Nikos låste in rabbinerna
Mitt i Greklandskrisen reser Milena Parland till det historiska Grekland, till Chania på Kreta, där judar, kristna och muslimer levde sida vid sida i över tusen år. Men i takt med att idén om nationalstaten växte fram ritades gränser om och familjer förflyttades, något som avspeglat sig i Nicholas Hannan-Stavroulakis liv.
Han fick nyckeln av en man i Aten som varnade honom för att någonsin använda den. Han steg i land på Kreta och vandrade genom gränderna i Chania mot den övergivna byggnaden. Nyckeln hade han i fickan. Han hittade den låsta, gistna dörren.
– Det såg förfärligt ut när jag öppnade!
Det är år 1957 han öppnar dörren till Etz Hayyim-synagogan i Chania.
Ynglingen som låser upp dörren är från England. En välutbildad kosmopolit som med lätthet umgås med vem som helst. Men bakom den här slitna, sneda dörren, bland murknade möbler och möglande väggar finns något som kallar på honom.
När Nicholas Hannan-Stavroulakis låser upp dörren har synagogan stått tom i tretton år. 1944 deporterades Chanias judar. En båt med röda naziflaggor stretade norrut över Egeiska havet. Engelska torpeder träffade båten och den sjönk. Alla drunknade. På så vis fick nazisterna aldrig se kretensarna stiga in genom sina lägerportar.
Synagogans vaktmästare råkade vara på resa i Aten den ödesdigra dagen och överlevde. Därför bevarades en nyckel till Etz Hayyim genom åren i Aten.
Men den vackra gamla stan i Chania ekade tom. Dörren till synagogan var stängd och rabbinens djupa bas hördes inte mer i gränderna. Folket i staden började ta omvägar för att inte behöva se den tomma, gapande fasaden. Sedan vande man sig vid tomheten. Kanske det inte var så noga med judarna. De var ju annorlunda.
Så en natt invaderades synagogan via fönster och den lilla bakdörren. Ingen förmådde att flytta in där för att bo, eller öppna en restaurang eller ett kontor, och i stället tog uteliggare, hundar och hönor och skräp över. Den heliga platsen förvandlades till hönsgård och avstjälpningsplats.
I dag skriver vi år 2015. Om man i dag vandrar längs gränderna i gamla stan bland turistkrams, skrymmande kafébord och högljudda barn kan man åter höra röster inifrån den gamla synagogan. Judarna har funnits på Kreta i mer än 2 000 år och är tillbaka efter en paus på 40 år.
Den nya europeiska gemenskapen inger dem hopp om att det är möjligt och nödvändigt att bygga ett öppet Kreta med många kulturer och religioner. Judarna levde under romare, araber, venetianare och ottomaner och de försöker nu skapa sig ett liv på ön igen. Chania som en gång hyst både judar, kristna och muslimer är ändå i praktiken märkligt monokulturellt, åtminstone på ytan. Chanias stora moské är fortfarande bara ett skal för turister, men i synagogan finns det liv på nytt efter fem tysta årtionden.
När sabbatskvällen kommer läser män och kvinnor de gamla texterna trevande och skrattande. De låter ovana, men det verkar inte störa någon alls. Det är i själva verket inte bara judar som samlas här för att be, utan en unik samling av människor med olika bakgrund. Kristna, muslimer, judar.
Om man frågar sig hur det här är möjligt, börjar alla tala om Nikos …
– Det var Nikos säger de … Nikos var det …
Så det gäller att leta rätt på den mannen, tänker jag och hittar Nikos själv i ett stort hus i ottomansk stil två stenkast från synagogan. Det är samma Nikos som en gång fick en nyckel i sin hand i Aten. Men vid det här laget har han förvandlats till Chaniabo ut i fingerspetsarna, han har med stor envishet återvänt till sin fars stad.
Jag tar mig försiktigt fram bland träd, buskar, sprättande hönor, lata sköldpaddor, en glad och rund indisk Ganesha-staty och så uppför en brant trappa.
Huset är Chanias enda bevarade ottomanska hus, ett trevåningshus i gamla stan med trädgård, mängder av böcker, konstföremål och husdjur. En äldre man sitter vid ett mahognybord belamrat med böcker och tidningar. Han är mager och mycket blåögd. Det här är Nikos eller Nicholas Hannan-Stavroulakis. Han ler och tar i hand.
– Det är varmt i dag, det är bäst vi går upp.
Så vi klättrar upp från vardagsrummet för två branta trappor till. Där möter oss en takterrass med en springbrunn i marmor. Chania-buktens turkosblå vatten skymtar nedanom oss.
