Steve Reich – ett barn av sin tid

Den som har läst någon av de många intervjuer med kompositören Steve Reich som internet kryllar av har kanske en föraning om vad det betyder att han gärna kontrollerar samtalet och dess gång – men bara den som träffat honom i verkligheten vet vad det innebär i praktiken.

– Låt oss hålla oss till konsertprogrammet! Alla frågor kommer att behandlas den vägen, slår han fast på sitt bestämda men vänliga sätt när vi träffas i hotellobbyn och han får en följdfråga, som förvisso anknyter till konsertprogrammet men som potentiellt hade lett oss in på ett stickspår.

Det som kanske irriterar Reich mest är oron för att också detta samtal, i likhet med de hundratals andra intervjuer som han gett, skall komma att kretsa kring historien – främst 1960-talets slut och 1970-talets början eller den tid då hans insats kom att bli som mest avgörande för den amerikanska musikens utveckling. Ändå är det omöjligt att undvika den här tiden om vi talar om exempelvis Clapping Music eller det lilla sympatiska femminutersstycket som inleder konserten på Helsingfors festspel i kväll.

Hej och välkommen

Stycket med två musiker på scenen som klappar i händerna enligt ett enkelt men exakt formulerat rytmiskt mönster är ett av Reichs enklaste men också mest ikoniska verk och har i sig själv blivit något av en symbol för hela den musikstil som han representerar. Reich skrev stycket inspirerad av en upplevelse i Bryssel i början av sjuttiotalet när han och hans ensemblemedlemmar gick ut en kväll för att lyssna på flamenco.

– Två kvinnor gick fram, de hade lite för mycket läppstift på sina läppar, gitarrerna lät inget vidare och inte sjöng de särskilt bra heller, men när de klappade i händerna gjorde det ett oerhört intryck på oss! Jag slogs av en idé: Eftersom vi alltid hade en massa utrustning med oss på våra spelningar – marimbor, vibrafoner, elektronik och högtalare – tänkte jag på vad vi skulle göra om det blev elavbrott eller om flygfrakten aldrig kom fram. Eftersom vi ju alltid har våra händer, började vi improvisera kring något som kunde fungera med bara händerna. Nu har Clapping Music blivit oerhört populärt efter att det gjorts en app på det, men egentligen är det ett nätt litet stycke och ett underbart sätt att säga hej och välkommen till publiken.

Blev Clapping Music något av en antites mot hela det maskineri och den utrustning som ni hade släpat med er?

– Snarare var det en antites mot det maskineri som Stockhausen, Boulez, Berio och Cage företrädde, men det var inte därför jag skrev stycket utan för att jag besökte en flamencoklubb. Jag har aldrig velat göra stycken med en musikpolitisk agenda, jag överlåter det åt européerna. Jag tänker helt enkelt inte i de termerna, förklarar Reich till synes oskyldigt.

Ända sedan han skrev stycket 1972 har Reich ofta själv framfört Clapping Music, så också i Helsingfors. Det intressanta är ändå att stycket inte blivit ett dugg lättare med åren.

– Grejen med Clapping Music är att man är så utsatt. På scenen står bara två personer och om man gör minsta lilla misstag märker alla det. Och jag brukar ändå hålla mig till den lättare stämman som hela vägen hålls intakt, även om den inte heller är lätt. När jag var ung hade jag en mera aggressiv och orädd attityd, medan jag som 78-åring är mindre aggressiv och mera rädd. Och det handlar inte om en ökad medvetenhet, utan om att jag är mera sårbar.

Redan innan Reich skrev Clapping Music hade han gjort stycken som Piano Phase, Violin Phase och Drumming men det var i Clapping Music som phasing-tekniken med två musiker som framför samma rytmiska motiv med olika förskjutning blev bäst tydliggjord.

Tidsstämpeln

Hittills har vi inte ens nämnt minimalismen, men också det är en ofrånkomlig term om vi skall behandla Reich korrekt. Dock har ingen av de minimalistiska kompositörerna – främst Reich, Philip Glass och Terry Riley – någonsin varit särskilt tända på att kategoriseras som minimalister.

– Det är som med de franska impressionisterna. Om man riktigt lyssnar på dem – på Ravel, Satie och Debussy – hör man att de är helt olika, men om man inte bryr sig går det lätt att tala om dem som impressionister. På samma sätt är det med minimalisterna, om man inte bryr sig kan man bunta ihop dem under samma begrepp.

Hur skulle du med egna ord beskriva utvecklingen av din stil och din musik?

– Den har blivit betydligt mindre repetitiv och varierar i en allt fortare takt numera, inte minst harmoniskt. Det beror på att jag intuitivt har velat gå i den riktningen sedan slutet av 80-talet. På 60- och 70-talet var det de långa, kontemplativa tidsspannen som gällde. Du vet, vissa stycken är förankrade i sin tid och kan till och med förmedla den, medan andra förblir förankrade i sin tid, medan tiden passerar.

För den som inte känner din musik alls, var borde den börja?

– Om du behöver en föreläsning eller guidebok för att förstå musiken är det något fel på den. Publiken är inte dum, människor förstår musik, för vi är musikaliska djur. Publiken förstår nog vad som är rätt och vad som är fel.

Hur skulle du beskriva det amerikanska musikfältet överlag i dag?

– Jag tror fältet är i den bästa form det någonsin varit. Jag och Philip Glass, John Adams och Terry Riley representerar en generation, efter oss kom Bang on a Can-generationen med Michael Gordon, Julia Wolfe och David Lang och nu har vi till och med en tredje generation med kompositörer som Nico Muhly och Bryce Dessner och en hel hop av giganter som inte ännu är kända, som bygger vidare på den grund som vi lade. Det visar bara att vi stod på stadig grund från början.

– Det vi vände oss mot var egentligen Schönbergs aversion mot traditionell harmoni, rytm och melodi. Schönberg var en på många sätt utmärkt kompositör, men vad han gjorde åt musiken var onormalt. Hans musik kommer alltid att smaka sunkigt Wien i slutet av 1800-talet, och det är helt okej. Terry Riley, Philip Glass och jag kände ändå att vi inte gillade hans musik. Själv har jag inspirerats av Stravinsky, Bach, bebop och John Coltrane, men det är som om de på kontinenten ännu arbetar sig igenom arvet efter Schönberg. Antingen kommer de så småningom att bli färdiga med det eller så inte. Svårt att säga.

På senare år har Steve Reich också fått arbeta med allt fler musiker som inte ens var födda när han skrev sina största verk. En av dessa är skotska slagverkaren Colin Currie, som spelar Reichs musik i Helsingfors i kväll.

– När jag första gången hörde honom i Royal Festival Hall i London drabbades jag av två olika reaktioner: Den första var "wow, det här är fantastiskt!". Min nästa reaktion var att jag ville klå upp honom för att jag var så avundsjuk på hans energi! Plötsligt insåg jag att det finns en hel generation som kan framföra min musik helt mödolöst för att de har vuxit upp med den.