Död hand styr stiftelser
Vad rör sig i huvudet på gamla rika gubbar? Enligt stiftelseexperten Katarina Olsson är det en central fråga då man diskuterar vad en stiftelse kan syssla med.
Katarina Olsson besökte Helsingfors tidigare i veckan på inbjudan av Svenska kulturfonden som ordnade en nordisk fondträff.
Olsson är professor i civilrätt vid Lunds universitet, specialiserad på stiftelser. Under fondträffen föreläste hon under rubriken Skyddet för stiftelsens ändamål i en föränderlig värld. Vid sidan av sitt akademiska värv sitter hon i styrelsen för flera svenska stiftelser, bland annat som vice ordförande för Kampradstiftelsen.
På ett generellt plan säger Olsson att det största missförståndet om hur stiftelser fungerar är att det skulle finnas ägare eller medlemmar som kan påverka stiftelsen.
– I Danmark brukar man prata om ”den döda handens förlamande kraft”. Många stiftelser bildas genom testamenten och det testatorn har sagt ligger som en tung, död hand över stiftelsen.
Tolkning
Sedan kan de urkunder som reglerar stiftelsen se ganska olika ut. Därför är det viktigt att stiftaren är konkret med stiftelsens ändamål – den kan inte vara allmännyttig så där i största allmänhet. Samtidigt borde urkunden också beakta att omvärlden kan förändras radikalt, och ge styrelsen vägledning om hur uppdraget kan uppdateras inom en hundraårsperiod.
Om det däremot saknas tydliga direktiv kan förvaltarna hamna i svåra tolkningssituationer.
– I norden faller vi tillbaka på testamentsrättens tolkningsregler som säger att det är stiftarens vilja vi ska leta efter. Då kan man få jobba hårt.
Det kan handla om att leta upp brev och andra dokument som berättar något om stiftaren. Också nära anhöriga kan vara en bra tolkningshjälp, även om själva anledningen till att en stiftelse bildats ofta är att stiftaren saknat barn eller barnbarn att testamentera sin förmögenhet till.
– Med mina studenter brukar jag tala om ”i huvudet på en gammal gubbe” – stiftarna är ju ofta gamla gubbar – och att det man läser i urkunden inte alltid är det stiftaren hade i huvudet. Då får man fundera på vad den här personen tänkte, och hur det samhälle han levde i såg ut.
Så om man hittar ny och trovärdig information om stiftaren kan den användas för att ställa krav på stiftelsen?
– Det blir ett viktigt tolkningsunderlag eller ett bevismedel, om ordalydelsen i urkunden inte är helt klar.
Transparens
Enligt Olsson är det misstroende som finns mot stiftelser ofta ogrundat. Dolda agendor och egennyttiga förvaltare är generellt sett ovanliga, säger hon.
– Däremot tror jag att stiftelserna ofta varit lite väl slutna och ett av mina budskap är att stiftelserna måste öppna sig mer utåt. Allmänheten kan bara ha förväntningar på en stiftelse – det finns aldrig någon rätt till den – men civilsamhället består av en stor grupp heterogena organisationer, och där tycker jag att stiftelserna ska ta lite mer plats.
Vilken transparens borde man som medborgare kräva av stiftelsevärlden, med tanke på att våra lagar ger dem förmåner som skattefrihet?
– Jag tror att man ska vara så transparent att det är tydligt för omvärlden vad man står för, både vad gäller ändamålet och verksamheten.
– Samtidigt ska vi ha helt klart för oss att de nordiska stiftelserna är oerhört betydelsefulla. Och i den tid vi lever nu, med social nedrustning och då statens kaka blir allt mindre, så kommer stiftelserna att få en mycket större roll i framtiden.
Ser du några problem i att stiftelserna tar över mycket av det som tidigare fått offentlig finansiering?
– Jag ser inget juridiskt problem i det, men hade jag varit statsvetare så hade jag kanske sett ett demokratiproblem i att den privata sfären tar över sådant som hör till vår välfärd.