Förbryllande svenskar på Tuska
Hbl besökte Tuska på fredagen och kunde inte utesluta att kvällens två band från Sverige ingått i en ironisk konspiration mot festivalen.
Konstrasten kunde inte varit större. Efter att på torsdag kväll ha lämnat Provinssis gyttjiga och råfuktiga folkpark till tonerna av Calvin Harris imbecilla diskodunk, befann sig denna reporter ett knappt dygn senare på Södervikens asfaltplan i solsken, där Lamb Of God precis skulle röja på Tuskas huvudscen.
Tyckte man – vilket man gjorde – att publiken i Provinssi var hängiven sina artister så var det inget som fattades metallpubliken heller. Redan en kvart före utsatt speltid hördes ett taktfast mässande “Lamb … Of … God” från den (i alla avseenden) fullpackade parketten.
Egentligen skulle lammen ha uppträtt på Tuska redan 2012 men sångaren Randy Blythe satt då anhållen i Tjeckien, misstänkt för dödsvållande av ett 19-årigt fan under en konsert i Prag 2010. Blythe frikändes till slut, och kanske var det de tre extra årens spända väntan som nu fick eruptera då pumpen från Richmond, Virginia sparkade i gång sin show med stenhårda Desolation och Ghost Walking från albumet Resolution (2012). Det här var precis det vi då blev snuvade på.
Lamb Of God har ett nytt album (VII: Sturm Und Drang) på kommande i slutet juli, men från det hördes endast de redan släppta singlarna 512 och Still Echoes. Längst bak i tiden gick man med sista låten Black Label (2000) som i dagens mogna liveversion låter rätt så mycket fetare än med den sjaskiga produktionen på debutalbumet för femton år sedan.
Stod man längre bak i publiken kunde man höra kommentarer som “va, kör de samma låt om och om igen” eller “det här är så fruktansvärt amerikanskt”, men framför scenen fanns ingen tid för analys och kritik – här testades samtliga former av kända krigsdanser och under Black Label snurrade en av de största circle pits jag någonsin sett. Imponerande, verkligen.
Tuskas två stora scener är smart placerade mittemot varandra i olika ändor av Södervikens vida asfaltplan, och när den ena scenen tystnar börjar omedelbart oljudet på den andra. På fredag kväll var det gamla Exodus tur att ta över efter Lamb Of God, och det gjorde thrash metalens äldre statsmän med den självklara pondus som bara pionjärstatus kan ge. Och Kaliforniathrashen lät faktiskt fräsch!
Fjolårsalbumet Blood In, Blood Out fick inleda och trots att Exodus grundades redan 1980 låg det väldigt lite nostalgi i luften, tvärtom höll sig bandet stadigt på 2000-talet i materialet.
Samtidigt med Exodus spelade svenska nykomlingarna Alfahanne från Eskilstuna inne på lilla scenen och gav ett väldigt förbryllande intryck.
Som bäst malde gitarrerna briljanta black metal-etyder, medan rytmsektionen i stället bestämt sig för något slags groovande folkrock. Med låttitlar som Dödskult, Såld På Mörkret och Ormar Av Satan är man inte heller säker på hur sångaren Pehr Skjoldhammer lyckas hålla sig för skratt. Men kanske är det i Indiehora som bitarna faller på plats – Alfahanne verkar helt enkelt inte ha någon klar linje, kanske vet de inte ens vad de håller på med eller vill?
Stilarna spretar, mellansnacket var pinsamt och texteidéerna kändes halvfärdiga. Trummisen Niklas Åströms impromptu performance med en burk hårspray, cigarettändare och några finska svordomar gav inte mera klarhet i vad det är Alfahanne egentligen vill stå för. Kanske kan de bli till något, kanske faller allt platt? Loggan med ängeldjuret var rätt rolig trots allt, så det vore synd att behöva kassera den.
Alfahanne var ändå inte det mest förbryllande svenska bandet på Tuskafredagen. Den rollen var reserverad för Sabaton från Falun som inför kvällens avslutande spelning på huvudscenen avtäckte en fullstor pansarvagn och tvingade publiken att lyssna igenom hela The Final Countdown av Europe. Var det ett vad man förlorat med Joey Tempest, eller…?
Power metal brukar inte alltid gå hem särskilt bra på Tuska – jag minns fortfarande oceanen av långfingrar som tyska Edguy fick från ölområdet 2003 – men oberoende av ens egen favoritgenre är det roligt att se en genuin koppling mellan fans och band. Alldeles särskilt roligt verkade basisten Pär Sundström haft. Killens ansikte var fruset i ett permanent solskensleende och liksom solisten Joakim Brodén kunde han knappt tro att det varma välkomnandet Tuskapubliken gav dem var sant.
Får man anta att de två grundarna av Sabaton hunnit vänja sig vid lite kyligare tilltal på europeiska metalfester? Kul förstås om man efter femton år på turné äntligen får sig lite kärlek till livs.
Det hade denna reporter dessvärre inget till övers av. Han lämnade svenskarna åt sina öden och ställde siktet på lördagens show med norska Immortal-legenden Abbath.
---
Tuskafestivalen fortsätter på lördag och söndag med bland andra Abbath, Amorphis och In Flames respektive Opeth, Stratovarius och Alice Cooper.