Essä: Som författare är Ayn Rand en förlorare
Är en av världens mest sålda och inflytelserika romaner läsbar? Sara Ehnholm Hielm läser Ayn Rands Atlas Shrugged, en av nyliberalismens inspirationskällor.
. ”Jag har varit rädd för den på samma sätt som för kyrkor, droger eller cigaretter – av rädsla för att bli frälst och fast”, menar essäisten. Men läsningen blir en överraskning.
"Han stod och såg ner på hennes nakna kropp, han lutade sig fram, hon hörde hans röst – det var mer ett konstaterande av föraktfull triumf än en fråga: 'Vill du ha det?' Hennes svar var mer av ett stönande än ett ord, hennes ögon slutna, hennes mun öppen: 'Ja.' "
Från vilken bok kommer citatet?
a) Fifty shades of Gray
b) Valfri Harlekin-roman
c) Atlas Shrugged (På svenska: Och världen skälvde)*
Svaret är c. För att visa att det inte är ett enstaka citat kan jag ge ett annat:
”Vad än jag är, tänkte hon, vilken stolthet som människa jag än har, stoltheten av mitt mod, av mitt arbete, av mitt sinne och min frihet – det är vad jag ger dig för din kropps njutning, det är vad jag vill använda för att tjäna dig – och att du vill att de ska tjäna dig är den största belöning jag kan få.”
Hon som tänker så har det osannolika hjältinnenamnet Dagny Taggart och mannen hon vill tjäna är en selfmade miljardär och industrialist, Hank Rearden. De har arbetat tillsammans i två år då ”det outsagda begäret som karaktäriserat hennes varje möte med honom” rinner över. Dagny, själv chef för Taggart Transcontinental Railroad och driftig affärskvinna, möter dock inte här mannen i sitt liv, utan en av bokens åtminstone fyra män som betraktar henne som kvinnan i deras.
Förutom Hank är det arvtagaren till en chilensk koppargruva, Francisco d’Anconia, som tar hennes oskuld och blir playboy, den snälla Eddie Willers, hennes högra hand på kontoret som aldrig ens vågar deklamera sin kärlek, och förstås John Galt, den hemlighetsfulle fysikern som vill stoppa världens hjul.
Bokens tillkomsthistoria speglar lite Dagnys situation som enda kvinna bland män. Ayn Rand, född Alisa Zinovjevna Rosenbaum i Sankt Petersburg men inflyttad till USA efter ryska revolutionen då staten konfiskerade hennes fars apotek, arbetade i åratal på Atlas Shrugged* som blev hennes mästerverk (enligt henne själv) och sista roman. Vid sin sida hade den 50-åriga Rand då sin vän Alan Greenspan och sin älskare Nathaniel Branden, blivande guru för självkänsla-rörelsen i USA. Tillsammans med de båda 25 år yngre männen gick Rand genom manuskriptet rad för rad, medan hennes man Frank O’Connor, ex-filmstjärna som hade gett upp sitt jobb för att sköta deras ranch, satt hemma. ”Frågan är inte vem som kommer att tillåta mig – det är vem som kommer att stoppa mig”, sa protofeministen Rand.
Anne Conover Heller, författare till biografin Ayn Rand and the World she made (2009) beskrev förhållandet så här:
”Alla trodde hon älskade Frank passionerat. Men hon ägde lite eller ingen empati, ett användbart och kanske nödvändigt redskap för intimitet. Ibland verkade hon inte veta vem han var. Hon blandade ihop honom med sina hjältar, hon insisterade på att han delade alla hennes övertygelser, hennes begär, hennes smak och hennes benägenhet för grova förolämpningar och förakt.”
Atlas Shrugged utkom 1957, har sålt i över tjugo miljoner exemplar och valdes i en omröstning på 1990-talet till den bok som näst efter Bibeln hade påverkat amerikaners liv mest. När jag läste romanen överraskade erotiken och romantiken mig mest. Det är ju inget nytt att sex säljer böcker. Men romanens läsare är inte främst medelålders kvinnor utan mäktiga, ultrakonservativa män.
