Att gå på bio är alltid fest
Jerker A. Eriksson är cineast sedan mer än sju decennier. Han ogillar att bli störd när han tittar på film och han skulle inte komma på tanken att tugga i sig popcorn under högtidsstunden.
Kvartersbiograferna låg tätt i det Helsingfors som var Jerker A. Erikssons barndomsstad. Biograferna hade namn som Arita, Aloha, Adlon, Capitol, Edison och Savoy och de var inkörsporten till en löftesrik och fantastisk värld, filmvärlden. Jerker A. Eriksson var förlorad.
Men molnet på den underbara filmhimlen stavades åldersgränser. På 1930- och 1940-talen var filmer antingen tillåtna eller förbjudna för barn under 16 år. Mer än en gång lyckades Eriksson dupera kassörskan för att sedan nesligen bli avvisad av vaktmästaren som skulle riva biljetten.
– Allra bäst var det när vaktmästaren och kassörskan var samma person, då var chansen att slinka in på en förbjuden film störst, säger Jerker A. Eriksson.
- Ålder: 83 år.
- Karriär: Filmkritiker, pensionerad chef för Statens filmgranskningsbyrå.
- Var på 1950-talet en av dem som lade grunden för finländsk filmkultur genom att starta filmklubbar, grunda Filmarkivet och skriva om film som en konstform.
- Recenserade film i Hufvudstadsbladet, Nya Pressen, Ylioppilaslehti och Parnasso. Blev 1964 anställd vid Statens filmgranskningsbyrå, avancerade till dess chef 1966 och gick i pension från byrån 1996.
- Aktuell: Ger i höst ut essäsamlingen Flammande vildmark (Schildts & Söderströms).
- Film jag aldrig tröttnar på: My Darling Clementine, regisserad av John Ford. I den finns ljuvliga scener som jag sett tusentals gånger utan att bli uttråkad.
- Ser nu: Tv-serien om John Adams, USA:s andra president som var statschef 1797-1801. Serien är regisserad av Tom Hooper, titelrollen spelas av Paul Giamatti.
Ögonen glittrar när han refererar historien om hur han som åttaåring lyckades övertyga vaktmästaren så att han fick se Michael Curtiz film De tappra 600 med Errol Flynn i huvudrollen.
– Vaktmästaren synade mig och undrade om jag faktiskt var 16 år. För säkerhets skull drog jag till med att jag var 18. "En så späd gosse som du måste äta mera gröt", sade vaktmästaren och sedan släppte han in mig i salongen.
De tappra 600 blev en oförglömlig upplevelse men när Jerker A. Eriksson såg Dr. Jekyll & Mr. Hyde – barnförbjuden även den – blev han rädd.
– Jag hade hemska mardrömmar och mamma undrade varför jag måste se så otäcka filmer.
Åldersgränserna kom att spela en viktig roll, rent professionellt, senare i livet. I mitten av 1960-talet blev Jerker A. Eriksson chef för Statens filmgranskningsbyrå, en instans som bland annat slog fast åldersgränser för film. Numera är byrån ersatt av Centret för mediefostran och bildprogram.
– Åldersgränser är viktiga, säger Jerker A. Eriksson bestämt i dag.
– Här i Finland är vi "sex shy" och mer attraherade av våld. När det gäller våld ska man vara strikt med åldersgränser tycker jag. Våld mot barn är jag mycket skeptisk till. Porrfilmer var inte aktuella på min tid men de hade inte godkänts.
Under sina år vid Filmgranskningsbyrån anses Jerker A. Eriksson ha liberaliserat den stränga utrikespolitiska linjen. Själv minns han bäst bråket med Pasolinis film De 120 dagarna som han beskriver som "ytterst obehaglig".
– Filmen diskuterades intensivt på byrån och bara en av oss ville godkänna den. Ärendet avancerade till Högsta förvaltningsdomstolen där filmen förbjöds.
Ungdomens universitet
"Filmerna var min ungdoms universitet", skriver Eriksson i sin essäsamling Flammande vildmark som utkommer i höst.
Att gå på bio var alltid en fest men i dag är det framför allt dvd-skivorna som erbjuder utflykter till en annan värld. Filmer av favoriter som John Ford, Orson Welles, William Wyler och Robert Bresson står tätt i Jerker A. Erikssons bokhylla. På väggen hänger ett inramat svartvitt filmfotografi från John Fords film Gula bandet (She Wore a Yellow Ribbon). Tavlan var Filmarkivets avskedsgåva då Jerker A. Eriksson gick i pension från Filmgranskningsbyrån.
Tillsammans med Jörn Donner, Aito Mäkinen och Matti Salo var Jerker A. Eriksson med om att introducera filmen för den finländska allmänheten. På den tiden betraktades film som tidsfördriv, inte som kultur. Helt lätt var deras mission inte.
