svårt att skriva men jag känner att jag inte är färdig med Betinkan, jag måste får henne ur världen innan jag kan gå vidare. Jag är lite rädd för hur det ska gå för Bettina, just nu ser det mörkt ut och det smärtar mig trots att hon är så hjälplös att jag har leidon på henne.