Ögonbindeln, eller den moderna människans begär
Varför har kärleksförhållandet en så central plats i den moderna människans själv-blivande? Med avstamp i Siri Hustvedts roman The Blindfold dissekerar filosofen Nora Hämäläinen frågor om ensamhet, identitet och behovet av bekräftelse.
Vad behöver en människa för att kunna leva? Mat, kläder, värme, någonstans att bo: en fysisk plats som man kan kalla sin egen, om så tillfälligt. Men också en plats i det som i en egentligare mening är den mänskliga världen: en plats i ett samfund, samhälle, inför människorna.
Hur får man en sådan plats? Vad består den i?
Många författare har i sin produktion åtminstone en roman om en ung person (författarens alter ego) som far illa av ensamhet. Kanske är det här den moderna skönlitterära författarens arketypiska erfarenhet: att vara ung och isolerad, inte haka i och inte passa in, inte veta vad man ska ta sig till, att ha ingen, höra ingenstans. Man kan se det som en upphöjande erfarenhet, klassresenärens, bildningsresenärens, konstnärens strävsamma resa mot debut, framgång, kärlek, återförening, transcendens. De här är böcker för njutningsfull, stundvis självupphöjande identifikation, för känslan av att man delar värld med författaren, på ett sätt som ingen annan. Ingen utom jag och hon har varit så ensam.
I just den klädnaden är de här böckerna emotionellt tillfredsställande men ointressanta och ofta varandra lika. Det enskilda, individuella och nydanande kommer inte så mycket till uttryck i skildringen av ensamhet, utan i de frågor som texten ställer om samhället. Att skriva om ensamhet är ändå alltid också att skriva om samhället, om villkoren för samvaro.
Siri Hustvedts debutroman Ögonbindeln (The Blindfold 1992) är en bok om en ung kvinna. Den är utan tvekan en feministisk bok, men exakt på vilket sätt är svårare att sätta fingret på. Det är det jag ska försöka reda ut. Huvudpersonen Iris (Siri baklänges) är doktorand vid Columbia University och försöker leva på luft. Bokens fyra delar skildrar hennes möten med personer som på olika sätt drabbar henne.
I den första berättelsen, något av en Paul Auster-pastisch, får hon ett mystiskt arbetsuppdrag av en viss Mr. Morning. Varje vecka ska hon få av honom ett föremål som har tillhört en numera död ung kvinna. Hon ska ta det med sig och väl hemma spela in en viskande utförlig beskrivning av föremålet. Först tilltalas hon av det kusliga i uppdraget, men blir snart besatt av vad som egentligen hände med den döda kvinnan: mördad men ändå levande i de banala ting hon lämnade efter sig.
I den andra berättelsen hänger Iris ihop med en viss Stephen. Han är fjär och behandlar henne godtyckligt, men hon är desto mer besatt av honom. Stephen har en kompis, George som är fotograf och vill ta ett porträtt av henne. Men på bilden ser hon onaturligt, obehagligt avhuggen ut. Och bilden som George tänkt ställa ut den tillsammans med på ett galleri (för han ställer alltid ut sina bilder i par), är av en kvinna som ligger på gatan, förvriden i ett epileptiskt anfall.
I den tredje berättelsen är Iris intagen på sjukhus för svår migrän. (I marginalen invid symptombeskrivningen har vännen som jag lånat boken av hjälpsamt skrivit "hysteria", ett tema som både Siri Hustvedt och hennes syster Asti Hustvedt har skrivit om.) I samma sjukhusrum ligger också en förvirrad Mrs. O som förlorat talförmågan och en beskäftig Mrs. M vars neurologiska problem påverkar benen men inte huvudet, vilket hon själv är mån om att betona. O beskrivs som offer för en "neurologisk katastrof" som har lämnat henne "inkoherent", splittrad i tusen bitar, som likt tusen osynliga demoner bebor deras gemensamma sjukrum. Mellan Iris och Mrs. O uppstår ett märkligt band, det är något hon vill av Iris, och på något sätt är hon nyckeln till Iris problem. O som i "other", annan, den andre, splittrad och ändå inlåst i kroppens skal.
