Lite av mycket ger balans i livet
Johanna Grüssner leder stora körprojekt. Hon undervisar i sång, sjunger jazz med olika musiker och egen musik med sina systrar. Splittrat? Nej, säger hon. Det handlar i stället om balans.
Efter studentexamen 1991 har Johanna Grüssner bott i Örebro, Boston och New York. I USA utbildade hon sig till musiklärare och jazzsångerska. Numera bor hon i Stockholm. Men Ålandsrötterna drar och sedan 2002 har familjen en stuga i Geta på norra Åland.
– Här kan vi vara året runt om vi vill.
Johanna har just återvänt till Åland från Umeå där hon sjöng jazz. Före det var hon en sväng i Kiruna. Sedan blev det Björneborg och Pori Jazz med En värld full av liv – ett stort projekt med musik ur Lejonkungen som Johanna dirigerar med hundra amatörsångare i kören och utöver det solister, musiker och dansare.
Fyra föreställningar gavs under våren i Mariehamn och en i Jakobstad. I augusti väntar ytterligare tre föreställningar på Åland. Tidigare har Johanna använt samma koncept för ett lika stort projekt med Queen-musik. Ger så mycket
Deltagande körsångare öser beröm över henne. Inspirerande, positiv och professionell. Krävande, jo men aldrig nedvärderande.- Projekten ger mig så mycket, ibland rinner tårarna av pur glädje för att det känns så bra. Det är så otroligt roligt att se vad man kan skapa tillsammans och att märka hur en kör växer och utvecklas, säger hon.
Det handlar inte bara om sång och musik. Det är mycket praktiskt som ska ordnas och det finns alltid någon som kan fixa mat, snickra podier, köra skåpbil eller sy scendräkter.
– Det blir en så fin gemenskap och vid min sida har jag en förening som gör ett storjobb!
Efter ett projekt infinner sig något som Johanna börjat kalla PPS – Post Production Syndrom. Det blir tomt och tyst och man ligger platt som en pannkaka några dagar. Sedan gäller det att kravla sig upp ur hålet och hitta på något nytt.
Duktiga elever
Nytt blir det. I någon form och på något sätt. Det gäller bara att vänta och se. Johanna har också en egen solokarriär som jazzsångerska, numera ofta med olika musikerkonstellationer, och hon sjunger medeltidsinspirerad egen musik med jazz- och rockrytmer tillsammans med sina två systrar i gruppen Ulvens döttrar. En ny skiva spelas in i augusti.
– I början av Ulvens döttrar kunde övningarna sluta med att vi grät i varsitt hörn. Nu lyssnar vi mer på varandra och har olika roller. Isabella skriver text, Ella musik och jag arrangerar.
Dessutom är hon lärare i sång två dagar i veckan vid ett gymnasium i Stockholm – i afromusik som det fortfarande heter i Sverige och som omfattar pop, rock och jazz. Eleverna tas in efter antagningsprov och är jätteduktiga. Många har redan synts i talangprogram som Idol.
Det här smörgåsbordet av uppdrag och jobb passar Johanna. Hon vill inte vara enbart det ena eller det andra. Hon vill ha lite av allt. Balans kallar hon det. Då mår hon bäst.
Under åren i New York blev hon omskriven när hon tog 24 elever från skolan i Bronx på resa till Åland där de gav flera konserter. Projektet blev en bok och nästan en film, men luften gick ur efter attackerna den 11 september 2001. Efter dem ville hon bara hem.
Blir allt svagare
Johanna rör sig försiktigt. Utomhus går hon helst med stavar eller käpp. Hon lyfter inga tunga saker, hon kan inte ta sig upp om hon ramlar omkull. Ett trappsteg är ofta ett för mycket. De muskelkramper hon drabbades av som barn under gymnastiktimmarna visade sig vara den ärftliga sjukdomen limb-girdle muskeldystrofi. När hon var i 20-årsåldern började hon märka av försvagade muskler och det blir långsamt sämre. Även systrarna är drabbade.
– Jag har mina dåliga dagar, men det är bara att gilla läget och fokusera på det jag ändå kan göra – och att begära hjälp. Om någon vill att jag ska sjunga på ett berg dit det leder en brant stig tackar jag ja och talar sedan om att någon får bära mig dit.
Inte vänta
Sjukdomen kan vara ett skäl till Johannas till synes outtömliga energi och aktivitet.
– Varför vänta? Det är ingen idé att skjuta upp roliga projekt tills jag inte kan utföra dem längre. Jag orkar än så länge stå nästan hur länge som helst, men börjar känna att många timmars dirigerande tar på armarna. Därför uttrycker jag mer med mindre handrörelser och med ansiktet.
Och systrarna har redan ett framtida namn i bakfickan på Ulvens döttrar: Rolling Sisters.
– Visst, lite galghumor måste man tillåta sig!