När makten är allt
I morgon släpps den tredje säsongen av House of Cards, den fascinerande och cyniska vuxensagan om Francis J Underwood och hans kamp om den absoluta makten.
House of Cards är en pionjär när det gäller webb-tv. Den första säsongen om den skrupelfria politikern Francis J Underwood hade premiär på Netflix i februari 2013, och serien var en av de första som producerades uttryckligen för att distribueras online. Med upphovsmän i den amerikanska underhållningsindustrins absoluta högviltsklass – producenten David Fincher och skådisen Kevin Spacey – lyckades seriens huvudarkitekt Beau Willimon få luft under vingarna.
House of Cards blev det första webb-dramat som fick Emmy-nomineringar i de tunga kategorierna, och både publik och kritiker har lyft på hatten.
På grund av tilltalet – House of Cards beskrivs ofta som en mörk vuxensaga – har serien i USA betraktats som förhållandevis smal för att vara producerad på kommersiella grunder. Beau Willimon har i intervjuer också sagt att avsikten aldrig var att göra en serie för alla, utan rikta in sig på det segment av publiken som gillar en komplex intrig och inte störs av att huvudkaraktären är genuint osympatisk under sin tunna fernissa av sydstatscharm.
Francis J Underwood, vid seriens början demokratisk senator från South Carolina, kallas "en pragmatisk politiker", vilket här är en eufemism för att han saknar egentliga ideal och försöker hålla sig på god fot med de fiender han inte kan förinta. När vi lämnar honom efter säsong två, har han efter cyniskt integrerande, falska löften och ett par regelrätta mord lyckats lägga beslag på presidentposten. Nej, här har det inte hållits något val. Underwood har först nästlat in sig som vicepresident och sedan gillrat en fälla som tvingat företrädaren att avgå.
Det man eventuellt kan säga till Underwoods försvar är att människorna kring honom verkar vara lika ruttna som han. Alla klättrar, klänger eller hasar ner på sina individuella karriärstegar. Det fåtal karaktärer som man på något plan kan tycka om har tagits av daga eller störtats i djup olycka.
Politikens parxis
Göran Djupsund, professor i statsvetenskap och politisk kommunikation samt expertkommentator under mången valvaka, har också ett intresse för fiktiva skildringar av politik. Bland annat har han följt House of Cards.
Djupsund berättar att han sedan några år till och med håller i trådarna för en universitetskurs med namnet "Politikens praxis", där de fiktiva skildringarna spelar en stor roll. Vanliga verk brukar vara tv-serier som just House of Cards eller danska Borgen, eller filmer som Wag the dog. Poängen är att studenterna ska analysera verket och försöka koppla det till tentlitteraturen.
Ofta handlar diskussionerna om realism och trovärdighet, berättar Djupsund, och många studenter uppfattar i det hänseendet danska Borgen som mer realistisk än House of Cards.
– Men jag är inte så säker på att man skulle få samma svar om man frågade amerikanska studerande.
Det mediala spelet, med olika försök att sätta agendan och taktiska informationsläckor, är till exempel mycket mer elaborerat USA. Men också i Finland blir kampen om vad och hur medierna bevakar något allt viktigare, säger Djupsund.
– Men visst ger House of Cards bilden av politiken som ett cyniskt maktspel. Man överdriver kanske lite för dramatikens skull, men med det sagt så finns det nog sådana sidor av politiken som vi inte ser i mediernas beskrivning av den, men som fiktionen visar. Saker som personkemi och personrelationer kan ha långt större betydelse än vad vi vill tro. Och visst förekommer också det vi kallar "mygel", försök att sabotera för motståndare, kanske också inom det egna partiet.
Praktisk politik har beskrivits som balansgången mellan strategi och ideologi. I House of Cards har ideologi nästan ingen betydelse, allt handlar om att bevara makten och fokuseringen på politik som strategi är väldigt stark. Speglar det en verklig utveckling i dag?
– Det tror jag. Nog har politiken avideologiserats en del. Ramarna och handlingsutrymmet för politiker och partier har blivit mindre, och därmed också för ideologierna.
Titthålsintresse
Du får själv ofta kommentera politik i medierna, och ganska ofta är det det politiska spelet i sig som ska kommenteras – vad har en händelse för betydelse för opinionssiffrorna till exempel. Hur ser du på detta?
– Spel och tävling dominerar i den mediala rapporteringen. Då vi ganskar mediernas bevakning av samhällsfrågor och politik under de senaste årtiondena ser vi den utvecklingen, medan ideologier och värderingar har en sjunkande frekvens.
– Det som ändå är överraskande, och kanske positivt, är det intresse som finns för den här typen av serier och filmer. En sorts titthålsintresse.
Har det kanske att göra med att det finns något fundamentalt dramatiskt med makt och maktutövning?
– Jo, det förstås. Men också för att se personerna i spelet. Det finns en tendens bland våra politiker att alltid vilja hålla sig till substansen och avpersonifiera politiken. Men jag tror inte att folk har en så smal syn på politik. Man är intresserad av personerna och processerna. Hur dåligt regeringen än skött sig förklarar det inte att Centern står på 26 procent i dag. Det finns tre förklaringar till Centerns popularitet: Sipilä, Sipilä och Sipilä.