I artikeln ”Altruism shrugged” av Elizabeth Stoker Bruenig i juninumret av New Republic nämner hon bl.a. domaren i Högsta domstolen Clarence Thomas och de republikanska presidentkandidaterna in spe för valet år 2016, Paul Ryan, Gary Johnson, Ted Cruz och Rand Paul som medlemmar i fanklubben, liksom största delen av tea party -rörelsen. Ronald Reagan beundrade Rand, trots att hon avskydde honom (för att han var emot abort). Hos oss har Nalle Wahlroos kallat boken en av sina tre favoriter och Annie Lööf, Centerns partiledare i Sverige, har rekommenderat den. Det här är fascinerande på många plan.
Att de har läst igenom en tegelsten på 1168 sidor och burit med sig dess tankar genom livet. Att de betraktar den som litteratur, ofta som den bästa bok de läst. Att de har plöjt igenom alla dessa sidor om en stark kvinnas begär och hennes erotiserade uppfattning av världen – bokens största förtjänst, även om jag skulle önska bort meningar som ”diamantarmbandet på hennes nakna arm gav henne den mest feminina av alla aspekter: intrycket av att vara kedjad” eller: ”hon visste att rädsla var onödigt, att han skulle göra vad han ville, att beslutet var hans, att han inte lämnade någonting till henne utom vad hon mest ville – att ge efter”.
Förutom att Dagny sexuellt gillar att underkasta sig är hon besvärande – och förmodligen på sin tid chockerande – aktiv i sin sexualitet där hon efteråt ligger och tittar förnöjt på mannen, stolt över att äga hans kropp, kär i det faktum att hon existerar i en värld genomlyst av extas. Dagny har en till synes outtömlig kapacitet för glädje, vilket för henne självklart innebär att varenda vaken minut går till jobb och sex (Freuds arbeta och älska).
Det är hennes blick som gäller. Hjältarna är alla övernaturligt snygga, blonda, blå- eller grönögda, solbrända och med hårda muskulösa kroppar. Den största kärleken John Galts utseende beskrivs njutningsfullt (och med en närmast fascistisk fascination inför skönhet/styrka) på en hel sida som ”ett ansikte som inte bar något spår av smärta eller rädsla eller skuld. Formen på hans mun var stolthet, och mera: det var som om han var stolt över att vara stolt… ett uttryck av skoningslös oskuld som varken skulle söka eller ge förlåtelse”.
Just blickar, begär och postcoital belåtenhet fångar Rand bättre än många betydligt bättre författare.
Det är lätt att känna igen lusten att låta attraktionen styra, och Dagnys känsla av utvaldhet. Hon uppfattar sin barndom som ett tillstånd som måste uthärdas, ”att råka vara fängslad bland människor som var tråkiga”. Hon studerar matematik och senare till ingenjör och gläds simultant över fröjden i att beundra begåvning och i sin egen förmåga. Som nioåring besluter hon att ta över familjens järnvägar, och börjar jobba som sexton. ”Hon tog ansvariga poster för att det inte fanns någon annan som tog dem… Hennes överordnade, som hade auktoriteten, verkade rädda för att utöva den, de använde sin tid till att undvika beslut, så hon sa åt folk vad de skulle göra och de gjorde det. Vid varje steg av sin karriär gjorde hon jobbet långt före hon fick titeln. Det var som att avancera genom tomma rum.”
”Motståndet som hon var tvungen att slåss mot var inte värt att besegra; det var inte överlägsen skicklighet som hon hade satt en ära i att utmana; det var inkompetens – ett grått lager av bomull som verkade så mjukt och formlöst, som inte kunde ge något motstånd men ändå lyckades lägga hinder i hennes väg.”