– Alla vi som bor i Grekland får hela tiden ta ställning till den grekiska nationalmyten, hellenismen. Det gäller för grekerna och judarna och alla andra som lever här. Den myten är exakt lika artificiell som myten man bygger staten Israel på.
Nicholas har just tagit del av dagens nyheter från Israel och Palestina och är uppbragt.
Han skakar på huvudet åt idén om en nationalstat med ett folk, en tro och ett språk. Vare sig det gäller Israel eller Grekland.
– Den moderna hellenismen som tog form på 1800-talet vill skapa en linje direkt från det antika Grekland till dagens grekisk-ortodoxa nationalstat. Folkutväxlingen mellan Turkiet och Grekland i början av tjugotalet genomfördes skrämmande effektivt. Det här påverkar människorna ännu i dag.
Kristna greker har bebott Mindre Asien i årtusenden och muslimska ottomaner bodde på många platser i Grekland sedan 1500-talet och olika muslimska handelsmän ännu tidigare.
1923 beslutar man i Lausanne då ett fredsfördrag mellan Turkiet och Grekland undertecknas att det här är av ondo. Kriget mellan de två staterna var en efterdyning till första världskriget och kunde ha avslutats utan vidare etniska excesser. Folkmordet på armenier hade redan drabbat över en miljon människor och även greker och andra kristna i Mindre Asien hade dödats.
Man beslutar sig för att utgå från att folk ska bo i varandras närhet bara om de talar samma språk och har samma tro. Så bestämmer man att 1,7 miljoner människor ska överge sina hem och bosätta sig på nya, främmande platser. Man ska byta befolkning mot befolkning och det ska ske raskt.
Två så kallade nationalstater, det moderna Turkiet och det moderna Grekland, kom så att byggas på sönderslitna familjer, otröstlig längtan och djup misär.
Sorgen hos dem som tvingades lämna sin hembygd där man i århundraden eller årtusenden bott, skildras om och om igen i grekisk litteratur, film och annan konst. Bland lokalbefolkningen fanns en vana att leva sida vid sida i ro oberoende av tro och språk i mer än tusen år.
Besluten fattades över huvudet på de små människorna, utan att de någonsin tillfrågades. För vanliga greker i Mindre Asien var det bara att packa sina väskor, sälja sina husdjur och sitt bohag, ta farväl av förfädernas gravar och de små vita bykyrkorna. Muslimerna i Grekland tvingades på samma vis att ge sig av från sina välbyggda hus, butiker och handelsplatser och att stänga dörrarna till sina moskéer utan att ens få lämna kvar en enda rättrogen muslim för att se efter den heliga byggnaden och förfädernas gravar.
En del grekiska öar räddades undan den här etniska rensningen, eftersom de var i italienska arméns händer. På till exempel ön Kos lever muslimer och kristna ännu i dag sida vid sida.
Nicholas familj drabbades. Hans familj passade inte i det nya, rena Grekland. Hans mor var grekisk-sefardisk judinna, hans far muslim från Chania. Paret måste gå i landsflykt och deras son Nicholas föddes på trettiotalet i England.
Nicholas stryker sig över pannan och ler.
Han menar att tiderna är annorlunda nu, att det finns möjligheter att återuppliva det mångkulturella Kreta. Han har slagit sig ner på sin fars ö och han köpte ett hus med mer än fyrahundra år på nacken, det hade demolerats under kriget. Nu hör det till stadens vackraste och kallas Chanias sista ottomanska hus. Synagogan mitt i gamla stan har också blivit hans livsverk, fastän han aldrig planerade det.
Den där dagen för mer än 60 år sedan när han kom till Chania från Aten med nyckeln i sin ficka minns han fortfarande. Han var bara 23 år gammal och han snubblade in i bråte, in bland kacklande hönor och sönderslagna väggar och stolar.
Men Nicholas stannade inte i sin fars hemstad Chania den gången. I stället begav han sig ut i världen och studerade i konst i USA och specialiserade sig på islamisk konst, skrev böcker och verkade som bildkonstnär. Sedan arbetade han vid engelska Akademin i Aten, undervisade vid universitetet i Tel Aviv och grundade Judiska museet i Aten.
År 1981 blev Grekland blev medlem i Europeiska unionen.
För Nicholas var det en vändpunkt. Det europeiska bygget kändes hoppingivande. Nationalismen skulle ersättas med öppenhet och gemenskap.
I början av nittiotalet beslöt sig Nicholas för att det var dags att återvända till Chania med nyckeln han en gång fått. Han skulle nu rusta upp ett gammalt ottomanskt hus och synagogan. Synagogan var i ännu värre skick nu än då han kom till staden första gången, så det gällde att komma i gång snabbt.
Han samlade genast folk av alla de slag omkring sig.
