Fräscha fläktar från den nya världen
Årets tema vid Musikfestspelen Korsholm, Den nya världen, för spontant tanken till Dvoráks populäraste symfoni, men handlar självfallet om en ofantlig mängd högklassig musik i alla tänkbara genrer och stilar – även om man begränsar sig till den så kallade konstmusiken.
Till den nya världens musikskapande kan, förutom musik av infödda tonsättare, förstås även räknas musik av tonsättare som flyttat dit eller vistats där för kortare perioder. Det mest berömda exemplet på den sistnämnda kategorin är Dvorák, vars handfull terminer som kompositionsprofessor i New York fick betydande konsekvenser för den amerikanska konstmusikodlingen.
I vilken mån vistelsen satte konkreta spår i Dvoráks egen musik tvistar de lärde om, men visst kan man med god vilja finna en "amerikansk" ton i verk som just nionde symfonin samt den samma år, 1893, tillkomna Fdurkvartetten.
Den omedelbart därpå skrivna Essdurkvintetten känns dock mer böhmisk till sin karaktär och Leonard Bernstein har i en berömd föreläsning påvisat att ingen av Dvoráks symfonier är mer tjeckisk än "Från nya världen".
- Öppningskonsert i Korsholms kyrka 30.7.
- Konserter i Kuntsis museum för modern konst, Hemmergården och Solf kyrka 31.7. Schumannkvartetten (Erik Schumann, Ken Schumann, violin, Liisa Randalu, altviolin, Mark Schumann, cello), Artendekvartetten (Sara Etelävuori, Sofia Greus, violin, Dalia Stasevska, altviolin, Joona Pulkkinen, cello), Denis Goldfeld, violin, RistoMatti Marin, Marko Hilpo, Juhani Lagerspetz, piano. Sibelius, Dvorák, Mendelssohn, Whittall, Barber, Chadwick.
Sömlöst kvartettsamspel
Det mesta är alltså relativt. Förutom eventuellt tyska Schumannkvartettens spel, som definitivt hör till det bästa jag hört på bra länge. Den någorlunda låga medelåldern till trots musicerar man som garvade veteraner och förutom en mångfacetterat flexibel klang håller man sig med en bred palett av för den aktuella situationen adekvata karakteriseringsmöjligheter.
Insiktsfullt och välanalyserat spel, med andra ord, vilket framkom inte minst i nämnda Dvorákkvartett, som trollband Solfpubliken vid fredagens kyrkokonsert. Snäppet ungdomligare Artendekvartetten har åter fått status av Korsholmsfestspelens huskvartett och till deras största styrkor hör, förutom en häpnadsväckande arbetskapacitet, förmågan att på kort tid tillägna sig ny repertoar.
Detta skulle bevisas av bland annat den finfina versionen av sorgligt underskattade amerikanska symfonikerpionjären George Whitefield Chadwicks (18541931) härligt fräscha fjärde stråkkvartett, som inte står vännen Dvoráks mer berömda alster långt efter.
Artende behöver inte heller skämmas för sig i en jämförelse med Schumannkvartetten, även om man vad klangkulturen beträffar ännu har en bit kvar till kollegernas nivå.
Vad som framförallt imponerat så här långt är dock de två kvartetternas sömlösa samspel i diverse konstellationer samt, inte minst, i Mendelssohns oktett, som lockade den begeistrade publiken till rungande ovationer vid torsdagens öppningskonsert. En energiurladdning en god bit utöver det vanliga.
Mot stillhetens kärna
Korsholmsfestspelen har under Henri Sigfridssons konstnärliga egid givit rikligt med utrymme åt pianomusiken och årets festival är inget undantag. Då årets hustonsättare, logiskt nog, är Kanadas gåva till det finländska musiklivet, Matthew Whittall (f. 1975), säger det sig självt att en given programpunkt är Whittalls magnifika Walt Whitmaninspirerade pianoverk Leaves of Grass med "hovpianisten" RistoMatti Marin som ultrasensitiv uttolkare.
Tyvärr missade man vid tidiga fredagskonserten i Kuntsis museum för modern konst möjligheten att göra helheten om tre preludiesamlingar med recitation, men bok II & III förslog mer än väl för att etablera den magiska stämning det här verket osökt inbjuder till. Och så fick vi höra förträfflige Marko Hilpo bränna av en minst sagt laddad version av Samuel Barbers hyperkrävande pianosonat från 1949.
Egensinnigt och oförutsägbart
Vid fredagens konsert i Hemmergården tillägnad Sibelius och Dvorák, som faktiskt träffades, var det dags för Juhani Lagerspetz att visa sig på styva linan.
Den tidiga Lovisatrion är knappast oförglömlig musik och pianosatsen är klumpigt skriven, men Lagerspetz byggde tillsammans med violinisten Denis Goldfeld och Artendecellisten Joona Pulkkinen upp en dramaturgiskt trovärdig helhet. De aforistiska 5 skisserna för solopiano ur sena opuset 114 gjordes med en behövlig dos poesi, medan Dvoráks charmiga sonatin för violin och piano kändes aningen rutinmässig.
Whittall är en egensinnig tonsättare som går sina egna, inte sällan svårförutsägbara, vägar. I den i Solf framförda pine tree, dreaming (being the pine tree II), ursprungligen skriven för dragspel men nu hörd i versionen för stråksextett från 2009, utforskar han stillaståendets och den meditativa närvarons estetik på ett högst engagerande sätt och förverkligandet borrade sig ända fram till stillhetens inte nödvändigtvis passiva kärna.
Fräscha fläktar från den nya världen