En av hennes få förebilder (eftersom hon är så förträfflig) säger till henne: ”Dagny, det finns ingenting av vikt i livet – utom hur väl du gör ditt jobb. Ingenting. Endast det. Vad annat du än är, kommer därifrån. Det är det enda måttet på människovärde.”
Men om erotiken och den självklart vilseledda känslan av att vara oersättlig på jobbet går att leva sig in i, är det svårare med den sidan av boken som de nyliberala republikanerna förmodligen gillar: samhällsskildringen. På bakpärmen betecknas boken som ”en filosofisk revolution i action-thrillerns form”. Rand betraktade sig som författare och filosof, grundare av ”objektivismen”: en riktning som argumenterar för hyperindividualism, rationell egoism, laissez faire-kapitalism, objektiv moral och väktarstaten (enbart polis, militär och domstol som skydd för privategendom).
En filosofisk roman kan skrivas på olika sätt. För till exempel den jämnåriga existentialisten Simone de Beauvoir var det enda ärliga att författaren utgår från att beskriva de konkreta erfarenheter hon har genomlevt och känt i sitt skinn – därifrån följer alla allmänna sanningar och abstraktioner. Romanens filosofiska innehåll får inte ha tillkommit före själva skrivandet, så dess idéer utgör levande upptäckter både för författaren och läsaren.
Rand gör tvärtom: hon vill beskriva idealmänniskor och deras värld. Men filosofins hjälp tänker hon ut sin perfekta värld, och ger sedan de abstrakta tankarna kropp i människor och händelser i romanen. Så blir världen tunn och tom, med smak av papper och befolkad av ytterst få. Personskildringen blir platt, för vem har någonsin träffat någon som är totalt perfekt (även om jag misstänker att Rand såg sig själv som en hjältinna)? Självupptaget skrev hon: ”Meningen med att skriva fiktion är att skapa, för mig själv, en sådan värld jag vill ha och att leva i den medan jag skapar den”. Det verkligt överraskande är att så många andra uppenbarligen också vill leva i hennes värld. Jag tror lockbetet hon erbjuder, framför allt för tonåringar som traditionellt läst Rand, är hjälterollen: den oberoende, ohämmat egoistiska övermänniskan som är värd allt.
Bokens utgångsläge är att USA:s miljardärer och företagare, ”de som håller världens hjul i rullning”, går i strejk. De bygger sin egen utopi i ödemarken, inte en stat eller ett samhälle utan en frivillig förening av män som hålls ihop enbart av vars och ens egenintresse. Det enda ord som är förbjudet är ”ge”, allt måste köpas och säljas. Alla bör svära eden: ”Jag svär på mitt liv och min kärlek till det att jag aldrig kommer att leva för en annan människa, eller be en annan människa leva för mig.” Arbetsgivarna behöver inga arbetare eftersom de jobbar så heroiskt själva medan världen utanför går under i kaos (politiker är inpiskade skurkar och arbetare inkapabla att arbeta).
Det som står på spel är, i bokens överdrivna ton: ”Vår tid utgör klimax efter sekler av ondska. Vi måste göra slut på det, en gång för alla, eller bli utplånade – vi, tankens män. Vi producerade världens välstånd – men vi lät våra fiender skriva dess moralkod.”
Atlas Shrugged är Rands moralkodex. Hennes uttalade mål är att tildela de starka det moraliska imperativet att inte ge något åt någon. Det gör hon genom att låta dem vifta ohämmat med offerkortet.
Rand skiljer mellan den lilla eliten av perfekta, tänkande, skapande, produktiva, heroiska människor – och alla de andra: tjuvarna, parasiterna, blodsugarna, luffarna, de värdelösa och hjälplösa. (Ordet människa eller medborgare eller levande varelse används aldrig om dem – däremot liknas nog tåg och fabriker vid levande varelser). Eliten känns igen på sina pengar – och sin enorma kapacitet för lycka. Bara de superrika är spelare här. En Eddie som jobbar hårt och lojalt hela sitt liv kan t.ex. aldrig få tillräckligt med kapital för att tas på allvar av Dagny. Det mest äkta i texten är en vibrerande längtan efter att beundra starka män och bli beundrad av dem – självbeundran inte att förglömma.
