Sändningen från Skansen som får Sverige att sjunga
Allsångsprogram på tv har en miljonpublik i Sverige, och enligt forskare har de bidragit till att hålla sångtraditionen levande. En viktig plats har också artisterna som uppträder. – Vi bölar när säsongen är över, säger entusiasten Rosmarie Persson som inte missar ett enda Allsång på Skansen.
Stockholm
Åtta sommartisdagar kan inget stå i vägen för dem. När portarna till Skansen öppnas, springer de uppför backen till Sollidenscenen. Tio timmar senare sänds Allsång på Skansen och de här entusiasterna vill ha de bästa platserna.
Rosmarie Persson har haft jour och jobbat i tjugofem timmar men bara sovit i två. Det är inget hinder. För tolv år sedan var hon här för första gången. Nu har gänget kring henne blivit en institution, precis som tv-programmet. Programledarna känner dem och vakterna gör det.
– Jag älskar det här, jag blir alldeles lycklig, säger Persson.
– Det är gemenskap, kärlek, glädje, säger Lizen Philipsson om varför de dyker upp vecka efter vecka.
– Stämningen, flikar Jesper Lundin in.
För tv
– Tänk på att alla syns, alla är med, överallt.
Studiomannen Pernilla Isedal ger instruktioner till publiken inför den öppna generalrepetitionen då bildvinklar ännu kan filas, texter tränas och artisternas rutter till och från scenen nötas in.
Hon upprepar dem när det är dags för direktsändning. Då har sommardropparna blivit till ösregn och kamerorna försetts med regnskydd, liksom också statsminister Stefan Löfven som fått hedersplats på första parkett.
– Paraplyerna ner. Vi applåderar, vi gungar i takt och när Petra kommer in är det ingen hejd, det är bara jubel, uppmanar Isedal.
För så är det. Programmet lockar folk till Skansen, men finns minst lika mycket till för tv-publiken hemma. I snitt tittar ungefär 1,5 miljoner svenskar på SVT-programmet som också visas på Yle Fem i Finland.
Och ut på scenen kommer hon, Petra Marklund, artisten som nu för andra året leder programmet till tonerna av Stockholm i mitt hjärta. Hennes byxben blir bara blötare och blötare, men ändå är det som om ett speciellt ljus lyste över henne och oss – eller kanske är det de starka strålkastarna som gör det? Stockholm i mitt hjärta, sjunger hon. Det är signaturmelodin som Lasse Berghagen införde 1994 när han började leda programmet.
Han gjorde Allsång på Skansen riktigt stort i Sverige, och tvättade också bort en del av tant- och fabrorstämpeln som hade präglat programmet. Och när komikern Robert Gustafsson blev standardgäst – Berghagen har berättat att Gustafsson själv tog kontakt – var det som om programmet blev accepterat också hos det man kan kalla den ironiska generationen.
– Många skämtar om det, många som tycker att de är coola, säger ändå Lea Öberg.
Men det struntar hon i. Hon är sjutton år och på plats med tre väninnor som ser nog så rätt ut allihop. Hemma tittar de ofta på programmet och vill gärna se det live ibland, som till exempel då, den där magiska kvällen för två år sedan när Håkan Hellström fick en hel timme för sig själv på allsångsscenen.
– Det är en tradition sedan man var liten, man har vuxit upp med det. Alla vet vad allsången är.
För långt?
Enligt Per Rådelius, SVT:sprojektledare för Allsång på Skansen, är syftet att under 60 minuter erbjuda någonting för alla.
– Vi når en otroligt bred publik, yngre, äldre, medelålders. Och – det tycker jag är det allra häftigaste – vi får alla att sjunga.
Han säger att det är just allsången som är den förenande faktorn, även om också de uppträdande artisterna har kommit att spela en stor roll. Där strävar han efter bredd. I år uppträder bland andra Tomas Ledin, Carola, Bo Kaspers Orkester, Petter, Alcazar.
Vad gäller valet av sånger i allsångshäftet är kriterierna att publiken ska kunna låtarna och att de ska vara lätta att sjunga.
– Det är roligt att förnya men viktigt att hålla traditionen, det ska vara kända melodier.
Men det finns också de som kritiserar SVT för att allför mycket fria till den unga publiken, på de äldres bekostnad. Ikonen Lasse Berghagen själv har för fram det i intervjuer.
