Kulturdebatt: Tankar under ett svårt oväder
Staten, politikerna och partierna måste återge konsten och kulturen en plats i välfärdsbygget, skriver teaterchefen Dan Henriksson.
Den här texten handlar om konstens och bildningens betydelse – och lite om politik, och nästan inte alls om pengar. Och om min pappas död för femtio år sedan.
Under det konstpolitiska toppmötet på Helsingfors stadshus i november blev det klart att de flesta partierna saknar en kulturpolitisk agenda och elementär förståelse för konstens betydelse. Själva mötet var raffinerad politisk konst. Konstnärer och representanter för de politiska partierna möttes i en performance maskerad till ett seminarium. Mötet kräver en fortsättning, en valfråga: ett hurdant samhälle vill du ha?
Människan är den enda varelsen som uppfunnit pengar. Och sedan förklarat dem heliga.
Allt mäts i pengar: beslut om vård, framgång för film, resultat i sport, priset på utsläppsrätter. När konstnärer möts talas det bara om pengar. Det sista är inte riktigt sant och till den del det är sant beror det på att resurserna är knappa. En frilanskonstnärs euro är värd 50 cent. Resten är talkoarbete, oavlönat.
Språkforskaren Janne Saarikivi (i Helsingin Sanomat 29.12.2014) förundrar sig över Jorma Ollila, som på Slushmässan i november varnade startupparna för att läsa för mycket och bli "akademiska":
"När blev det så att businesslivets överstepräst sitter i styrelsen för universitetet och föraktar läsning? När blev kunskap och bildning en kanal till pengar och inte tvärtom?
Klassikerna inom ekonomi Marx och Keynes ansåg att pengar var ett medel. När vi stillat basbehoven kan vi ägna oss åt vetenskap eller konst. Det var vad de trodde.
Nu har vi mer rikedom än någonsin, men är ännu mer besatta av pengar än förr," skrev Saarikivi.
Med ekonomin som enda värdemått, speciellt i kombination med tanken mer åt färre, drabbas hela samhällskroppen. De värderingarna får i synnerhet inte styra konstpolitiken. Konsten tillhör alla.
Konsten är kärnan i kulturen
Samtidigt bor konsten i periferin och söker i sprickor det nya, det okända. Kulturen är vardagen, konsten är festen. Starka konstupplevelser lever kvar som ett minne, en tröst och en dröm om det som varit eller det som kan bli. Konsten söker både yttre uttryck och inre upplevelser. Den är forskning i mänsklighet bortom vetenskapen, kanske bredvid andliga övningar och religioner.
Kulturen är bland annat den samling av konstnärliga manifestationer som existerar, kultur i direkt dialog med konst. Kultur är i vid mening allt av mänskan skapat; civilisationer och värderingar, idéer, religioner, lagar, vetenskap, (ut)bildning, sociala mönster och den journalistik som existerar i ett samhälle.
Under veckan invigdes i förtid det nya konserthuset Philharmonie de Paris, med en konsert för att samla nationen och hedra offren efter attacken mot Charlie Hebdo. Konsten, konsertmusiken, ställdes att tjäna ett annat, kulturellt syfte. Samtidigt är jag övertygad om att det fanns stora känslor på Philharmonie, något som jag själv gärna förknippar med konstupplevelser. Musiken och den speciella kontexten förstärkte varandra.
Talko – det låter så bra
På torsdag är det exakt femtio år sedan min pappa dog i en trafikolycka.
Adi Henrikssons plötsliga död den 29 januari 1965 var "en stor mediahändelse". Han var en populär idrottsledare och vid sidan av arbetet även aktiv frilansjournalist i bland annat Hufvudstadsbladet, Nya Pressen, Rundradion och Östra Nyland. Han hade på hösten blivit invald i Lovisa stadsfullmäktige. Han var 42 år gammal när föraren tappade kontrollen och bilen halkade ut framför en lastbil en sen kväll i Österbotten. Jag har inga autentiska minnen, men min hjärna har producerat fragment. Det var ingen traumatisk upplevelse för mig – jag var bara tre år. Oändligt mycket värre var det för mina äldre syskon och vår mamma, som var bara 33 år den dagen. För samhället omkring oss – "Adis hem stod alltid öppet" – var det en chock.
I familjens arkiv – kulturfragment – fäster jag mig vid några detaljer. Begravningen refereras utförligt i olika tidningsklipp, hela minnestal citeras och vilken musik som framfördes. Begravningsföljet från den fullsatta kyrkan i Lovisa till Gamla begravningsplatsen var kilometerlångt i snöstormen den sjunde februari. Hornkapellet spelade ännu vid graven. Musikens helande kraft i sorgen.
