Välfärdssamhällets uppgång och fall
Nästan fyrtio år efter genombrottet med Natten är ännu ung beträder Lars Sund igen sin barndomsstads gator, på spaning efter inget mindre än efterkrigstidens stora samhällsskifte.
Lars Sunds nya roman Tre systrar och en berättare utgör också en återkomst till hans litterära huvudådra: den breda episka berättelsen, stabilt förankrad i Österbotten. Boken är den första delen av en planerad trilogi.
Författaren själv befinner sig däremot i en mer eller mindre permanent exil, bosatt i Uppsala som han är. Då vi träffas i ett höstligt Göteborg konstaterar Lars Sund själv att hans koppling till hembygden försvagats med åren. Då han efter mammans död sålde hennes lägenhet förra hösten, förlorade han sin sista fysiska fästpunkt i Jakobstad.
Men för författaren kan återvändandet ske i språket. Och, paradoxalt nog, är det kanske först nu det blivit möjligt att skriva den nya romanen, nu när föräldrarna är borta, nu när de levande minnena av krigen börjat blekna, funderar Sund.
Tre systrar och en berättare utspelas alltså med Jakobstad som fond, även om den cellulosaluktande lilla kuststadens namn aldrig nämns mellan pärmarna. Titelns ”tre systrar” syftar på de tre unga kvinnor som fått huvudrollerna i den lokala teaterföreningens uppsättning av Tjechovs berömda pjäs. Maggi, Iris och Ulla-Maj är bokens protagonister.
Maggi, som kommer från en av stadens mer välsituerade familjer och sedermera gifter sig med den lokala kapitalisten direktör Göran Schalin, representerar överklassen. Arbetarflickan Iris, dotter till stadens latrinkusk, hade varit otänkbar på samma teaterscen som Maggi om det inte varit för benägen hjälp av en egensinnig regissör. Iris är också den som gör en regelrätt klassresa, blir skådespelare, flyttar från staden och tvingas försvenska sitt efternamn för att duga på Svenska Teaterns tiljor i Helsingfors.
Den spirande medelklassen representeras å sin sida av den nyutbildade folkskolläraren Ulla-Maj Holm, som då romanen tar sin början 1948 nyligen flyttat till Jakobstad från en liten sydösterbottnisk by vid namn Siklax.
– Protagonisterna är alla tjugotalister, de var unga under kriget och hör till den generation som bildade familj på femtiotalet. Ulla-Maj är någon form av medelklass, men hennes man Elis Holm är arbetarklass i och med att han är bilmontör. Den bakgrunden har jag skamlöst stulit från min egen. Min mamma var posttjänsteman men kom så småningom att avancera till chef för hela posten i Jakobstad. På den tiden då posten var ett statligt verk kunde den här karriärstegen vara öppen för en kvinna från enkla förhållanden. Och min pappa var faktiskt, precis som Elis Holm, bilmontör och duktig på att svetsa.
Din tanke har varit att inleda romanen vid en tidpunkt då den sociala rörligheten varit ganska liten under många år, för att nu börja öka?
– Precis. Det här är kolossalt viktigt. Det som inträffar i Finland fram till sjuttiotalet är den stora utbildningsexplosionen som i sin tur resulterar i en social rörlighet, som jag uppfattar som tämligen unik. Fri utbildning och statsgaranterade studielån gjorde att studenter från enkla förhållanden hade möjlighet att få en akademisk examen. Det är ingen slump att Ulla-Maj Holm blev folkskollärare. Inte bara för att det var fullt möjligt för en flicka från landet att få den utbildningen, utan också för att jag länge funderat på utbildningsexplosionen, och övergången till grundskola. Men hur gestaltar man det litterärt? Det är inte precis ett episkt ämne, men samtidigt något som varit oerhört viktigt i Finlands historia.
Hur förhåller du dig som skönlitterär författare till historieforskningen?
– Fördelen som skönlitterär författare är att där historikerna är tvungna att hålla sig till källorna kan jag inte bara fabulera utan också uppfinna mina egna källor. Det ger mig naturligtvis möjlighet att förvränga historien.
– Men om man vill fånga helheten av utvecklingen måste man ändå hålla sig till sanningen. Romanskrivandet handlar om konkret gestaltning, om att berätta om människor. Och där kan jag bli tvungen att gå ifrån sanningen för att låta någon göra saker som hen inte hade gjort i verkligheten. Det handlar kanske om koncentration: att i en detalj, en scen gestalta ett skeende som egentligen är mer komplicerat.