Men den känslans baksida är frätande förakt, mot allt och alla andra. I boken finns en stark aggression mot och ett äckel inför dem som inte tjänar pengar, som får understöd, som är svaga. Det finns också en fasa – hos Rand förmodligen uppkommen under barndomens ryska revolution – för folkmajoriteten som grabbar åt sig miljardärernas surt förvärvade slantar, till exempel genom demokratiska val. I Rands värld godkänns inga rättigheter, inga skyldigheter, ingen nåd, ingen godhet, inget beroende, inget kollektiv, inga skatter, ingen mänsklighet, ingen välgörenhet.
Även om filosofen Rand svär i förnuftets namn utnyttjar hon i romanen alla ohederliga knep för att trumfa igenom sina argument. Hon använder ett nästan absurt värdeladdat språk, vänder på ords betydelser och skapar falska val (”mata ditt svältande barn eller en värdelös tiggare”). Om Marx skrev att kapitalisten suger ut arbetaren, säger Rand att det är arbetaren som suger ut kapitalisten. Personerna talar i oändliga monologer, och det förekommer överhuvudtaget inga motargument. Monologer som kan uppgå till 50 sidor söndrar berättelsen (och alla thrilleranspråk). Dialog förekommer knappt.
Fiktionens moral och intrig är svart-vita: Rand tror inte på motsägelser. ALLA som gillar den fria marknaden är snygga, anständiga, hederliga och samvetsömma medan ALLA som arbetar för staten är ryggradslösa parasiter.
På ett ställe inträffar en stor tågolycka. Rand beskriver med kuslig hämndlystnad passagerarna som snart ska dö, utan att ge dem namn: en katalog av dessa små människors felaktiga tankar och handlingar – en mor som inte bryr sig om vad hennes tjänsteman till partner fattar för lagar, en arbetare som tycker han har ”rätt” till ett jobb, en kvinna som tycker hon har ”rätt” till kollektiv transport osv. Därför är alla de här människorna ansvariga för och skyldiga till sin egen död.
Trots att Rand är gravallvarlig i fråga om budskapet är boken överraskande osminkad underhållning. Den är en produkt av sin tid, 1950-talet: ett hopkok av kiosklitteratur, b-filmer med kärleksfullt glödande cigaretter (Rands dröm var att skriva filmmanus), oväntad romantisering av tåg och kommunistskräck. Rand skriker alltid med sina lungors fulla kraft hellre än talar, hon predikar hellre än argumenterar, hon föraktar hellre än förstår. Jag om någon respekterar hett engagemang (och känner stundvis rodnande igen mig) och det ger boken dess energi: hård, späckad med oneliners som från en reklamfirma, bjärt som en serietidning. Men gnistorna drunknar i svadan och det sura föraktet och det är hårt jobb att läsa ut romanen. Som författare är Rand det värsta hon visste: en förlorare.
Därför är det desto mer förbluffande att Rands retorik lever kvar. Världen är indelad i vi och de, i vinnare och förlorare, i de närande privata företagen och den tärande offentliga sektorn, i heroiska övermänniskor som gör pengar och överflödiga som slösar dem. Medmänskligheten är nedskruvad, allt mäts i pengar.
Inte av en slump är det sista ordet i Atlas Shrugged "dollar". Till Rands begravning sände hennes nära vän Alan Greenspan, legendarisk ordförande för USA:s centralbank 1987-2006, ett stort dollartecken gjort i blommor.
*I essän använder jag den engelska titeln, efter guden Atlas som bär hela världen på sina axlar. Det som händer om Atlas plötsligt rycker på dem är upphovet till den svenska titeln: Och världen skälvde. Eftersom Rand hyllar den gudalika individen och uppmanar honom att inte bry sig om resten av mänskligheten tycker jag att Atlas shrugged är en mer lyckad titel.