Brittisk beredskap på olika fronter
Vår filmredaktör Hans Sundström botaniserar bland de mest berörande filmerna från 40-talets England under de brittiska krigsåren.
Film är och förblir magiska tidsresor. Målet för mina resor har i ett par års tid varit särskilt inriktat på England och dess filmer från 1940-talet och krigsåren.
Det gäller filmer som inte bara bjudit på många vibrerande återseenden utan även på stimulerande nyupptäckter. Skam till sägandes har det hos mig, och säkert hos många andra cineaster, här funnits luckor som vore otänkbara då det gäller Hollywoods eller rentav den franska filmens klassiska årgångar.
François Truffaut skrev en gång att engelsk film inte just åstadkommit någonting, sedan ”mannen som visste för mycket” (Hitchcock) lämnade landet. Påståendet kan avfärdas som kvalificerat skitsnack.
Krig på hemmaplan
Det finns mängder av amerikanska krigsfilmer som jag är oerhört svag för, i synnerhet sådana som gjordes just vid krigsslutet eller omedelbart därefter då den rent propagandistiska fasen redan var passerad. Trenden var väl ungefär densamma i England men filmerna står ändå för en helt annan stämning och atmosfär. Naturligtvis av den enkla orsaken att det gällde engelska produkter och även därför att britterna fick uppleva kriget på hemmaplan. I de brittiska krigsfilmerna finner man ofta en säregen ”stiff upper lip”-attityd som om något påminner om den då mjölkbudet under Blitzens värsta dagar en morgon vid ett sönderbombat hus kunde finna en lapp med texten ”No milk today”.
Klassikerna på krigsfilmens område är Humphrey Jennings’ poetiska dokumentärer och duon Powells och Pressburgers originella mästerverk. Eller William Wylers med ett oemotståndligt propagandistiskt patos gjorda Mrs Miniver. Ryktbara är också David Leans och Noel Cowards Havet är vårt öde (1942) som skildrar krigsflottan och Carol Reeds Ödets män (1944) som koncentrerar sig på infanteriet. Bägge bjuder på lakonisk heroism i krigspropagandans tjänst men min verkliga favorit i samma serie är ändå Anthony Asquiths Gyllene vingar (The Way to the Stars, 1945), en flygvapnets lågmälda apoteos.
Regissören Asquith, son till H. H. Asquith som var premiärminister under det första världskriget, torde vara mest känd för Pygmalion (1938) i samregi med Leslie Howard som även spelade professor Higgins och med den förtjusande Wendy Hiller som Eliza.
Undertryckta känslor
Gyllene vingar spelades in under krigets slutskede och då man helt riktigt anade att larmet redan hade tystnat vid premiären försåg man filmen med en lika enkel som effektfull prolog. Kriget är över och flygbasen Halfpenny Field någonstans i Yorkshire står öde och övergiven. Ute betar redan fåren. En lång kameraåkning genom barackerna och hangarerna avslöjar graffiti och föremål som finns kvar. Så är vi plötsligt tillbaka i 1940. Det är högst sannolikt att Henry King i sin förträffliga amerikanska flygfilm Luftens örnar (1949) var påverkad av denna sekvens då Dean Jagger i filmens början återvänder till England 1949 och besöker sin gamla flygbas. Han vandrar på startbanan där gräset redan växer högt. Plötsligt börjar gräset vaja och det dånar i luften. Bombplanen, Flygande fästningarna är tillbaka och även han i sina minnen.
Gyllene vingar är en ytterst civil och de undertryckta känslornas krigsfilm som trots sitt tema i luften mest håller sig till marken. Flygarna sköter yrkesmässigt och pliktskyldigt sitt dagliga värv och tillbringar vanligtvis fritiden på ett lokalt värdshus. Det leder till romanser och även till ett äktenskap. Om döden talar man inte. När den överraskande slår till, och det gör den flera gånger, är det bara ”bad show”. Undertryckt och lakoniskt som i Howard Hawks’ Endast änglar har vingar.
En sympatisk underström i storyn utgör relationen mellan RAF:s flygare och deras amerikanska kolleger som tar över kommandot 1943. Klyftor och kulturell förvirring finns till en början som sedan övergår i verklig vänskap och solidaritet. Lite som i Rossellinis Paisà.
Alla dessa kvinnor
Alla krigstida aktiviteter och vardagliga yttringar speglades i den samtida engelska filmen. En av mina relativt nyupptäckta favoriter är The Gentle Sex (1943), filmen som blev Leslie Howards sista regiuppgift innan planet som han befann sig i blev nedskjutet av tyskarna vid Biscayabukten. Den berättar om sju kvinnor med skiftande social bakgrund som ansluter sig till ATS (Auxiliary Territorial Service), kvinnornas frivilliga avdelning av den brittiska armén. Smärre dramatiska konflikter förekommer, även romanser, men ändå är intrigen perifer. Nästan dokumentärt skildras kvinnornas vardagsrutiner med exerciser, långa nattliga konvojer som lastbilschaufförer eller farofyllda stunder vid luftvärnsbatterierna. Titeln The Gentle Sex är självklart ironisk. Kvinnorna står för samma styrka och stamina som männen. Om filmen skrev kritikern Billy Mowbray för kanalen Film 4 att ”tänk om samhällsläran och historieundervisningen i skolorna kunde vara på denna nivå”.
Men lika gärna kunde jag lyfta fram Sidney Gilliats och Frank Launders Millions Like Us (1943) som skildrar de kvinnor som jobbade i krigsårens flygplansfabriker. Eller Charles Frends San Demetrio London (1943), ett nästan dokumentärt drama om en oljetanker som under slaget om Atlanten blir beskjuten av en tysk kryssare och som besättningen måste överge. I den ena av livbåtarna tillbringar besättningen 24 timmar på havet då de plötsligt får syn på ett rykande fartyg som visar sig vara deras eget. De äntrar tankern och lyckas släcka branden och få maskineriet i gång. Trots den dokumentära tonen växer filmen till en mäktig allegorisk bild av England i krig och ett samarbete över klassgränserna. Tankarna kan gå till Olof von Dalins Sagan om hästen (1740) som berättar om den svenska bondhästen Grålle och hans öden under olika ägare.