Peter Sandström talar människa, inte manlig roll
– Varför ska man låta sitt liv styras av könsroller när man helt enkelt kan fokusera på att vara människa, frågar författaren Peter Sandström, som tar sig an ett bekant tema i sin nyaste roman Transparente Blanche. Sandström tycker om att granska mönster som bryter mot traditionell manlighet i hans böcker och mansgestalterna brukar ofta visa någon form av svaghet som kanske inte hör till det förment manliga.
– De kan vara lipsillar och förlorare. Jag tycker att könsroller över huvudtaget, manligt och kvinnligt, är väldigt begränsande.
I romanen Transparente Blanche är berättarjaget en medelålders man som återvänder till sitt barndomshem i Nykarleby för att hjälpa sin mor. Huvudpersonens mor har helande krafter och har bestämt sig för att använda dem en sista gång efter en lång paus men behöver skjuts till byn Svarv där helandet ska utföras.
I boken skildras medelåldermannens försök att förstå sina känslor, sin bakgrund och relationen till sina föräldrar. Sandström säger att han är han bäst på att beskriva saker han känner till. Det kändes väldigt naturlig att skriva om sin gamla hemstad då varje gathörn men också den mentala miljön är bekant.
– Jag vet hurdant det är att växa upp där och vet hur de sociala regelverken fungerar. Det kan låta omnipotent men jag vet hur människor tänker där. Men det betyder inte att Nykarleby är som Nykarleby i mina böcker, jag vrider till det och gör det mer extremt.
Sandström uppträder både på lördag och på söndag på Helsingfors Bokmässa. Han ska bland annat diskutera Österbotten som inspirationskälla tillsammans med Lars Sund och Karin Erlandsson och sin berätta om sin nya roman.
Fokuserar på mamman
Utgångspunkten för berättelsen är relationen mellan den åldrande mamman och hennes vuxna son. Sandström säger att han har varit väldigt intresserad av relationen mellan barn och föräldrar. Tidigare har han skrivit om fäder och söner men nu ville han fokusera på mamman i boken.
– Hon blir en jättestark människa i sammanhanget. Jag fokuserar på relationen mellan modern och sonen och det faktum att pojken har någon slags starkt beroende av mamman som har varit väldigt gott men också väldigt kvävande.
Berättelsens mor och far har inga namn. Sandström konstaterar att det gör dem till någon form av institutioner, att de är en grundkraft som finns där och man kan lita på. Det visar sig ändå att fadern inte var så pålitlig som sonen hade hoppats. Fadern dog då huvudpersonen var ung och tvingades under sitt liv att vara en ”riktig karl” som står ut med allt.
– Sonen som har gått en annan väg i livet tänker att pappan borde vara med på hans tid när männen har så mycket fler möjligheter. Vi sköter barn och vi kan sminka oss om vi vill. Det finns röda skor i storlek 45 om man känner för det. Och allt det här borde pappan ha fått vara med om i stället för att bygga upp den tunga manligheten, säger Sandström och menar att boken nog kan tolkas som ett ställningstagande mot de traditionella könsrollerna.
– Man kan kanske inte göra så mycket åt dem som enskild människa men man kan åtminstone granska och problematisera dem, fortsätter ha.
Funderingar om ungdomskärlek
Ett spår i boken är också berättarjagets ungdomskärlek och funderingar om vad kärlek egentligen är. Sandström säger att en av bokens slutsatser är att berättarjaget på många sätt försonas med sitt eget liv.
– Exempelvis kärleken som han tidigare hade högtravande och orealistiska tankar om har egentligen funnits där hela tiden. Men inte där han har sökt den. Han inser småningom att kärlek kan vara en massa olika saker.
Bildtext: Transparente Blanche. Peter Sandströms roman har fått namn efter en äppelsort och en del av romanen utspelar sig i äppelträdgården vid berättarjagets barndomshem. – Äppelträdgården är en symbol för livet och det växande. Du måste sköta den för att den ska bära frukt och vara god mot dig tillbaka, säger Sandström. Foto: Lehtikuva/Jari Lam
FNB–FNB–SPT/Susanna Rapp