– I Chania arbetade vi sida vid sida i synagogan, muslimer, olika slag av kristna, också georgiska kristna och aleviter från Syrien. Vi jobbade på med stor glädje samtidigt som kristna och muslimer dödade varandra på Balkan.
1999 var synagogan äntligen inredd, skinande och skön och då kom folk från hela världen för att ta del av invigningen. Nicholas inbjöd alla sina forna bekanta och vänner och många därtill. Mer än 350 personer deltog. Bönen leddes av en pensionerad rabbin från Saloniki i norra Grekland.
Nicholas säger att få förstod att han verkligen ville skapa en levande synagoga. Han säger att de flesta ansåg att Etz Hayyim skulle bli ett slags minnesplats, ett ställe där man kunde ställa ut ting som var kopplade till den judiska kulturen på Kreta.
– Men jag ville inte på några villkor att Etz Hayyim-synagogan skulle bli ett museum.
Rabbinen från Saloniki grinade sarkastiskt mot Nicholas när han gav sig av och sa:
– Nå, och vad tänker du göra i morgon när vi alla åkt hem och du är ensam här?
Nicholas blev så ilsken att han nästa morgon gick mol allena till synagogan och låste upp dörren. Sedan ställde han sig mitt i synagogan och började be. Det hade han aldrig gjort förr. Hans byggnadskamrater var inte heller fromma.
Han fortsatte ändå att göra på samma sätt varje morgon. Efter bara några dagar kom en man som bodde i grannskapet in i synagogan när Nicholas stod och där och bad. Mannen ropade:
– Niko, jag ser de döda själarnas skuggor röra sig på väggarna. Titta de döda är här med oss.
Nicholas fnyser och knackar aska ur sin pipa.
– Jag blev naturligtvis arg och sa att han talade strunt och skickade honom raka vägen hem till sig.
Men nästa dag kom två gamla fromma kristna damer till synagogan och bad om lov att få tända ljus till minne av sina judiska väninnor. De talade:
– Nicholas. Du ska veta att vi kommer ihåg dagen när Chanias judar samlades ihop, varenda en, och skickades bort över havet, mot döden.
De hade inte talat om det förut. Det var inte något man talade om i stan. Det var något man teg om.
Nicholas säger att det inte hör till den judiska traditionen att tända ljus för bortgångna. Men han kände väl till de lokala vanorna.
– För grekisk-ortodoxa är det viktigt med ljus för de döda, så jag tog fram en stor mässingsskål, ställde den längst fram i synagogan och sa att de gärna får tända ljus där.
De gjorde de gamla damerna genast. Efter den dagen kom de ofta till synagogan för att hjälpa till.
Dagarna gick och fler och fler människor dök upp. Till slut hade Nicholas en märklig församling omkring sig bestående av grekisk-ortodoxa, katoliker, muslimer, armeniska kristna, några europeiska judar, några judar från Israel och flera agnostiker.
– Olika slags judar får också lov att samsas hos oss. En gång hade jag två rabbiner på besök samtidigt och de råkade genast i luven på varandra, de hade alldeles olika åsikter om hur gudstjänsten skulle förrättas. Då låste jag helt sonika in dem på vårt kontor och sa att jag öppnar dörren först när de har blivit sams. Det tog tio minuter för dem.
I Chanias synagoga talar man olika språk, har olika tro och olika idéer. Det enda som förenar alla tycks vara viljan att hedra minnet av de gamla invånarna i Chania som gick ett så grymt öde till mötes.
Jag ser ut över havet och ner mot kajen där turisterna samlas som flugor runt det tomma skalet av Yiali Tzami-moskén. Skalet är allt som finns kvar av stadens viktigaste och skönaste moské. Den vackra Yiali Tzami-moskén från 1600-talet har förvandlats till något slags själlöst konsumtionspalats som närmast liknar en fashionabel turistbod. Officiellt kallar man det konstgalleri. Nicholas rodnar när jag talar om moskén. Han skäms över stadsbornas arrogans mot historien.
– Min muslimska vän från Bangladesh var nyligen på besök. Vi gick i samma skola i England. Han är from muslim och han ville be. Då fick jag lov att be honom åka till utkanten av stan. Där i en gammal slakteributik samlas stadens muslimer. Det finns många gästarbetare som är muslimer. De har en enorm källarvåning där mer än 200 människor trängdes. Och mitt i stan står moskéskelettet med sin avsågade minaret. Varför får man inte be i stan?
Folkutväxlingen mellan Grekland och Turkiet var förödande. De muslimer som tvingades lämna Grekland var ofta framgångsrika handelsmän och hantverkare, och den grekiska minoriteten i Mindre Asien var också mycket väletablerad som jordbrukare eller hantverkare.
