"Helsingfors är en perfekt thrillerstad"
Den svenske thrillerförfattaren Joakim Zanders debutroman Simmaren utspelar sig i en global miljö inspirerad av Zanders egna mångsidiga karriär och livsbana. Författaren, som också bott och arbetat i Finland, säger att han väl kan tänka sig att skriva en handling förlagd i Helsingfors.
Författaren besökte nyligen Finland med anledning av att hans bok utkommer i finsk översättning i år.
– Jag tycker Helsingfors är så perfekt som thrillerstad! Sedan första gången jag kom hit har jag tyckt det finns någonting i miljön som passar. Det är lite som Sverige, men sen har du Ryssland på andra sidan. Finland går en intressant balansgång där man försöker tillhöra "Väst" men samtidigt inte reta upp någon. Under kalla kriget var Helsingfors ett verkligt Mecka för internationellt spionage, och jag tror att nu, då Ryssland så att säga börjat "vakna till", så är vi kanske snart där igen. Det brukar ta några år för mig att undermedvetet behandla egna upplevelser så att de direkt börjar inspirera mitt skrivande och min nästa bok kommer inte att handla om Finland, men jag kan väl tänka mig möjligheten i framtiden.
Ungdom på resande fot
Då Joakim Zander var tonåring reste familjen mycket. Hans pappa var reservofficer i flottan och då Joakim Zander var femton år gammal accepterade pappan en postering som militärobservatör för FN vilket ledde till att familjen flyttade först till Damaskus och sedan staden Nahariya i Israel.
Upplevelsen var omvälvande.
– Jag tror inte att du hört talas om Söderköping, det är en pytteliten svensk stad som ligger söder om Norrköping som du kanske hört talas om, säger Joakim Zander och skrattar.
– Att komma därifrån till en kaotisk mångmiljonstad som Damaskus var en total chock.
Västerländsk kortsiktighet
Mellanöstern och särskilt västvärldens som Joakim Zander säger "obeständiga" förhållningssätt till regionen är ett av debutromanens huvudteman, enligt författaren själv.
– Om vi ser på hur vi här i väst först förväntades stöda Saddam Hussein i hans krig mot de iranska ayatollorna och sedan plötsligt se honom som vår största fiende. Eller Afghanistans mujahediner, som vi först skulle heja på när de slåss mot den "Röda Draken" men sedan vända oss emot då de plötsligt förvandlades till talibaner. Eller hur vi ska hata Basharal-Assad för vad han gjort mott sitt folk, men sen ändå stöda honom för att IS är ännu värre.
Alla de här exemplen tycker jag pekar på en kortsiktighet i vårt förhållningssätt som jag väldigt gärna ville försöka beskriva i romanen.