Roy Andersson minns magiska ögonblick
Roy Andersson förstår inte hur han någonsin ska kunna göra en film med en klar intrig. – En film med story är ju så tråkig, säger regissör Andersson och beskriver sina filmer som fragment.
Tretton år var Roy Andersson när han på ungdomsgården på Hisingen i Göteborg såg den film som kom att förändra hans liv – Vittorio De Sicas Cykeltjuven.
Cykeltjuven handlar om en fattig familj i Rom. Den arbetslöse fadern erbjuds ett jobb men till detta behövs en cykel och den har han pantsatt. Hans hustru, som är en rådig kvinna, kommer på lösningen – de ska pantsätta lakanen och få loss cykeln.
– Tanken på att pantsätta lakan låter löjlig i dag. Ikeas lakan går inte att pantsätta. Men på den tiden var lakan det värdefullaste man hade i sin brudkista, säger Andersson.
Ögonen glänser när Roy Andersson beskriver de scener i Cykeltjuven som klistrade sig fast på näthinnan.
– Kameran följer hur mannen i pantkontoret klättrar uppför en hög stege för att lägga lakanen på högsta hyllan. Alla hyllor är proppfulla med pantsatta lakan. Det är en så vacker och sorglig scen, säger Andersson och definierar scenen som magisk.
– Cykeltjuven är filmhistoriens värdefullaste film. Man blir rörd och ledsen och känner för den stackars fattiga pappan.
Filmupplevelsen förändrade Roy Andersson världsbild. Mänsklighet blev ett honnörsord som han alltjämt håller högt.
– All konst måste stå i humanismens tjänst. Nazisternas konst tjänade inte mänskligheten, den var gjord av elaka människor.
Som filmskapare hör Roy Andersson till de mer originella. Att han älskar just Cykeltjuven är en motsägelse medger han villigt – i motsats till hans egna filmer har Cykeltjuven en klar story.
Roy Anderssons färska film, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, har visserligen en mycket löst sammansatt röd tråd men i huvudsak bygger den på episoder och fragment.
Filmen tog fyra år att göra och består av 39 scener. 37 av scenerna är gjorda i Roy Anderssons egen studio på Östermalm i Stockholm. I filmen ingår bland annat en fantastisk minimusikal som utspelar sig på Halta Lottas krog i Göteborg, och en scen där Karl XII rider i väg mot Poltava men passar på att flirta med en bartender på vägen.
Och så har vi då de två återkommande karaktärerna, två erbarmliga handelsresande i usla skämtartiklar – med gnälliga röster och flottigt hår.
Men figurerna i Roy Anderssons filmvärld är inga särlingar utan helt normala typer, hävdar han.
– Jag tycker de representerar oss alla.
Ser du något släktskap mellan dig själv och Aki Kaurismäki?
– Absolut! Aki Kaurismäkis persongalleri är fantastiskt men han är mera av en historieberättare än jag.
Hugo Rask är en löjlig bagatell
Premiären på En duva satt på en gren och funderade på tillvaron inföll ungefär samtidigt som Roy Andersson i en intervju i tidningen Fokus plötsligt meddelade att javisst är det han som är Hugo Rask.
Hugo Rask är mannen som Ester Nilsson är olyckligt förälskad i och besatt av, i Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande.
Ryktena om vem som var förebilden till Hugo Rask hade surrat redan länge och att Lena Anderson istadigt hävdade att Hugo Rask är Hugo Rask hjälpte föga – efter Roy Anderssons utspel var debatten ännu livligare.
Huvudpersonen själv är utled på hela affären.
– Hugo Rask-debatten är en löjlig bagatell och jag förstår inte varför detta skulle vara intressant, säger Roy Andersson.
Romanen har han inte läst.
– Många sade att jag var oförskämd när jag sa att jag inte har läst Egenmäktigt förfarande. Men jag lovar, jag ska göra det.
Magnifik comeback
En duva satt på en gren och funderade på tillvaron är tredje delen i Roy Anderssons serie om att vara människa. Sånger från andra våningen kom 2001 och Du levande 2007. Trilogin blev en magnifik comeback för Andersson som efter det svala mottagandet av filmen Giliap på 1970-talet ägnade sig åt reklamfilm.
Också det internationella mottagandet var fantastiskt. Sånger från andra våningen belönades med jurypriset i Cannes och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron belönades med Guldlejonet i Venedig.
– Aldrig har jag fått ett så fint pris som Guldlejonet, säger Andersson och beskriver Venedigfestivalen som fin, seriös och bred.
– Den överträffar Cannesfestivalen. Efter att ha varit i Venedig känns Cannes mycket ytligare.
Hur mycket funderar du på gränsen mellan succé och fiasko?
– Det är klart att jag vill att så många som möjligt ska se mina filmer, det vore hyckleri att säga att jag inte tänker så. Men man kan inte ge avkall på allt, säger Roy Andersson och ger sig ut i ett resonemang om dagens likartade tv-utbud.
– Numera ser alla tv-serier likadana ut och eftersom ingen har något att göra efter jobbet glor vi alla på samma tv-serier.
– Vi är låsta i ett levnadssystem som gör oss olyckliga vilket är en tragedi och ett inferno. Enda trösten är att dricka sig berusad.
Sheherazade nästa
Roy Andersson är känd som en metodisk perfektionist som tar tid på sig för varje film. Det dröjde sju år mellan Du levande och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Nu säger han sig ha lite bråttom med nästa film.
– Det får inte ta mer än tre till fyra år till nästa premiär. Just nu tror jag det är litet lättare för mig att få pengar.
En lös idé finns och den utgår från Shererazade i Tusen och en natt. Roy Andersson tänker sig en film med en berättare som delar med sig av vad hon sett. De figurer hon berättar om spinner vidare på tråden och berättar sin historia.
– Filmen blir som en finkamning av tillvaron.
Något överraskande säger sig Andersson nu grunna på detta med intrig.
– Kanske jag försöker mig på lite mera story än tidigare. Men det känns inte alls stimulerande.