De knäppa idéernas drottning
Hon var på toppen av Paris modescen på 1930-talet, men lyckades inte göra comeback efter kriget. Isabella Rothberg har läst en biografi över modedrottningen Elsa Schiaparelli.
Vad minns vi i dag av Elsa Schiaparelli? Kanske "hummerklänningen", dräkten som hon skapade tillsammans med surrealisten Salvador Dalì, som Wallis Simpson kom att köpa inför smekmånaden med den abdikerade kungen Edvard VIII.
Åtminstone har Schiaparelli lämnat efter sig ett arv i språket. "Chockrosa" var en djärv färg och ett begrepp som den italiensk-franska designern introducerade kring 1937, och som sedan dess varit ett bestående inslag i vår vokabulär och på modeskaparnas palett.
Men Schiaparellis stjärna dalade efter andra världskriget, och hennes modehus vid lyxlirarnas torg Place Vendôme i Paris, som en gång var mötesplats för Vogue-reportrar, chica överklassdamer och filmstjärnor, stängde 1954. Sedan dess har modedrottningen, som under sina glansdagar ansågs vara större än konkurrenten Coco Chanel, i stort sett fallit i glömska.
Nu är Schiaparelli aktuell igen, tack vare en biografi skriven av Meryle Secrest och en utställning på Kulturhuset i Stockholm där designerns Place Vendôme-ateljé slår upp sina portar i vår.
Och egentligen är Schiaparellis comeback inte det minsta konstig. De udda, fantasitänjande idéerna känns i själva verket helt rätt i tiden. Hennes pälsklädda skor skulle kunna bäras av popdrottningen Lady Gaga, medan "skohatten", läderhandskarna prydda med rödmålade naglar och berlockerna föreställande feta, färggranna insekter andas den ironiska twist som präglar gatumodet i dag, och förkroppsligar hipsterns vilja att sticka ut i mängden.
Mysterium
Secrests biografi bjuder på omsorgsfulla redogörelser för klädkollektioner, inredningar, fester, relationer, men framför allt en inkännande skildring av tidsandan – de sociala, ekonomiska och kulturella omvälvningarna.
Bildmaterialet är rikt, tack vare Philadelphia Museum of Arts omfattande Schiaparelli-samling. Man bländas av guldlamé, glitterbroderier och toner av orange, violett och grenadinrött.
Men biografin har ett stort minus. Vi får nämligen aldrig lära känna personen Elsa Schiaparelli. Läsaren får nöja sig med författarens försiktiga spekulationer och en ganska blodfattig beskrivning av en envis, målmedveten person som var en hejare på att organisera. Men kvinnan i turbanen, med rader av pärlor runt halsen, alltid lika elegant porträtterad på de svartvita fotografierna, förblir slutligen ett mysterium.
Secreast konstaterar själv att källorna är få: Schiaparelli var ingen utlämnande brevskrivare och hennes memoarer är uppenbart tillrättalagda. Barnbarnet, den berömda skådespelaren Marisa Berenson, har avböjt att samarbeta med Secrest. Men har Secrest grävt tillräckligt djupt i arkiven?
En annan förklaring till att vi i dag vet så mycket mer om modeskapare som Coco Chanel är att hennes person i ett tidigt skede blev en del av modehuset Chanels mytologi. Schiaparelli valde däremot från starten att inte göra stort nummer av sitt privatliv. Och ironiskt nog är det Chanel med den stora personligheten som gör diskreta kläder, medan Schiaparellis plagg pockar på uppmärksamhet.
Tröjan gör succé
Vägen in i branschen kom via något så enkelt som en ylletröja, vilket är talande för 1900-talets mode. De djärvaste reformerna lanserades nämligen först genom sport- och fritidsklädseln, som blev mer praktisk. Så småningom smög sig de bekväma plaggen in i finrummet, och utgör i dag en del av envars basgarderob.
Tröjan hade tidigare strikt förpassats till lantstället, men Schiaparellis variant var något helt annat. Den hade en "falsk" krage – ett mönster stickat på bröstet med en annan färgs garn. Det här plagget säger en hel del om Schiaparellis framtid som modeskapare. Det som kännetecknar henne är just skojandet och synvillorna: en väska som lånar skepnaden av en telefon, fickor som fylliga rödmålade läppar, knappar formade som händer.
Men trots de ibland nästan knäppa idéerna var plaggen alltid smickrande, figurnära och bekväma (åtminstone enligt dåtida standard). Vid Wall Street-kraschen 1929 introducerade Schiaparelli mångsidiga plagg, ändamålsenliga för ekonomiskt knappa tider. Kragarna var löstagbara och kunde tvättas, medan en jacka kunde vändas ut och in för att skapa variation.
Precis som Chanel designade Schiaparelli för den nya, förvärvsarbetande kvinnan som behövde röra sig fritt, något som hennes byxkjolar och omlottklänningar vittnar om.