Pappa var ett viktigt nav för kulturlivet i Lovisatrakten. Han arbetade mycket med frivilligverksamhet, för gemenskapen kring aktiviteter, för idrottskulturen. Hans politiska intresse gällde det gemensamma bästa. På den tiden var det fortfarande så.
Kulturlivet bygger ofta på frivilliga insatser. Jag beundrar pappas sprudlande talkoanda. En professionell konstnär behöver därtill resurser för att utveckla sin konst och erbjuda publiken upplevelser.
Stagnerad kulturpolitik
Samma år, 1965, började man tala om statlig kulturpolitik i Finland. Själva grundtanken lever fortfarande vidare med institutioner och regionalpolitik. Den har räddat konstscenen under de två senaste recessioner. Men idén om kulturpolitik har också stagnerat, samtidigt som scenkonsten förändrats radikalt. Behoven och verksamheten är annorlunda än tidigare.
Under det konstpolitiska toppmötet i höstas, 40 år senare, visade partierna hur lågt de prioriterar kulturen, hur visionerna saknas. Det krävs helt enkelt mer än att ge företag skatteavdrag för kultursponsorering, vilket var SFP:s förslag. På sin höjd fanns det en instrumentell vinkling: kulturen skall främja hälsa, turism eller generera ekonomiska resultat som man vill mäta och visa upp genomslagskraften för. Det blir lätt bara tomma fraser i bullshitbingon inom kulturpolitiken.
Jag föreslog nyligen att Centret för konstfrämjande ordnar ett konstparlament, en fortsättning på toppmötet med både politiker, tjänstemän och konstnärer för att dryfta och lyfta konsten i samhället.
I veckan fick jag förslaget tillbaka: du kan väl ordna det själv, du är så duktig... Pappas talkoanda prövas.
Hur mäter man konstens betydelse?
Teatern har långa traditioner, amatör- och arbetarscener har tidigare skapat publik och proffs, samt en vilja att stöda verksamheten. I teaterlagen sägs det: "Syftet med den statsandel som beviljas för teater- och orkesterverksamhet är att utgående från konstnärliga utgångspunkter producera teater- och orkestertjänster samt att främja tjänsternas regionala tillgänglighet och åtkomst för olika befolkningsgrupper".
Så vem bedömer konstnärligheten? Det handlar inte om ett enskilt repertoarval, om en Mamma Mia är bra eller dålig eller ens huruvida den skall finnas på den svenska nationalscenen eller inte. För de lagstadgade, statsandelsteatrarna, är det en matematisk formel som fungerar som bedömningsredskap. Där har man stagnerat. Samtidigt har lagstadgade statsandelar varit räddningen, utan dem hade nedskärningar drabbat kulturen hårdare
När det gäller behovsprövade medel är svaret enkelt. Med kollegial bedömning och en liten skara tjänstemän behandlas ansökningar från hela det fria konstfältet. Pengarna – tipsmedel – som delas ut är smulor. Hela kulturbudgeten är 0,8 procent av statsbudgeten, de behovsprövade medlen bara några procent av det.
Konsten skapar betydelser, inspirerar, samlar och förenar. I Paris förenades kulturen och konsten – med en kollektiv handling söker man personliga upplevelser, tröst och energi för livet.
Det är nu dags att igen ge både konsten och kulturen den plats de haft i välfärdsbygget. Visst har de finlandssvenska fonderna en stor betydelse för oss på fältet, men de avgörande medlen kommer från statligt och – tillsvidare – kommunalt håll. Det behövs strategiska planer och enkla möten med levande konst, litteratur, teater, dans i undervisningen. Öppna institutionerna, skapa tillgänglighet på alla nivåer – ett framtidsmål. Vi behöver en kritisk granskning av oss själva: vad kan vi göra annorlunda – och samtidigt ett starkt stöd från samhället: konsten och kulturen är vårt fundament.
Det händer fruktansvärda saker i världen dagligen. Det känns ibland futtigt att försöka tackla vardagens problem i den välfärd som ändå omger oss. Det finns så många verkligheter samtidigt. Konstens djupaste betydelse må vara dold. Att öka förståelsen för oss själva och varandra är en del av det. Av känslorna som konsten för en dialog med är kärleken och empatin de viktigaste, lusten och glädjen föds ur dem. Så tänkt är konsten ett fredsprojekt som förenar och försonar.
Skribenten är teaterchef för Klockriketeatern och medlem i statens scenkonstkommission 2015–16.