Vi får vända oss till publiken. Inge Magnusson, Britt-Marie Sjöqvist och Gun Salander är allsångsveteraner, inte enbart enligt ålder utan också erfarenhet.
– Allt utvecklas ju. Om man bara sjunger som när mormor var ung är det ju ingen som kommer, säger Sjöqvist som inte har något emot utvecklingen.
Från 1927
Alf Björnberg är professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet. Han menar att Allsång på Skansen och TV4:as motsvarighet Lotta på Liseberg har blivit så stora på grund av att programmen har förnyat repertoaren ”i precis lagom takt”.
Han kan också allsångens historia: Människor har alltid tyckt om att sjunga tillsammans men i modern form är allsångsfenomenet ett resultat av det moderna massamhället. Idén kommer från USA och där började det med sång vid stora offentliga sportevenemang runt sekelstiftet 1800–1900. 1927 kom ordet allsång in i svenskan efter en tävling i Dagens Nyheter om hur detta nya fenomen skulle benämnas.
– Allsång finns i alla nordiska länder men är störst i sin omfattning i Sverige, säger Björnberg.
En central orsak är kopplingen till etermedierna. Allsång började sjungas på Skansen 1935 och sändas i radio på 1950-talet.
– Redan då var tanken att en publik i hemmen kunde sjunga med.
1979 visades Skansensången för första gången på tv, och i dag finns det förutom två stora allsångsprogram på rikstäckande tv i Sverige också många lokala evenemang som i stort sett följer samma koncept.
Alf Björnberg noterar att man musikmässigt håller sådan musik vid liv som knappt spelas på radio längre, svensk schlager från 30- och 40-talen till exempel. Men man tar också in den nyaste svenska popmusiken och Eurovisionslåtar. Det hänger ihop med den svenska självbilden.
– Man ser Sverige som ett land som kan göra poplåtar.
Magisk kväll
En finsk flagga vajar i vimlet. Malin Järvinen håller i den. Hon kommer från Pargas och åker till Stockholm för att vara med på Skansen en gång per år.
– Jag älskar musik och att sjunga, säger hon.
Också hon talar varmt för stämningen.
– Det är något magiskt i den.
Både på finsk och finlandssvenskt håll har man haft liknande allsångssändningar men nej, Järvinen är inte övertygad.
– Svensk allsång är något annat. Folk är mera med.
Programledaren Marklund rör sig bland publiken, följd av en kameraman samt Isedal som diskret ger signaler till Marklund om när hon ska gå vidare och vart. Skräck eller dröm att hon ska sticka fram micken vid just en? För Järvinen är det en hög önskan och i kväll har hon tur: Hon får sjunga med.
Körsång
Också i Svenskfinland har allsångstraditionen påverkats av den svenska, menar Niklas Nyqvist, institutschef vid Finlands svenska folkmusikinstitut. Körsångens starka fäste har gett en bra grogrund.
Institutet har gett ut tre sångböcker med en repertoar tänkt uttryckligen för allsång. Den senaste är från 2007 och innehåller finlandssvenska folkvisor, sjömansvisor, Evert Taube men också bidrag som den svenska versionen av Satumaa, Tomas Ledin och Benny Anderssons nyare låtar.
På Skansen tar Hasse Andersson, en av kvällens artister vid. Årets Melodifestival har gjort att han har nått alldeles nya målgrupper, nu är han populär också bland de minsta barnen. Men det är när han tar upp sin Änglahund från 1982 – ni vet den med frågan om man får ta hunden med sig till himlen – som många som jublar. Den hör nämligen till de allra populäraste allsångerna hos dem vi talar med i publiken.
Rosmarie Persson – som för övrigt ska fira sin möhippa här – har sin lista klar:
– Gå upp och pröva dina vingar, Vår bästa tid är nu och Änglahund.
När Pantonez sjunger sin hit om hur de dansar i Norge gör publiken samma rörelser och Carola Häggkvists medley får de flesta i gång. Stämningen är i topp kan man tycka. Men samtidigt på kvällstidningarnas nätsidor rasar debatten samtidigt: Petra Marklund borde avgå och programmet var undermåligt, tycker somliga. Stora känslor är i omlopp både hemma och på plats.