Sibelius vacklande tonarter
Anna Pulkkis satte nio år på att förstå tonarterna i Sibelius sånger. – Sibelius tonspråk är aldrig enkelt, för han blandar influenser av till exempel klassisk tonalitet och runosång, slår hon fast.
Sibeliusforskaren och HBL-kritikern Anna Pulkkis är uppenbart glad och lättad när vi träffas över en kopp kaffe i hjärtat av Helsingfors. Bara några dagar innan har hon disputerat med en avhandling om Sibelius sånger, en avhandling som godkändes med beröm.
Doktorsavhandlingen som tog henne nio år att färdigställa handlar om tonarterna i Sibelius solosånger och följaktligen kommer vårt samtal att beröra en hel del musikteori, vi har ju båda musikteoretisk utbildning. Men vi försöker göra det så lättbegripligt som möjligt.
För det första: De flesta av Sibelius 81 opusnumrerade sånger menar Pulkkis går att uppfatta i en huvudtonart, men i 21 fall har hon identifierat att tonsättaren klart rörde sig utanför en enskild tonarts ramar. Men inte ens i alla de övriga sångerna är Sibelius musik alltid lättfattlig.
– Sibelius tonspråk är aldrig enkelt, för han blandar alltid influenser av till exempel klassisk tonalitet och runosång, slår Pulkkis fast.
Vilken sång är svårast?
– Allra svårast är Norden, som är rätt kromatisk och svår att förklara med klassiska termer. Pianostämmans dissonanser i inledningen är rentav obegripliga, medan vokalstämman definierar tonarten a-moll. Hela sången är en lång process och går mot ett uppklarnande i C-dur, när Runeberg skildrar svanarnas längtan till norden och hur deras längtan söker en himmel, en längtan till ett ouppnåeligt paradis. Mot den bakgrunden kan man se att pianots dissonanser syftar på det frusna landskapet.
Som många vet står a-moll och C-dur inte särskilt långt från varandra. Anna Pulkkis ger ändå exempel på djärvare kontraster.
– Trots att Sibelius kan ställa två kontrasterande ackord sida vid sida, utgår han oftast från att det finns en gemensam ton i ackorden. Till exempel i Jägargossen, som Sibelius skrev 1891 strax efter att han kommit hem från sin utlandsvistelse, ställs ett ess-mollackord mot ett g-molldito med bara ett b som gemensam ton.
Finns det något avantgardistiskt i Sibelius användning av tonarter?
– Nja, snarare senromantiskt, för redan Schubert kunde utvidga tonarterna. Tonaliteten som begrepp har ofta missuppfattats och folk glömmer lätt att det är ett mångfasetterat begrepp. Det finns helt enkelt ingen enhetlig tradition. Det intressanta är att Sibelius var högst medveten om utvecklingen i sin samtid, för han hade hört både Strauss, Wagner och Bruckner under sina vistelser i Wien och Berlin.
- Utbildning: Musikmagister från Sibelius-Akademin. Disputerade för doktorsgraden den 29 november med en avhandling om Sibelius sånger.
- Bor: I Ulrikasborg.
- Familj: Gift med tonsättaren Uljas Pulkkis, två barn.
- Det bästa med Sibelius: Han blir aldrig slutforskad, vare sig som kompositör eller människa.
– För Sibelius var studierna utomlands oerhört viktiga, eftersom han gärna ville framstå som en västeuropeisk och överlag originell tonsättare. Sen är det uppenbart att han också påverkades av rysk musik som han hörde i Helsingfors på 1880- och 90-talet, till exempel Borodin och Tjajkovskij, kanske i högre grad än han ville medge.
Hade Sibelius några tydliga förebilder för sina sånger?
– Det är en svår fråga. Sångerna till tyska texter är tydligast liedinfluerade. Några av sångerna på svenska går att spåra till en tradition från Pacius dagar, men oftast saknar sångerna tydliga förebilder.
Rätta termer
Pulkkis gör en poäng av att inte tala om Sibelius musik som polytonal eller bitonal‚ eftersom termerna oftare applicerats på tonsättare som Stravinsky som skrev musik som samtidigt gick att uppfatta i två olika tonarter. Hon poängterar också att Sibelius musik inte är posttonal på det sätt som en stor del av 1900-talets konstmusik är. Snarare har hon valt att tala om hur Sibelius undviker monotonalitet.
Men vad innebär det att tonsättare undviker monotonalitet? Enligt Pulkkis kan det handla om att musiken transformeras som genom en process under styckets gång, från en tonart till en annan (som i Norden). Eller att det råder en viss oklarhet mellan tonarter. Eller att materialet i sin helhet transponeras till en annan tonhöjd, precis som i schlagerlåtar i Eurovisionen.
– Vilken tonart väger tyngre om samma material transponeras till en annan tonhöjd, men om materialet är detsamma i början och slutet? frågar Pulkkis nyfiket.
I dag firas Sibelius 149:e födelsedag, som samtidigt utgör startskottet för tonsättarens 150-årsjubileumsår 2015. För Sibeliusforskaren Pulkkis innebär jubileet en hel del jobb, bland annat genom utställningar som hon förbereder i samråd med Musikhuset, Nationalmuseet, Nationalbiblioteket och Nationalarkivet.
Finns det en risk att festligheterna slår över i nationalism?
– Det är ju inget fel i sig att vara stolt över att vi har en stor tonsättare i vårt land, men samtidigt måste vi komma ihåg att han var en individ. Den unga nationen behövde sina hjältar och Sibelius mer eller mindre tvingades in i rollen som nationalhjälte. Men han tyckte om att betona sina internationella kontakter och ville vara en universell tonsättare, en finsk tonsättare med internationella kontakter. Det är den bilden som är viktig att minnas.
Pulkkis doktorsavhandling kan läsas via denna länk (pdf).
Lyssna på tolkningar av Norden och Jägargossen med Camilla Nylund och Anne Sofie von Otter på Spotify nedan.