I essäsamlingen minns Eriksson hur 1960-talets Helsingforsintellektuella diskuterade Sartre, Beauvoir, Pär Lagerkvist och Svenska Teatern. Hans bidrag, i form av Humphrey Bogart och John Ford, mötte ett förstrött intresse och förargat konstaterar han att bristen på filmbildning var utbredd.
Med vännen Aito Mäkinen brukade Jerker A. Eriksson ventilera och laborera minnesvärda filmsekvenser.
– Vi konverserade genom filmer som andra umgicks via böcker. Numera finns inga generationskamrater kvar att prata med, säger han dystert.
Cineaster är vana vid att filmen drar det kortaste strået av konstarterna och Jerker A. Eriksson skiner upp när förslaget till ett finländskt Filminstitut kommer på tal. Förslaget läggs fram i en utredning gjord av Leif Jakobsson på uppdrag av Undervisnings- och kulturministeriet.
– Det är jättebra om filmen får ett eget institut. Finländsk kultur är alltjämt synonym med musik och teater.
– Och hast du mir gesehen! Vårt stora regissörsnamn, Aki Kaurismäki, är inte alls så uppburen som han borde vara.
Skoj i vilda västern
Amerikansk film är Jerker A. Erikssons specialområde. Kärleken till den amerikanska filmen djupnade när han som ung vistades i USA, först som professor i Wisconsin och senare som stipendiat i South Carolina.
– Amerikansk film är aldrig likgiltig, tycker Eriksson.
Allra härligast är västernfilmer.
– Västernfilmer är populärhistorieskrivning och förevigar en kultur. De är roliga och intressanta och jag älskar västernfilmer, säger Jerker A. Eriksson och lyfter fram favoriten John Ford, ansedd som en av pionjärerna på tal om västernfilmer.
– John Ford gör filmer jag kan känna igen mig i och allra bäst är de enkla filmerna. Men Diligensen (Stagecoach) är så konventionell att jag ryser!
Vad skulle du fråga Ford om du fick möta honom?
– Hör du, ingen aning. Ford hatade att man petade i hans filmer och antagligen var han en odräglig människa.
John Ford är alltjämt den regissör som belönats med flest Oscarsstatyetter, fyra stycken. En av dem han förlorade var nomineringen för Diligensen. Det året, 1940, gick statyetten till Victor Fleming för Borta med vinden.
– Borta med vinden är en hujsig film, säger Eriksson förnöjt och påminner om att hans hjärta klappar för sydstaterna.
Ytterligare en film som tål att nämnas är En plats i solen (A Place in the Sun), regisserad av George Stevens och med Montgomery Clift och den underbara Elizabeth Taylor i huvudrollerna.
– En plats i solen är en mångbottnad film. Alla George Stevens filmer var på ett finurligt sätt riktade mot överklassen.
Men också nyare amerikansk film intresserar. I essäsamlingen lyfter Jerker A. Eriksson fram regissörer som fungerar som samtida historieskrivare, som Oliver Stone som i filmen JFK ger en förklaring till mordet på president John F. Kennedy.
– Oliver Stone är en folkbildare, menar Eriksson.
Den samtida amerikanska filmen då? Bland favoriterna finns Robert de Niros The Good Shepherd som Eriksson beskriver som "ruggig men ruskigt bra".
Filmen handlar om en ung man som gör karriär i FBI och CIA men som också är offer för konspirationer. I en av de mera obehagliga scenerna kastas en kvinna ut från ett flygplan. Under fallet ner mot marken vecklas hennes kjol ut och påminner om en fallskärm.
Att älska amerikansk film är inte alltid okontroversiellt. I sin essä om den amerikanska filmen värjer sig Jerker Eriksson genom att citera Risto Hannula:
"Den amerikanska filmen har så ofta och på ett så övertygande sätt vågat utmana den allmänna meningen och de vedertagna konventionerna att den därmed har kompenserat sina synder", skriver Hannula i essän Amerikkalaisen elokuvan ryhti.
Och på tal om finländsk film konstaterar Eriksson att den åtminstone blivit bättre än den var på 1930-talet.
– Förut var det så mycket joller, nu är den mera samhällstillvänd.
Filmtid är högtid
Trots drygt sjuttio år som filmälskare är det fortfarande högtidligt och underbart att titta på film.
– Numera bor jag så att jag ofta blir avbruten mitt i en film, det tycker jag inte alls om, förklarar Jerker A. Eriksson och ger sig in på ett resonemang om nästa essä som redan är under arbete.
Utgångspunkten är hur film kan påverka och förändra den allmänna opinionen.
– Jag tänker på general James Longstreet som fick skulden för att sydstaterna förlorade slaget vid Gettysburg och därefter hela det amerikanska inbördeskriget. Tack vare filmerna har synen på honom förändrats och numera betraktas han som en förnuftig överbefälhavare.