Först i den fjärde berättelsen vecklar boken ut sig som en riktig roman. Efter att ha arbetat för en av sina professorer med en översättning av kortromanen Der Brutale Junge av en viss Johann Krüger kastar sig Iris in i en skuggtillvaro. Klädd i en herrkostym frekventerar hon ensam sjaskiga barer och kallar sig Klaus efter novellens huvudperson, en pojke som fantiserar om våld. Utmärglad och halvgalen hittas hon i slutet av sommaren av professorn (äldre och gift) och blir hans älskarinna. Men förhållandet blir under årets gång alltmer destruktivt och slutar med att han knyter på henne en ögonbindel, en dyr scarf som han har gett henne, och våldtar henne i en kvasi-erotisk halvfantasi.
Dödad, beskuren, fragmenterad, våldtagen, hysterisk, epileptisk, dement, avmagrad, förblindad och mycket mer är "kvinnan" i boken. Det finns många frågor man kan ställa om bokens patologiska och sönderdelade kvinna. Är de uttryck för karaktären Iris brist på meningsfulla mänskliga band? Ska de läsas som studie av den moderna människans fragmentering, eller tvärtom som patriarkatets uråldriga vägran att erkänna kvinnan som ett helt subjekt? Handlar de uttryckligen om kvinnan, eller är kvinnorna här bärare av det universellt mänskliga, den hela människans och det normala livets oroväckande skörhet. Och framför allt: vad är det boken vill, kan, säga om våra relationer till varandra? Försöker man stava ut vad som pågår blir det mest banaliteter, samtidigt som man har en irriterande känsla av att där finns något mer, att man inte har knäckt koden.
I slutändan kommer Iris ut som en prövad men ganska välbehållen person, bara för att få ett slag till. Hon träffar en manlig vän "Paris", en konstkritiker som hon har umgåtts med av och till en längre tid. I hans vita soffa över ett glas brandy, skådande ut över staden genom hans stora fönster, låter hon hela historien rinna ur sig: Klaus, Stephen, Michael, sjukhuset, ögonbindeln. Han lyssnar ut henne med vad hon tolkar som förståelse, men så ser hon på honom: han gäspar, grinar och summerar hennes berättelse i förlöjligande ton. Ett gräl bryter ut, ömsesidiga försök till förnedring och hon flyr till sist ut i mörkret "like a bat out of hell".
Den här sista scenen förbryllar mig. Vilken innebörd ska man ge åt att de anslutande orden utgörs av ett nött idiom. Paris beteende är en skolboksmässig, för att inte säga klichéartad uppvisning i patriarkal svaghet: han avfärdar hennes upplevelse, han avfärdar möjligheten till vänskap, han är sårad över att misstas för en axel att luta mot, han anklagar henne för bristande intresse för hans person, gör en kall sexuell invit och ett fysiskt angrepp. Men vad är det vi ska ta hem från den här scenen? Är det lärdomen att en kvinna ska akta sig för att lita på en man? Är det ett beklagande över strukturer som gör det så? En kritik av en kultur som isolerar oss, förvandlar oss till soldater i våra privata krig? Handlar det trots allt om Iris, att vi ska genomskåda henne, se henne som just så egoistisk och högdragen som hon beskylls för att vara av flera män i boken? Ska vi se båda sidorna, patriarkatet å ena sidan och den arroganta flickan å andra sidan?
Eller handlar det slutligen om berättandets, författarskapets, romanens villkor, som Justine Picardie menade i sin recension av boken i The Independent 1993. Den läsningen visar upp texten som finurlig, men inte särskilt djup. Det är tydligt att där finns mer än så.
Hustvedt tematiserar sambandet mellan fragmentering och kontaktlöshet. De trasiga, fragmenterade, och förtingligade kvinnorna har avskurits från mänsklig kontakt, respekt eller erkännande. Något avgörande har förvägrats dem och förvägras ständigt även Iris. Men man kan också fråga: vad är detta avgörande, vad är det hon egentligen begär?
Det har skrivits väldigt mycket om människans behov av erkännande, av att bli sedd, under de senaste fyrtio åren: i postkolonialt och feministiskt tänkande, i kritisk teori, i populärpsykologi. Den kanadensiska filosofen Charles Taylor har kanske bättre än någon annan formulerat vad det handlar om. Det påtalade behovet av erkännande är enligt Taylor inte ett universellt mänskligt behov, som vi i vår moderna upplysthet har upptäckt. Det är snarare ett behov som människor har i ett modernt samhälle där den enskilda människans plats inte är given mer eller mindre från födseln. I ett förmodernt samhälle där man föddes till skomakare, prins eller dräng, till medlem i en familj och släkt, fanns i någon bemärkelse inte frågan "vem är jag?" för man visste vem vad man var född till, vem man hörde samman med och därmed också vad man stod för. I ett modernt, mobilt och demokratiskt samhälle, där man åtminstone i teorin själv väljer såväl yrke som vänner och vem man eventuellt gifter sig med, fungerar de givna omständigheterna inte som grund för identitet. Frågan om vem man är förskjuts till en fråga om något personligt, inre, ett unikt, individuellt, autentiskt sätt att vara.
