En ny operaboom har börjat

Wilhelm Kvist

I en studio i Musikhusets bottenvåning pågår övningarna för fullt inför uruppförandet av Antti Auvinens första opera.

Helsingfors kammarkör sjunger körpartiet, konstprofessorn Teemu Mäki regisserar och dirigenten Nils Schweckendiek slår takten efter de klick som hörs i hans hörlurar. Några korister går i tur och ordning fram för att framföra sina solonummer. I övrigt bygger det här verket helt på körens insatser, Defunensemblens spel, det ljudband och de processer för elektronisk modulation av sångrösten som tonsättaren har förberett och inte minst Teemu Mäkis videosekvenser som under hela verkets gång projiceras på skärmen bakom.

– Den här videon är ingen skärmsläckare eller illustration till musiken. Det handlar inte heller om musik komponerad till videon. Jag ville snarare att videofilmen skulle vara en likvärdig stämma i partituret, förklarar Antti Auvinen sin konstnärliga idé.

Tonsättaren närvarar själv under alla övningar, eftersom hela projektet mer eller mindre går i hans regi. Helsingfors festspel har erbjudit plattformen för föreställningarna, men för produktionen svarar kammarkören, Defunensemble och Antti Auvinen.

– När vi undersökte möjligheterna fanns det inte egentligen några andra möjligheter för oss än att producera själva. Alla andra alternativ hade blivit alltför ofördelaktiga.

Gränser suddas ut

Antti Auvinens Autuus (Salighet) som uruppförs på Helsingfors festspel på söndag är bara en av över trettio nyskrivna operor som det för närvarande arbetas med i Finland. Auvinen är också ordförande för Finlands tonsättare och har på nära håll fått bevittna hur flera av hans kolleger på senare år börjat skriva operor eller musikteaterstycken.

– Det speciella med operorna är att de är dyra produktioner med en budget som lätt uppgår till 100 000 euro eller mera. Ofta behövs också ett stort maskineri. Ganska länge har vi sett en komplicerad situation där det komponeras så många sceniska verk i Finland att de under rådande omständigheter riskerar att aldrig framföras.

Att operor skrivs för skrivbordslådan torde inte vara något nytt fenomen. I alla tider har tonsättare skrivit verk som inte har framförts, beställningar har annullerats eller så har operorna fötts av ett inre tvång utan att någon bett om dem.

Enligt Helsingfors festspels avgående verksamhetsledare, regissören Erik Söderblom, är situationen ändå problematisk.

– Just nu finns det ett momentum inom scenkonsten med omkring trettio kompositörer som arbetar med musikteater eller opera. Det hänger ihop med att den modernistiska musikstilen har nått en mognad och att kompositörer söker ett sätt att kommunicera med publiken inom ramen för samtidsmusiken. Samtidigt håller genrerna på att smälta samman och dagens aktörer gör inte så stor skillnad på dans, performance, opera, musikteater eller videokonst. Musikvideogenerationen ser på kombinationen av musik, video och berättelser på ett helt annat sätt, tror Söderblom.

Stipendierulett

Enligt Söderblom har institutionerna och de ekonomiska strukturerna för produktion av icke-kommersiell konst inte hunnit med i utvecklingen. När man gör en ny film kan man nästan alltid räkna med delfinansiering från Filmstiftelsen men när man gör ny opera eller musikteater får man gissa sig fram till vilken fond som kan tänkas stödja projektet. Stödet från fonderna är söndersmulat och när en aktör valt att stödja, tycker ofta en annan att deras insats inte behövs.

– Risken med tonsättare som skriver en opera som aldrig framförs är att de kanske aldrig mera skriver något sceniskt verk. Vi ser att det finns ett otroligt utlopp för kreativitet just nu som helt riskerar att gå förlorad. Om trettio operor förblir i skrivbordslådan går det att jämföra med om två kompositörers livstids årsverken stod på spel.

Det pågående brytningsskedet sammanfaller enligt Söderblom med den generationsväxling i finländskt musikliv som pågått en längre tid sedan tonsättare som Heininen, Sallinen och Rautavaara börjat dra sig tillbaka medan en ny generation vuxit fram.

– Det finns en risk att traditionerna bryts, om vi inte gör en insats för att ta till vara kunskaperna. På samma sätt som det hela tiden kommer nya chaufförer i formel 1-världen, kommer det hela tiden nya tonsättare och interpreter. Med 200-300 finländska operasångare utomlands på betydande poster, tror jag definitivt det finns en finns en traditionslinje och know-how som det gäller att ta vara på.

Söderblom menar att det behövs nytänkande i ett "globalt produktionslandskap".

– Det räcker inte längre om operan framförs ett par gånger i Finland. Antalet föreställningar borde redan i planeringsskedet vara fler än sex varav en del borde äga rum utomlands.

Opera för folket

Musikvetaren Elke Albrecht, som forskat i det finländska operafenomenet, bekräftar att trettio operor under arbete är en exceptionellt stor siffra. Hon tar inte direkt ställning till om dagens uppsjö är ett separat fenomen eller hänger samman med operaboomen som startade på 1970-talet – det får historien utvisa – men hon ser gärna ändå saken i ett historiskt perspektiv.

– I Finland har vi aldrig haft en motsvarande hovkultur som i Österrike, Tyskland eller Italien, däremot har vi haft ett unikt fenomen som operaboomen. När man i övriga Europa sade att operan var död, ville man i Finland göra opera. Här har tonsättarna alltid vetat vad som pågått i andra länder, till exempel i Tyskland har så inte alltid varit fallet. När man i Salzburg nu gör en över tjugo år gammal Wolfgang Rihm-opera är det en stor grej, men här görs nya operor hela tiden!