Aristokrater och surrealister
Elsa Schiaparelli klarade av lågkonjunkturen som följde börskraschen förvånansvärt väl, och samlade en förmögen kundkrets kring sitt modehus. Med en subtil humor beskriver Secrest de prominenta damerna som handlade hos Schiaparelli: Daisy Fellowes, arvtagerska till symaskinimperiet Singer, Elsie de Wolfe, överklassens inredningsguru, och Marie Laure de Noailles, vars mor lär ha stått modell för Prousts gestalt, Oriane de Guermantes. Deras utsvävande livsstil bäddade för Schiparalles kreationer. Dagliga besök på operan, Ritz bar och maskeradbaler krävde uppseendeväckande blåsor.
Den stora depressionen känns avlägsen när man läser om Parisgräddans påkostade vanor, precis som andra världskriget gör när Secrest skildrar de grandiosa festerna som så sent som sommaren 1939 varade långt in på morgontimmarna.
Schiaparellis kläder syntes också på filmduken, bland annat på stjärnan Mae West, vars kropp stod modell för Schiaparellis kändaste parfym, Shocking. Flaskan var formad som en kvinnotorso, en idé som senare kopierats av andra parfymtillverkare, men som 1937 antagligen var precis så chockerande som namnet låter påskina.
Men den viktigaste inspirationskällan var konstströmningen surrealismen. Dalì formgav den röda hummern, medan filmskaparen Jean Cocteau lät en prinsessas gyllene hår falla ut över ärmen på en grå kavaj. Giacommetti designade askkoppar för Schiaparellis affärslokaler, och modeskaparen själv poserade i surrealisttidskriften Minotaure.
Den här förmågan att snappa upp impulser framstår i biografin som den främsta förklaringen till Schiaparellis framgång.
Finska bälten
Till de intressantaste delarna av boken hör kapitlen om andra världskriget och dess inverkan på den franska lyxindustrin. I början av kriget fortsatte Schiaparelli skapa sina kollektioner, och sättet som det hotfulla politiska läget influerar modet, både av praktiska och ytliga skäl, är fascinerande läsning.
Till exempel finns en Finlandsserie där hon hedrade det lilla landets kamp mot Sovjet 1939, bland annat med finskinspirerade bälten (dekorativa med tofsar och broderier, men kanske inte så väldigt finska). Secrest gör emellertid en liten tabbe när hon hävdar att de kom till med anledning av en tysk attack mot Finland ...
När nazisterna ockuperade Frankrike 1940 fanns planer på att flytta den franska lyxindustrin till Wien och Berlin, skriver Secrest. Där skulle modehusen skapa en "tysk look", men planerna gick om intet. Det som emellertid står klart är att de flesta modehus som kunde fortsätta sin verksamhet under ockupationen i någon mån samarbetat med nazisterna.
Att Coco Chanel hade en tysk älskare är vida känt, men kollaboratör var troligen också Schiaparelli. Secrest ställer sig frågan om vad Schiaparelli gav tyskarna i gengäld för skydd under kriget. Var hon agent, som vissa informanter i den amerikanska underrättelsetjänstens handlingar hävdar? Angav hon personal och kunder? Eller kunde hennes relativt bekväma livsstil fortsätta enbart tack vare väninnan Bettina Bergery, vars man Gaston hade gjort karriär i marionettregimen i Vichy?
Inget entydigt svar finns, men Secrest konstaterar: "Den du kände – som kunde visa sig bli viktig – fick en vital betydelse".
New look
Secrest nämner flera orsaker till att Schiaparelli aldrig lyckades hitta tillbaka till sin forna position efter befrielsen. En av dem är utan tvekan Christian Dior som 1947 tog modevärlden med storm med sin "new look".
Det nya modet framstår i själva verket som raka motsatsen till det som både Schiaparelli och Chanel stod för. Kjolen jäste sig enorm och korsetten återvände. Den tunga kjolen gjorde det svårt för kvinnan att röra sig, medan getingmidjan förhindrade henne från att äta sig mätt, konstaterar Secrest. Modet representerade en längtan efter en traditionell – begränsad – kvinnoroll.
Inte heller Chanel var lika stor som före kriget, men hennes marknadsföringsapparat gav henne en permanent plats i modehistorien. Schiaparellis pr-maskin var inte lika effektiv, men ändå kan hon i dag i viss mån klassas som en segrare, åtminstone i relation till monsieur Dior. Husmorsidealet var flyktigt, och samtida kvinnor klär sig snarare enligt Schiaparellis – och Chanels – grundsatser.
Meryle Secrest: Elsa Schiaparelli. A biography. Alfred A. Knopf, 2014.
Utställningen Asylum som visar Elsa Schiaparellis ateljé öppnar på Kulturhuset i Stockholm 20.2.