Båda minoriteternas hem blev tomma när folk tvingades vandra i väg med barn och gamlingar, pick och pack. De tomma husen och all egendom togs genast över av samvetslösa grannar och resultatet av förflyttningarna var utspridda kolonier av rotlösa, fattiga människor utan kontaktnät och framtidstro.
Jag frågar Nicholas om det finns något slag av trauma hos grekerna i dag på grund av utdrivningen av muslimerna i Grekland.
Svaret kommer rappt.
– Hela Grekland är ett trauma.
Man ville snabbt skapa en enhetlig nation och man valde att utesluta mängder av människor som inte passade in i den idé man pressade fram.
Fastlandet Grekland och flera öar blev självständiga 1821. Kretas historia är unik i grekisk kontext och ön förenades med Grekland först 1913 efter mer än tio år av självstyre. Kretas historia är i högsta grad mångkulturell, på ön har minoer, egyptier, sudaneser, greker, judar, araber och venetianare verkat genom tiderna. Blomstrande perioder och perioder av våld och förtryck och krig har avlöst varandra.
– Nu för tiden finns det folk som talar om Kreta som en grekisk ö. Min far sa alltid Den stora ön.
I synagogan i Chania firas nu judiska högtider, man har ett välförsett bibliotek med judisk litteratur och annan historisk och religiös litteratur, man ordnar seminarier, föreläsningar och varje fredag samlas man för att inleda sabbaten med gemensam bön. Nicholas muttrar:
– Jag är inte alls nöjd. Det finns fortfarande ingen ordentlig judisk församling här. Jag hade hoppats att EU skulle föra med sig öppenhet och att judar skulle vilja flytta hit till vår ö, men åren går och ingen kommer.
Nicholas är trött. Flödet av dåliga nyheter från Mellanöstern tär på honom mer än han orkar. Nationalismens och extremismens spöke sveper över Europa. Han tittar på mig och säger plötsligt att det här är den sista intervjun han tänker ge. Papegojan börjar skrika med skärande röst nere på gården. Det är dags att ta farväl.
– Jag föll i natt i trappan, säger Nicholas när vi klättrar ner för trappan som mest liknar en stege.
Nere på gården tittar den indiska elefantguden på mig med runda, små ögon. Man säger att Ganesha hjälper alla att komma i gång med nya idéer och nya företag.
Synagogan ligger inte långt från Nicholas hus. Jag går rakt dit. Frågan är hur synagogan ska klara sig när eldsjälens krafter börjar tryta.
I synagogans trädgård är luften varm och mjuk. Synagogans katt jamar högt.
Någon har sökt vila från stadens hetta och slagit sig ner med en bok på en bänk under de stora träden. Cikadorna sjunger ihärdigt. Folk kommer och går medan skymningen faller.
Margaretha Winther sitter med i styrelsen för synagogan. Hon är en blond dam i fyrtioårsåldern från Danmark.
”Visst kan jag som kristen fira sabbat, det gjorde ju Jesus också”, säger hon. ”Vi har gemensamma rötter.” Hon är övertygad om att synagogan i Chania behövs.
”Det behövs verkligen platser där folk möts över religions- och kulturgränser.”
Margaretha Winther har bott i Chania i mer än tjugo år och nästan ända från början har hon varit engagerad i synagogan. Den lilla församlingen och den gamla synagogan har blivit som ett andra hem för henne och hon, som inte är judinna och som aldrig hade planerat att aktivera sig i något slag av församling är nu medlem i styrelsen för synagogan.
En synagoga är inte bara en plats för gudstjänster, utan lika mycket en plats för studier, i synnerhet i den grekisk-judiska traditionen var det här mycket viktigt. Bibliotek, föreläsningar, studiecirklar, konserter och annat är en naturlig del av verksamheten. Kristendomen tog form i korsdraget mellan judisk och grekisk lärdom och de stora debatter som fördes i synagogorna i de grekiska städerna. De första kristna församlingarna uppstod i städer med stora judiska handelskolonier.
Margaretha Winther tror på att det finns många möjligheter för Etz Hayyim-synagogan på många olika plan.
– Det är klart att vi kommer att finns här i stan, be och jobba vidare.
Den gråa katten har hoppat ner från bordet och sitter nu i famnen på en liten ljus flicka från Skandinavien med fräknar. Hon verkar känna sig alldeles trygg under de höga träden på synagogagården.
– Jag är andra gången i en synagoga. Den förra jag var i var mera randig. Där var jag på konsert, nu är det sabbat.
Jag frågar flickan om hon vet vad sabbat är. Hon nickar.
– Det betyder att alla ska vila sig, äta god mat och vara vänner.