Fem frågor: Marjo Levlin nystar fram berättelser
Med berättelsen om sina släktingar som emigrerade till Amerika vill Marjo Levlin påminna om hur snabbt vi glömmer det förflutna – som att också finländare lämnade sitt hemland för möjligheten till ett bättre liv för hundra år sedan.
Det är inte första gången du utforskar innehållet i ett öde hus. Du har samlat kvarlåtenskapen efter en trollkonstnär som blev utställningen Humbugtältet och det Svarta Kabinettet. Utställningen Västerut och tillbaks igen, som nu visas på Muu, är inte heller den första som kretsar kring Wenlas hus i Malax. Vad är det som lockar?
– Min fars mormor Wenlas hus är källan till min konst. För över tio år sedan målade jag fortfarande, men det var inte helt tillfredsställande. När jag började nysta i historien kring släkthuset och använda nya tekniker, fotografi och video, började mitt konstnärskap fungera. Det mesta jag gjort sedan dess har en anknytning till huset. Det är rätt absurt, för där finns inget av värde, men där finns trådar att spinna på.
Du tillbringade två månader i USA med att försöka ta reda på mer om dina släktingar som emigrerat. Hur mycket hittade du?
– Jag forskade på bibliotek i New York i en månad. Sedan flög jag till San Francisco och bilade norrut och tillbaka till östkusten via Nevada och Klippiga bergen. Även om jag fick reda på mycket handlar projektet egentligen inte om att få svar. I stället för att försöka bena ut vad det blev av Wenlas man som försvann, kan jag njuta av att spekulera kring de möjligheter som tidningsartiklar om män med hans namn ger. En Andrew Erickson föll ner från ett tak, en annan dog i en skogsbrand, kanske var det han.
Vad eftersträvar du i dina verk?
– Jag berättar historier, ofta med en liten twist. Arvekronan påminner om en kristallkrona med små föremål i stället för kristaller. De små prylarna är hela innehållet i ett par lådor i Wenlas hus och härstammar från fyra fem generationer. Det är objekt jag ärvt och det är på det planet mitt arv finns. Verket är ett monument över mitt arv och min situation. Jag kommer inte från en rik familj, i stället har jag fått envishet och en förmåga att göra något av det jag har.
Hur lyckas du leva som konstnär?
– Det jag gör är inte kommersiell konst, så jag säljer sällan. Ett välkommet undantag var att Pro Artibus köpte Humbugtältet. Det och att jag haft arbetsstipendium de två senaste åren gjorde det möjligt att åka till USA. Ateneum har annars varit min trygghet de senaste tio åren, jag har jobbat som guide och med verkstäder främst för skolelever.
Vad kommer du att göra härnäst?
– Jag ska göra ett bytesprojekt med kompositören Kaija Maarika Penttala, som gjort musiken till ett av mina tidigare verk. Nu ska jag göra en kortfilm till hennes komposition Fängelsemammans vaggvisa. Filmen handlar om mammor som sitter i fängelse, men blir inte dokumentär utan inriktad på upplevelse.