Strang: PKN kronan på finsk musikexport
Efter åratal av mytbildning kring sauna, sjöar, sprit, snö, självmord och skogsliv har bilden av Finland som något lite vrickat och väldigt eget etsats djupt i världens kollektiva medvetande.
Särskilt inom den postmoderna popmusiken har vårt exotiska och fjärran land under senaste halvseklet exporterat egensinniga, mer eller mindre frivilligt komiska och kompromisslösa excentriker som M.A. Numminen, Remu Aaltonen, Andy McCoy, 22-Pistepirkko, Mika Luttinen, Leningrad Cowboys, Eläkeläiset, Korpiklaani och så Lordi, förstås.
Till exempel på Roskildefestivalen i Danmark har det traditionellt varit så gott som omöjligt för seriösa finländska rockband att få en bokning – det finska associeras alltid med råbarkade fylleupptåg och permanent revolt mot god smak och alla former av koketteri, ett mittfinger åt hela den västerländska civilisationen och "vi skiter i vad resten av världen tycker"-attityd.
Det är en allmäneuropeisk uppfattning att mörkret och kylan drivit finländarna till vanvett redan för flera generationer sedan. Hoppet är ute för barbarerna, liksom.
Sådana här tankar samlar sig när jag lyssnar på Finlands senaste exportband Pertti Kurikan nimipäiväts (PKN) färska samlingsalbum The Best of Greatest Hits, som släpptes lägligt inför Eurovisionsveckan.
Med hela trettiosju sånger på cd:n kan man undra hur mycket av låtmaterialet som egentligen sållats bort för att komma åt "det bästa av det största", men åtminstone i kontexten av PKN:s valda genre är det irrelevant.
De enskilda låtarna håller varierande klass men som helhet bildar plattan en härligt hypnotisk ljudmatta av malande endimensionell protopunk – de där riffen som alla med lite erfarenhet av källarband kan känna igen – medan de hudlöst ärliga sångtexterna känns som stundtals lite skrämmande öppningar in i psyket på textförfattarna, gitarristen Pertti Kurikka och solisten Kari Aalto.
På tisdag kväll ställs Kari, Pertti, Sami Helle och Toni Välitalo inför karriärens största utmaning i Wien, och jag undrar om något annat land än vårt vågat, täckts eller kommit undan med skicka ett så frispråkigt punkband bestående av fyra funktionshindrade män till glittrets, glamourens och plastpoppens sameuropeiska finrum?
Knappast.
Men inget annat land har samma långa historia av att visa mittfingret åt vad världen tycker.