Melodifestivalen är svenskarnas lägereld
Med över tre miljoner tittare varje lördag i sex veckors tid är Melodifestivalen Sveriges största tv-program. Det är ett fenomen som samlar folket, menar experter och entusiaster. Hur blev det så? I kväll är det dags för final.
STOCKHOLM Sångerskan Jessica Andersson tar på sig ett stort, men kanske lite ansträngt, leende och vänder på huvudet så att fotografer både till höger och vänster ska få bra bilder.
Samir & Viktor har skött sin bit. De sitter invid medtävlaren Dinah Nah och tar en selfie med mobilen – eller en groupie som det heter i duons låt.
Vi befinner oss på Friendsarenan i Solna utanför Stockholm, och artisterna med de tolv bidrag som tävlar i Melodifestivalsfinalen visas upp för pressen. Uppbådet är stort. Trehundra journalister och fotografer är ackrediterade när turnén som rest runt i Sverige kulminerar. Kvällstidningarna har flest på plats, "mello" säljer.
För stort är också publikens engagemang, speciellt i tv-sofforna. När svenskarna för några år sedan tillfrågades om ritualer och högtider uppgav 53 procent att de tittat på finalen under de senaste tolv månaderna. Det är en tredje placering efter "firat sin egen födelsedag" och "firat midsommar".
– Melodifestivalen är en klassisk lägereld. Den ger mig någonting i samtalet och mötet med andra människor, säger Christel Tholse Willers, chef för Melodifestivalen.
– Den har blivit en grej som binder samman folket. Alla pratar om Melodifestivalen på fikaraster, på jobbet, i skolan, menar Bengt-Urban Fransson, ordförande för intresseföreningen Melodifestivalklubben och på plats i arenan.
Med 9,7 miljoner invånare finns det förstås också många som inte tittar, men andelen som tittar är ändå hög. Hur har det blivit så här?
Något för alla
Alf Björnberg är professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet. Han har forskat i Eurovision Song Contest, som svenska Melodifestivalen är uttagning till precis som tävlingen för ny musik UMK i Finland. Som jämförelse kan nämnas att UMK:s final för två veckor sedan hade 657 000 tittare.
Sverige deltog för första gången i Eurovisionsschlagern 1958. Länge hade man enligt honom mindervärdeskomplex, men i och med Abbas seger 1974 hände något med självförtroendet.
– Ändå sade man att det säkert var en engångsföreteelse.
Efter segrarna 1984 och 1991 talade man stolt om det svenska musikexportundret och efter att Charlotte Nilsson vann 1999 trodde man att det alltid skulle gå lika bra. Därför var svackan i början av 2000-talet svår.
– När Sverige med Loreen segrade femte gången sade man att Sverige är där Sverige hör hemma, säger Björnberg.
– Sverige har gått från kulturell marginal till kulturellt centrum i det här sammanhanget.
Där finns en koppling till de nationella tävlingarnas popularitet. I dag representerar musiken i dem enligt Björnberg ett tvärsnitt av svensk populärmusik – som man i och med segrarna på europeisk nivå visat att man är bra på. Och inom den genrens gränser plockar arrangören Sveriges television artister som når olika segment av tv-publiken. Det finns helt enkelt något för i alla.
Priset?
– Det har varit stressigt, roligt, lärorikt, intressant, spännande.
Jon Henrik Fjällgren beskriver vägen till finalen. Han sitter vid ett litet bord och svarar på journalisternas frågor – de som hinner fram till honom, för kön är lång. Vid elva andra bord görs likadana snabbintervjuer.
Han jojkar i det första samiska bidraget genom åren. Just språket och tillhörigheten ser han som viktig.
– Det är enda anledningen till att jag håller på med det här.
Vinna vill han, och han har också ansetts vara en av dem med goda chanser att göra det. Måns Zelmerlöw är ändå den som flest tippar på.
Konceptet med deltävlingar och turné infördes i början av 2000-talet, och då steg tittarsiffrorna i höjden.
– Det ligger i uppdraget att SVT ska spegla hela landet. Dessutom gör vi det möjligt för publiken att komma och se en riktigt stor tävling utan att ta sig till Stockholm, säger chefen Christel Tholse Willers.
Vad det hela kostar ger SVT inte ut och den bristen på transparens får bolaget också kritik för.
Den senaste veckan har det i Sverige förts en debatt om vad som är public service. Kritiker menar att i synnerhet SVT:s nya realityserier inte är något som ett licensfinansierat statligt tv-bolag ska syssla med. När det gäller Melodifestivalen verkar det ändå råda konsensus och få ifrågasätter den.
Vi ställer ändå frågan till Tholse Willers: Ska SVT göra det här?
– Ja, det tycker jag. Över tid upplåter vi scenen till så många olika artister och musikgenrer som bara är möjligt. Det har absolut ett public service-värde. Den nyskrivna musiken fyller dessutom på den svenska låtskatten.
Samtidigt återkommer många av låtskrivarna år efter år och har ofta flera bidrag i samma tävling.
– Jag kan bara referera till vad producenten Christer Björkman säger: Är man professionell så bli man uttagen gång på gång.
Björkman, ja. Han är Melodifestivalen personifierad och många menar att framgångarna är hans förtjänst. Han har lockat med artister som tvättat bort dansbandsstämpeln som tävlingen tidigare hade – och därmed i mångas ögon också minskat töntfaktorn.
För tillfället svarar han på en kvällstidningsjournalists fråga om huruvida komikern Sissela Benns rollfigur Filippa Bark kommer att finnas med i finalen. Hon är årets stora diskussionsämne som somliga älskar men som också väckt mycket irritation, till och med hat. Melodifestivalen väcker starka känslor.
Problematiskt urval
– Det måste vara mer energi när du går, säger bidragsproducenten Mari Ryberger till Tom Lundbäck.
Han är T:et i pojkgruppen JTR och hon är den som ser till att framträdandena ser bra ut på tv.
För första gången får artisterna nu öva på finalscenen. De tre minuter långa uppträdandena innehåller mellan tjugo och hundra klipp och alla bildvinklar ska sitta rätt.
Lundbäck lyder order. Han hoppar ner från en liten scen som placerats i publiken, väntar på brorsan Robin, flörtar med kameran och går till den stora. Den har inbyggda ledpaneler, ljustuber och lampor i golvet som ska göra at den påminner om en landningsbana.
Hanna Fahl, reporter och kolumnist på Dagens Nyheter, bloggar direkt från repetitionerna. Hon är "beredd att försvara Melodifestivalen in i döden" som hon skrev i en kolumn.
– Melodifestivalen är ett populärkulturfenomen, lite som ett sportevenemang för den som är ointresserad av sport.
Men allt är inte oproblematiskt menar hon.
– Jag är mycket kritisk till hur de som får tävla väljs ut. Hälften väljs av SVT och hälften av Christer Björkman. Han har vissa kontakter och bekanta som gynnas av det.
Och i juryn, som tillsammans med tittarnas röster väljer vinnare, är det han som är ordförande.
– Det finns en inbyggd konflikt. För att det ska bli ett så bra tv-program som möjligt måste man välja låtarna på ett visst sätt och det är han väldigt duktig på. Men det finns vissa frågor kring rättviseaspekten. Man vänjer sig vid ett visst uttryckssätt och det gynnar de låtskrivare som har varit med många år.
Melodifestivalen sänds på Yle Fem med start klockan 21 och kan ses på SVT Play. Malin Slotte recenserar de tolv finalisterna på sidan 42.