Förlaget och kulturuppdraget
KULTURDEBATT Man må tala sig blågrön om marknadsekonomiska realiteter, men på den finlandssvenska litteraturens verkstadsgolv är det Sovjetunionen som gäller, skriver författaren Monika Fagerholm med anledning av samarbetsförhandlingarna på Schildts & Söderströms.
Efter den i och för sig intressanta tv-debatten i Yle Fem på svenska dagen med anledning av samarbetsförhandlingarna på Schildts & Söderströms kunde jag i alla fall inte låta bli att tänka på hur förföriskt det i ett outhärdligt nuläge är att fara ut i visioner och alternativ i Framtiden – anmärkningsvärt var också att ingen företrädare för förlagets tre största ägare (Konstsamfundet, Svenska litteratursällskapet och Svenska folkskolans vänner, finlandssvenska allmännyttiga föreningar alla tre) deltog i debatten. Medan problemet – och det outhärdliga – fortfarande är situationen och konsekvenserna precis just nu.
Skall nedskärningarna på Schildts & Söderströms faktiskt göras? Vem skall bära ansvaret? Varför ljögs det för oss för några år sen, då Schildts och Söderströms förlag fusionerades? ”Två slår sig samman, det blir mer resurser, större muskler.” Var de löftena inte värda något? Vilka löften är i så fall värda något? Varför sa inte Schildts & Söderströms styrelseordförande i februari då förra vd:n avgick hur läget var? Varför läts vi då förstå att allt var frid och fröjd, att Schildts & Söderströms under Barbro Teirs ledning var en enda framgångshistoria?
Frågorna ska inte ses som ett försök att ”leta syndabockar”, men de åtgärder som nu planeras talar också sitt tydliga språk: då är en förutsättning för nu. Och följderna av några års ”galna dagar” (penningslöseri på misslyckade satsningar) blir det som förlagets anställda de facto görs till syndabockar för, då de sätts att betala, somliga med sin egen utkomst. Och återigen riktas ett dråpslag mot det finlandssvenska kulturlivet. Ska det vara så? Varför?
Det är ansvarsfrågan. Ägarna upprepar – i stort sett det enda de säger – att förlaget är ett affärsföretag, men verkar chockerande dåliga på att ta ställning till vad det i sammanhanget innebär att ägarna är allmännyttiga föreningar, med ett stadgeenligt ideellt kulturuppdrag. Det vill säga: de finns också till för att stödja icke-kommersiell kulturverksamhet.
Vilket leder över till kulturfrågan. Ett entydigt faktum, baserat även på mina egna och många andra författares erfarenheter och iakttagelser under de senaste åren, är att vi inte har råd med några fler nedskärningar på Schildts & Söderströms – förlaget som i allmän mun kallas ”Förlaget”, för att beskriva det sakförhållande som är vår verklighet sedan fusioneringen.
Det finns numera ett förlag och därmed ingen riktig konkurrens – nu talar jag om konkurrens i bemärkelsen kulturell dynamik – ett i pengar omätbart livsvillkor för kulturarbetare i en liten minoritet. Man må tala sig blågrön om marknadsekonomiska realiteter: men härnere i verkligheten, på verkstadsgolvet, är det Sovjetunionen som gäller. Inga reella alternativ, vare sig för författarna eller förlagets anställda.
Och det är en följd av det som alla vet: den ”marknad” det ständigt hänvisas till är för liten för att fungera som en riktig kommersiell marknad. Därför är också våra institutioner, som Förlaget, sårbara. Så om man nu talar om att risken är konkurs ska man minnas att den finlandssvenska litteraturen och de finlandssvenska förlagen har en lång och ärevördig historia, men ekonomiskt har de nog väldigt sällan varit lönsamma.
Inte desto mindre behöver vi ett bokförlag som har resurser att verka professionellt. Ett förlag som är en levande, dynamisk kulturinstitution som har personal och resurser att satsa även konstnärligt i form av utvecklingsarbete, arbetsro, reflektion – inte ett bokproduktionsmaskineri som så billigt som möjligt spottar ur sig bokprodukter för konsumtion.
Förlaget verkar redan under stor press. De anställda är överarbetade. Och, ja, det behövs människor också för att sköta logistik och svara i telefon. När alla ska göra lite av allt på en gång på grund av otillräckliga resurser, blir resultatet kaos, utbrändhet. Det har jag sett med egna ögon.
Ändå ska vi författare också kunna ställa professionella krav på vårt förlag. En alarmerande tendens även i vårt kulturliv i stort är att allt som inte genererar pengar ska utföras med så lite pengar som möjligt, helst gratis. Vi författare har redan fått känna av detta på Förlaget: just inga pengar för annonser till exempel. Vilket innebär att en allt större del av PR:andet faller på oss själva, och vi förutsätts göra det på egen tid, och utan ersättning. Det senare är förstås okej men bara till en viss gräns: helt enkelt för att allt gratisjobb går ut över vårt egentliga arbete och vår försörjning.
Bara ett fåtal finlandssvenska författare – hur erkända eller uppburna de än är – kan leva på sina författarskap. De eventuella arbetsstipendier man tidvis har förmånen att åtnjuta är avsedda uttryckligen för skapande litterärt arbete, det vill säga själva skrivandet. Och – vare sig man har stipendium eller inte – är de flesta författare för att få privatekonomin att gå ihop, beroende av andra jobb, uppträdanden, föreläsningar, olika slags skrivuppdrag ... men allt oftare numera, så när man frågar om ersättning, blir det invecklat, ”ja ... vi tänkte ju att det skulle vara ’ideellt’ ”. Vilket ju inte Förlaget ska belastas för, förstås, det är ju inte de som ska stå för dessa arvoden. Men jag oroar mig väldigt för den rådande tendensen att omdefiniera begreppet ”frivilligarbete” till att omfatta allt som inte genererar pengar, vare sig det är professionellt eller på riktigt ideellt (jag är välbekant med skillnaden: på min fritid jobbar jag glatt och gratis för Kulturhuset Karelia i Ekenäs).
Så trots att jag beundrar och har all respekt för förlag som Ellips – som lyftes fram stort i HBL och Västra Nyland den 7 november – så måste man minnas att de människor som jobbar på Ellips gör det utan möjlighet ta ut lön för sitt arbete. Faran är alltså också att den litteratur som inte är säljbar (lyrik, noveller, ”svårt”) skuffas ut i denna frivilligarbetsekonomi, medan det säljbara blir kvar i den – i finlandssvenska förhållanden – ”fejkade” marknadsekonomin.
Den tanken får mig faktiskt att dö en smula. För då tänker jag på att vi ramlat hundra år tillbaka i tiden. Samtidigt som, vilket tål att upprepas, våra allmännyttiga fonder och föreningar är rikare än någonsin. Smaka på ordet än en gång: allmännyttiga.