Laura reser västerut
Tusentals nybyggarbarn växte upp på den amerikanska prärien. En av dem som fick uppleva präriens oändlighet, men också farorna och äventyren var Laura.
Kom hit lilla halvstop, säger pappa Charles och lyfter upp Laura i sin famn. Hans skägg kittlar Lauras kinder när han börjar berätta – om hur han och hans hästar fick sällskap av en flock vargar och om farfar som blev jagad av en panter som svingade sig i trädtopparna,
Detta är på 1870-talet och vi befinner oss i det lilla huset på prärien vilket också är titeln på en av böckerna i serien om nybyggarfamiljen Ingalls.
Om en stund ska pappas fiol ljuda över det tysta landskapet, ömsom klagande, ömsom glättig.
Barnet Laura är en påhittig och fantasifull flicka, olydig ibland men också en duktig hjälpreda för sina strävsamma föräldrar. När vi första gången möter henne är hon fem år och bor med sina föräldrar och storasyster Mary i en stockstuga i Wisconsin.
I Wisconsins stora skogar är livet tryggt, men när familjen drar västerut börjar äventyren. Familjen Ingalls tillhör de första nybyggarna och hinner bosätta sig flera gånger och i olika delstater. Efter nästan tio års kringflackande är dags att slå sig ner för gott.
Laura registrerar och berättar och livet på prärien för 140 år sedan blir märkvärdigt lockande och levande.
Jag var i tioårsåldern när jag plöjde genom Laura Ingalls Wilders åttadelade serie första gången. Det blev ytterligare några genomläsningar och sedan blev det högläsning för barnen när de växte upp.
Relationen mellan systrarna Mary och Laura är en av flera röda trådar i serien. Mary är storasystern – stillsam, förståndig och med gyllengula lockar som enligt Laura är vackrare än det raka bruna hår hon själv har. Men Mary är också irriterande god, lydig och osjälvisk – det är lätt att ta parti för Laura som vill äta sina karameller själv och hellre löper barfota på prärien med solhättan dunsande på ryggen än sitter inomhus och broderar.
Till sin mammas sorg är Laura inte så damig som modern skulle önska men hon är en rådig flicka som kan släcka präriebränder, hjälpa pappa i stallet och sno ihop hö till bränsle när veden tryter och familjen fryser.
Det hårda nybyggarlivet är förstås en annan röd tråd. Familjen Ingalls får slita för sitt levebröd och är förmodligen fattigare än läsaren inser. Samtidigt är de glada för lite – ett glas mjölk är en fest och när Laura får en trasdocka i julklapp är den i åratal hennes dyrbaraste ägodel. Man undrar hur små familjens boningar egentligen var – jordkulan vid Plommonån kan inte ha varit mycket större än en hiss.
Det enda prydnadsföremål familjen äger är mammas porslinsherdinna. Nutida läsare kan fundera på hur mycket tillhörigheter vi egentligen behöver. Väldigt många prylar förefaller plötsligt onödiga.
Överlevnadshistoria
Serien om livet på prärien är en fantastisk blandning av basal historiekunskap och äventyr. Den är också berättelsen om en familj som överlever katastrofer i form av snöstormar, präriebränder, missväxt till följd av gräshoppssvärmar, hungersnöd, sjukdom och fattigdom.
Fattiga nybyggare idkade självhushållning och via böckerna lär vi oss återvinning långt innan begreppet uppfanns. Mamma Caroline är ett under av händighet då det gäller att använda utslitna plagg till något nytt och trolla fram kulinariska läckerheter av matrester och prärieblomster. Och pappa Charles – ja han kan bygga hus, överleva i snöstorm ute på prärien i flera dagar, fånga mink, slakta grisar och tillverka lönnsirap.
Genom Lauras möter vi också naturen – präriens prunkande växter, kacklande präriehönor, pigga kaniner och glupska gräshoppor. Om somrarna susar vinden och kluckar vågorna, om vintrarna vrålar stormarna och snön är så vass att den gör sår i kinden.
Fiktiv och verklig
Laura Ingalls Wilder döpte huvudpersonen i sin serie efter sig själv men böckerna är inte självbiografiska, snarare är händelserna inspirerade av familjen Ingalls hårda liv.
Mycket saknas, framför allt det som var extra sorgligt i det tunga livet. Ende sonen i familjen, Charles Frederick, dog bara nio månader gammal under en av de strapatsrika färderna över prärien. Och familjens session på ett hotell, där både föräldrarna och Laura arbetade, finns inte med gissningsvis för att de alla vantrivdes så fruktansvärt.
Också porträtten av föräldrarna är tillrättalagda. Charles Ingalls lär inte ha varit så glad och sorglös som hans dotter beskriver honom som, i själva verket tycks han ha varit rastlös och hetlevrad. Caroline Ingalls beskrivs genomgående som god och mild men måste rimligtvis någon gång ha varit på dåligt humör, om inte annat så för att hon var en utsjasad mamma.
Tragedierna finns upptagna i Laura Ingalls Wilders självbiografi, döpt till Pioneer Girl. Den skrevs 1930 men ansågs så sorglig att inget förlag ville publicera den. Uppmuntrad av sin dotter Rose Wilder förvandlade Laura Ingalls Wilder självbiografin till barnlitteratur – hon lämnade bort det tunga och skarvade med lättsamma anekdoter.
Den första boken – Det lilla huset i stora skogen – kom ut under depressionen och blev en omedelbar succé.
Också Pioneer Girl finns numera utgiven, kompletterad med tilläggsinformation och fotnoter.
Laura Ingalls Wilder avled i sitt hem den 10 februari 1957, tre dagar efter sin nittioårsdag. Hennes hem, Rocky Ridge Farm i Missouri, är numera ett populärt museum.