– Jag tror uppsjön av operor hänger samman med att finländska tonsättare alltid har jobbat utifrån egna idéer och perspektiv.

Har man rentav varit mera publiktillvänd i Finland genom att i högre grad skriva opera för folket än i övriga länder?

– Kanske ... Men det är viktigt att komma ihåg när man talar om finländsk opera att det finns alla möjliga sorters operor, allt från kyrkooperor till operor för hela familjen och så har vi Ilmola, Nyslott och Nationaloperan. Inom opera är det mycket som skall klaffa, man måste hitta de rätta personerna, berättelsen, publiken och platsen.

Är det ett problem att så många operor skrivs för skrivbordslådan?

– Det var väldigt lyckligt för Aulis Sallinen att få sin första opera uppsatt i Nyslott, men alla kan kanske inte ha samma lycka. För många tonsättare är operan det naturliga uttrycksmedlet om de vill framföra en berättelse, och kanske vore det bra om det fanns olika scener. Alla verk kan ju inte sättas upp på Nationaloperan.

Varierande kvalitet

Kanske kan det stora antalet nya operor förklaras av att allt yngre tonsättare vill skriva opera eller musikteater, att tröskeln inte längre är lika hög och att en del av den respekt och fruktan som somliga tonsättare tidigare kände inför konstformen inte längre vidkänns i lika hög grad. Dock är kvaliteten är inte alltid tiptop på det som görs.

Sören Lillkung har själv sjungit opera hela sitt vuxna liv och känner i egenskap av operasångare igen de problem som är förknippade med många nya produktioner.

– Jag har ju själv stått på scenen och vet att det tyvärr görs många hastverk i dag. Det finns nog ett stort sug att göra opera och musikteater, men det mesta görs på kort tid och ganska billigt. Man söker snabbare lösningar i en allt snabbare produktionstakt med mindre övningstid. Nya operor och musikteaterstycken sätts upp hela tiden utan man under produktionsprocessen hinna testa vad som fungerar. Vi har helt enkelt inte de behövliga processerna för att göra produktioner ordentligt.

– När Les Misérables sattes upp slipade man på musikalen i åtta år innan den nådde sin slutgiltiga form.

Sören Lillkung är i dag också enhetschef vid Yrkeshögskolan Novias Campus Allegro i Jakobstad och när Svenska kulturfonden för några år sedan utlyste en storsatsning på tre miljoner euro på finlandssvensk teater såg han chansen för att ansöka om pengar också för den finlandssvenska musikteatern.

Svenska kulturfonden kom att bevilja totalt 350 000 euro för ett treårigt projekt där tjugo upphovsmän, tio tonsättare och tio författare, ska handledas i att skapa nya musikteaterstycken. Fyra verk ska göras som korta showcaseföreställningar och tre verk skall sättas upp som helkvällsföreställningr 2016 och 2017.

– På komponistfronten fanns det ett stort intresse med många goda förslag, men med författarna var det värre. Kanske beror det på att musikteaterlibretto och synopsis inte är lika attraktiva litterära genrer för en författare, funderar Lillkung.

Från Kulturfondens sida kan satsningen ses som ett ställningstagande för kvalitet på det finlandssvenska teaterfältet.

– Vi gör satsningen inom ramen för vårt strategiska program och vi tyckte att musikteatern är en genre som inte fått gehör inom de traditionella utbildningarna på Sibelius-Akademin och Teaterhögskolan. Vi satsar för att vi är ute efter kvalitet och ett konstnärligt uttryck med särdrag som inte syns i de många formatbetonade musikteaterföreställningar som nu ses på teatrarna, förklarar Kulturfondens direktör Leif Jakobsson.

– Samtidigt vill vi utveckla processerna för att ta fram idéer som utvecklas och kritiskt granskas. Finland är ett av de länder där man verkligen spelar väldigt mycket ny opera, men oftast är det så att operorna framförs i någon by där några föreställningar ges under en sommar eller vinter. Varför lever de inte kvar? Kanske beror det på att man inte låtit dem genomgå en kritisk process, funderar Jakobsson vidare.

Mycket klaffade

Men om en opera tenderar att förbli i skrivbordslådan eller självdö efter bara några föreställningar, varför väljer då en tonsättare att skriva en opera i dag. Det finns säkert lika många svar som det finns tonsättare, men i Antti Auvinens fall handlade det om en kombination av flera element. Inspirationen fick han när han läste Antti Ikonens historik från 2009 och stötte på fallet Woldemar Hofström, en kaplan som fick för sig att slå ihjäl sin bror för att göra honom lycksalig.

– Min mormor bodde i Kangaslampi och jag hade bara hört om den här hemska händelsen genom hörsägen. Det var när jag läste om händelsen i skrift som jag omedelbart tänkte att den här berättelsen skulle göra sig på scenen. Dels ville jag behandla och analysera våld i vår värld, dels ville jag komponera ett verk med video och framföra en berättelse, berättar Auvinen.

– Och eftersom jag är tonsättare är musiken mitt primära uttrycksmedel. Det här är mitt sätt att uttrycka mig och behandla aktuella spörsmål.

Operafältets framtid dryftas på ett seminarium i Musikhusets Sonoresal på tisdag 18.8 kl. 13–17. Medverkande bl.a. tonsättarna Antti Auvinen och Markus Fagerudd, operaprofilerna Sören Lillkung, Erik Söderblom och Ville Matvejeff, Konstuniversitetets prorektor Paula Tuovinen och Sibelius-Akademin dekanus Tuomas Auvinen.