Det finns likväl enligt Taylor ingen automatik här: ett samhälle utan cementerade sociala roller ger inte automatiskt upphov till en tanke om identiteten som något inre. Tvärtom är den moderna identiteten en produkt av ett samspel mellan förändrade omständigheter och en tanketradition: Descartes, Locke, Rousseau, Herder och så vidare.
Den inre identiteten är för övrigt inget vi upptäcker eller formar på egen hand, utan resultatet av ett komplicerat samspel med andra. Därför får frågan om erkännande, att bli sedd, en helt ny vikt: vem vi är – att vi verkligen är någon – blir beroende av att vi bekräftas som unika individer. Den här konstellationen förklarar delvis varför kärleksrelationen, det romantiska, kommunicerande, terapeutiska parförhållandet får en så central roll i den moderna människans tanke om det goda livet. Kärleksförhållandet blir en central plats för vårt själv-blivande: inte för att det ger oss en familj och en plats i världen, utan för att det är en scen för ömsesidig bekräftelse där "mitt inre jag" kan komma till uttryck och utvecklas.
Hustvedts Iris söker, som unga romanhjältar brukar, sin plats och identitet. Men hon söker den inte, till exempel, i ett arbete eller ett äktenskap som skulle fastställa hennes uppdrag i världen. Som den moderna människa hon är, söker hon ett helt, integrerat jag i den andres blick. Men hon misslyckas gång på gång, och ser också andra misslyckas, kvinnorna: den mördade, den ordlösa, epileptikern.
Romanen ifrågasätter inte det tvingande i den moderna människans behov av bekräftelse. Den omfattar sökandet efter bekräftande kontakt. Men den ställer frågor om sökandets former och villkor: särskilt de former och villkor som är kulturellt kodade som feminina. Slutscenen med Iris och Paris inbjuder till njutningsfull inlevelse i Iris utgjutelse och chockerar när hon blir tillbakavisad. Vi upplever våldet i Paris vägran, men också det våldsamma i Iris uppblossande begär efter och hopp om bekräftelse. Och även om jag tänker att det begäret är rättmätigt, att hon har rätt till det, ställs jag inför frågan om det är bra att vårt begär – efter den andre och efter ett helgjutet själv – formas så här. Är det ultimata mötet mellan två människor med nödvändighet det där jag lägger mitt inre jag vid dina fötter, rentav i timmar av njutningsfull monolog och du sedan lyfter upp mig, säger "allt är bra, allt är bra"?
"Författaren" Iris förnedrande möte med "kritikern" Paris öppnar också en annan, parallell fråga: är det ultimata mötet mellan två människor det där jag producerar något: en roman, en hög med pengar, ett blomstrande företag, en vackert dukad måltid som jag fotograferar och visar upp på Instagram? För att du sedan ska recensera mig: mitt inre jag och mitt verk, mitt inre jag i mitt verk.
"Det enda som egentligen händer oss är arbete och kärlek." Det här är en rad som Merete Mazzarella brukar tillskriva både Marilyn Monroe och Sigmund Freud. Man kunde tillägga att både Marilyn och Sigmund uppvisar att de är modern människor, det är i arbete och kärlek vi blir till: det är där vårt inre jag kommer till uttryck.
Iris vansinniga ensamhet måste förstås mot den här bakgrunden: både arbete och kärlek är platser där hennes själv ska bli till, men också platser där hon redan borde vara någon. Staden med alla människorna är elektrifierad, men också tryckande, rik och fattig, full och tom, på en och samma gång. För att bli hel, helgjuten, delaktig, lugn, måste hon kanske övervinna den moderna människans två grundläggande, djupa, rivande begär: att bli bekräftad i sig själv och i sitt verk. För att bli hel måste hon, paradoxalt, kanske avstå från den bekräftelse som gör henne till någon.