"Kriminellt att inte kommentera sin samtid"
Mika Myllyaho kämpar mot sparåtgärder och för en teaterkonst som diskuterar samtiden. Han ser Nationalteatern som en moderteater som också ska stödja det fria fältet.
Han är inte helt enkel att boka tid hos – småbarnspappan, teaterchefen, "årets boss 2015", som plaketten på hyllan anger.
Men när Mika Myllyaho väl slagit sig ner i den slitna lädersoffan på sitt rum i Onni Tarjannes jugendslott vid Järnvägstorget infinner sig svaret på frågan om Nationalteaterns syfte snabbt:
– Publiksiffror är intressanta när vi gör upp budgeten, men de ska inte påverka repertoaren. Vi kan inte slå fast att "nu gör vi fars och musikal för det drar publik". Nej, det är inte Nationalteaterns uppdrag. Nationalteatern är, och har alltid varit, en konstnärlig teater.
Svenska Teatern satsar på konceptmusikaler. Är det något som Nationalteatern skulle kunna göra?
– För det första saknar vi resurser för sådana produktioner, för det andra intresserar de mig inte ett dugg. Att Mamma Mia går i Helsingfors är okej för min del, även om man kan diskutera ifall staten ska stödja konceptproduktioner som i Europa i regel sätts upp av privatteatrar. Men jag vill inte mästra andra, det är Svenska Teaterns egen sak. För vår del kan jag bara säga att det inte ingår i vårt uppdrag.
Hurdant är då det uppdrag som Mika Myllyaho i fem års tid stakat ut för Nationalteatern? Tyngdpunkten ligger på ny dramatik, särskilt på stora scenen, där verk av Lea Klemola, Juha Jokela och Pirkko Saisio haft sina urpremiärer. Under fem års tid har 30 av 60 premiärer varit nyskrivna.
– För mig är det enkelt, Tjechov skrev ny dramatik på Tjechovs tid. Nu är det vår tur att skapa nytt. Konstnärens uppgift är att berätta om den värld hen lever i. Att inte göra teater om vår värld är fel, nästan kriminellt, för då fullföljer konstnären inte sin uppgift, och institutionen tar inte sitt ansvar. Samhället investerar trots allt elva miljoner euro i vår verksamhet, och institutionen har ett stort ansvar över hur pengarna används. Det ger det en etisk-moralisk dimension, teaterchefen måste vara modig, identifiera sitt och institutionens uppdrag, och fullfölja det.
På en griffeltavla finns en skiss över repertoaren under följande säsong, som bland annat avslöjar att Milja Sarkola kommer att regissera en pjäs av Heini Junkkaala på Nationalteaterns lilla scen i höst.
– Jag vill ha de bästa konstnärerna hit. Vi letar hela tiden efter nya och följer de redan etablerade. Repertoaren ska till hälften bestå av ny finsk dramatik, resten byggs upp kring klassiker och europeisk dramatik, till exempel har vi en pjäs av brittiske Martin Crimp på ingående.
Parallellt har Nationalteaterns turnéscen aktivt sökt upp fångvården, sjukvården och spelat på flyktingförläggningar.
Gästspel av fria grupper är också viktiga, enligt Myllyaho.
– Jag ser Nationalteatern som ett slags moderteater genom vilken nya idéer kan flöda. Vi ska inte ställa oss i vägen för det fria fältet, utan ta det till våra scener.
Kan samarbetet med det fria fältet utvidgas i framtiden?
– Det är redan omfattande, men jag tror att det är framtiden, att skapa ett slags paraplyorganisation som koordinerar det fria fältet. Vi kan erbjuda lokaler, teknik och marknadsföring, medan de sköter lönerna och står för innehållet.
Tuffa sparåtgärder
Mika Myllyahos egen bakgrund finns inom det fria fältet. I elva år var han konstnärlig ledare för Ryhmäteatteri. När han började som chef på Nationalteatern fick den gamla hierarkiska strukturen ge vika för en plattare organisation.
– Ryhmäteatteri fungerar enligt en svensk modell där alla är med och diskuterar, också städarna får komma med synpunkter på repertoaren. Den kulturen ville jag ta med mig hit, vilket innebar att teaterchefens ansvar också delades upp på fler personer.
Under Myllyahos tid vid rodret har publiksiffrorna hela tiden pekat uppåt, med 200 000 besökare i fjol. Redan nu har man sålt 15 000 biljetter mer än vid samma tidpunkt förra året. Teatern har gjort plusresultat de senaste fyra åren, trots omfattande sparåtgärder.
– När jag kom till huset 2010 hade vi 41 tillsvidareanställda skådespelare, nu har vi bara 24. Jag har inte kunnat tillsvidareanställa någon eftersom vi hela tiden måste spara. Det är tydligt att institutionen monteras ner, särskilt som statens stöd inte kommer att indexjusteras, till skillnad från de tjugo senaste åren då stödet sakta stigit. Vart det leder är ett orosmoln, kan vi faktiskt bli mindre?
Nu nalkas också en omfattande renovering vars summa kan landa på 50 miljoner euro.
– Vi väntar på den nya regeringen, som ska fatta beslut om att föra renoveringen vidare. Summan är visserligen stor, men hälften går till att påla huset på nytt eftersom det är byggt på myrmark.
Hurdan kulturpolitik efterlyser du överlag av den nya regeringen?
– Politiker använder gärna kultur som utsmyckning i fraser, de understryker hur viktig kulturen är för samhället. Ändå utgör kulturen bara 0,8 procent av hela statsbudgeten, och nedskärningar är på ingående. Bakom det döljer sig en problematisk syn enligt vilken idrott, skidåkning och hockey är en del av den finländska identiteten, medan kultur ses som något som tar från skattemedlen. Samtidigt går fler människor på teater än på ishockey. Jag brukar försöka tala för att vi har 200 000 åskådare varje år som kommer för att se talteater, att människor älskar teater och kultur och att det också borde prioriteras.
Nationalteaterns turné på flyktingförläggningar är ett exempel på hur teater kan ha en konkret samhällelig betydelse, enligt Myllyaho.
– Att besöka flyktingförläggningar där det finns barn som lever helt ensamma, får en att inse att finns flera världar i vår värld. Konsten kan fungera som ett led mellan dem.
Drama som skolämne är också en käpphäst.
– Jag brukar föreläsa för företagsledare om kreativt ledarskap. Företagsledarna frågar ofta om var man kan lära sig diskutera, och jag brukar fundera på samma sak. Varför ingår inte drama eller muntlig framställning i läroplanen? I England har varje skola en egen scen. Vi behöver helt enkelt några politiker som kommer från konstfältet, som driver frågor som de här. Men ingen tycks ha lust, det är problemet.
Eftersom Nationalteatern klassas som en nationell konstinstitution och därmed har en särställning hör den inte till statsandelsteatrarna utan får statsunderstöd enligt prövning. Mika Myllyaho anser att staten kunde kräva mer, också av statsandelsteatrarna.
– Jag tror det är bra att utmana teatrarna en aning. Får en teater tio miljoner euro tycker jag man också kan kräva till exempel ny dramatik på repertoaren.