Konst som social verksamhet

Det rör sig om teater som används i sociala projekt, till exempel för att integrera olika marginaliserade grupper i samhället och motverka segregering.

Så kallad community theatre har lyfts fram som ett sätt att göra teatern mer tillgänglig, också för grupper som av fysiska, geografiska och sociala skäl sällan besöker teatrarna.

Många teatrar har anlitat utbildade dramapedagoger för att föra en dialog med ”vanliga” människor om vad de vill se på teatern, om vems berättelser som ska få plats på scenen.

Helsingfors stad har gått in för den så kallade Lyon- eller Helsingforsmodellen enligt vilken kulturinstitutioner i högre grad ska engagera sig i social verksamhet och axla ett samhällsansvar. Det rör sig om olika slags projekt, evenemang och workshoppar.

Staden har ringat in fyra förorter – Kårböle, Månsas, Jakobacka-Stensböle och Nordsjö – som institutionerna sporras att arbeta i. Tanken är dels att engagera invånarna, skapa konst för och med dem, dels att sprida konsten utanför stadskärnan.

– En bra idé i sig. Samhället har förändrats och publiken är inte längre homogen. Teatern måste anpassa sig, hitta former för nya generationer. Man måste skapa nya gemenskaper, något borde utan tvekan hända i de traditionella salongerna, säger Hanna Helavuori, sakkunnig på Teaterns informationscentral Tinfo.

Helavuori påpekar att Helsingforsmodellen kan passa stora institutioner väl, medan den för mindre institutioner och det fria fältet kan föra med sig svårigheter.

Snäva ramar

Finlandssvenska Teater Viirus har redan deltagit i ett par projekt inom ramen för Helsingforsmodellen.

Inför föreställningen Memories for life vistades teaterns skådespelare på seniorhem där de försökte ge de äldre någonting – en sång, en monolog eller bara sin uppmärksamhet – samtidigt som de genomförde ett slags förarbete för föreställningen.

Enligt Matilda von Weissenberg, administrativ ledare för Viirus, var projektet lyckat. Hon välkomnar stadens ansats att inspirera konstinstitutionerna till ett bredare perspektiv och ett mer inkluderande och engagerande angreppssätt. Samtidigt ställer Viirus sig skeptisk till de snäva ramarna som staden nu ställt på verksamheten.

– Det är absurt att vi alla ska tävla om att arbeta just i de fyra områdena. Att staden ”skickar” ut konstinstitutioner till förorter kan uppfattas relativt toppstyrt och svårt att direkt kunna koppla till den grundläggande konstnärliga verksamheten. Att få en teater att gå runt är extremt tungt och att få publiken att komma är en ständig utmaning. Det är inte en slump att vi finns i centrum. De flesta i Helsingfors kan ta sig till centrum, men inte alla har goda förbindelser till Nordsjö. Att skapa en förortsteater är ingen omöjlighet i sig, men det är inte heller helt realistiskt. Att försöka göra community theatre på svenska i de nämnda områdena är också ett problem.

Ännu är det frivilligt att haka på Helsingforsmodellen, men på ett seminarium i mars presenterades planer på att göra social verksamhet till en förutsättning för de regelbundna verksamhetsstöden från och med 2017.

– Det kommer att innebära extra arbete och extra resurser för varje teater. De flesta som har genomfört de tidigare omgångarnas projekt har anställt helt utomstående dramapedagoger och regissörer för sina projekt i de olika förorterna. Det kräver oberoende mera resurser, eftersom tiden som våra skådespelare sätter på socialt arbete tar från den kontinuerliga föreställningsverksamheten, på ett sätt eller annat. Våra fem skådespelare kan inte turnera i skolor och diskutera teaterupplevelser, spela föreställning på kvällen och däremellan repetera in följande pjäs. De räcker inte till.