Vilket skeende vill du åt?
– Jag vill berätta om välfärdssamhällets uppgång och fall – allra först om efterkrigstiden då man började bygga upp någonting. Jag ville försöka fånga ett samhälle som jag tror var mycket mer solidariskt än dagens. Jag ville skildra paradigmskiftena som inträffade, fram till den nyliberala revolutionen, som vi lever med i dag.
Så tanken är att trilogin ska gå ända in i nyliberalismen?
– Ja, det är min tanke. Sen om jag lyckas förverkliga den, det vete fan ...
– Om man läser Thomas Pikettys bok om kapitalet i det 21 århundradet så ser man hur unik perioden fram till slutet av sjuttiotalet är när det gäller jämställdhet, tillväxt, utjämnandet av förmögenhetsskillnader. Men nu håller vi på att återgå till det samhälle som fanns innan första världskriget.
Men också 1900-talets första decennier, och den ojämlikhet och de våldsamheter som präglade dem, behandlar du i Tre systrar och en berättare. Genom Iris familjehistoria och en tillbakablick till inbördeskriget 1918 tecknar du några av bokens mest tragiska scener. Varför var det viktigt?
– Jag ville hitta en historisk förankring till det som skedde då. Jag ville också belysa klassamhället i den här staden. Här kommer det in lite lokalhistoria också. För det var ju så att ett antal arbetare avrättades i Jakobstad – eller mördades, faktiskt, för rättegången mot dem var ganska parodisk. En hop officerare fick för sig att statuera exempel. Det här är annars ett ställe där jag förvrängt verkligheten, jag har anpassat historien till mina syften och svetsat på ytterligare detaljer ... Också i slutet av boken har jag valt att spela lite med verkligheten, då jag skriver om protesterna mot ett minnesmärke som avtäcktes 1968.
Hade du kunnat skriva så här för låt säga fyrtio år sedan?
– Det hade varit svårare, och uppfattats som mycket provokativt. När verklighetens minnesmärke restes i Jakobstad 1968 så fanns det också de som var emot det. Det beror förstås på att inbördeskriget inte riktigt var historia 1968, det fanns de som varit med som fortfarande levde. Nu är de alla borta. Nu är det historia. Det gör det lite lättare.
– Men det som också hänt är att den skarpa vänster-höger-motsättningen blivit mycket svagare. Socialdemokraterna kan sitta i samma regering som Samlingspartiet, det hade varit helt otänkbart för fyrtio år sedan. Politiken är inte riktigt längre ideologisk. I det svenska valet blåste det en helt uppenbar vänstervind men Löfven lyckades aldrig fånga upp den. Den som gjorde det var Jimmie Åkesson.
Postpolitik talar en del om ...
– Ja, det kan man hålla med om, men man ska nog akta sig för att sätta epitetet ”post” till allting. Men med tanke på den politiska historien var det viktigt för mig att också ha med avsnittet om Maggis nazistiskt anfrätta svärmor som har ett porträtt av Hitler på väggen ännu långt efter kriget.
Såna har det väl funnits en del av i Svenskfinland?
– Det har gjort det. Däremot har de inte varit så vanliga i den finlandssvenska litteraturen. Finlandssvensk litteratur har inte riktigt velat behandla de här frågorna.
– Jag tänker också på den svenska debatten om Jan Guillous påstående om att man inte kände till Förintelsen under krigsåren ... Och så konstaterade man att de som läste sina tidningar nog gjorde det. Det står förvånansvärt mycket. Ingen kan påstå att man inte kände till nazisternas judeförföljelse, det fanns mycket om det också i Hufvudstadsbladet.
Vad blir litteraturens uppgift i förhållande till historieskrivningen?
– Jag tror att litteraturen kan sätta strålkastarljuset på saker och ting i historien som man vill förtränga. Framför allt tror jag att romanen är väldigt bra på att gestalta historien, på att göra den synlig och begriplig. En del fackhistoriker gör ju samma sak, en Peter Englund använder de facto romanförfattarens redskap: gestaltningen. I Poltava kör han till och med cliffhangers. Det gör hans historia oerhört läsbar.
– Annars är vårt litterära och historiska förhållande till fortsättningskriget väldigt intressant. Det hände något på nittiotalet som gjorde att just fortsättningskriget blev centralt för gestaltningen av vår nationella självuppfattning. Man kan ju tycka att det borde ha varit vinterkriget, med dess heroism och det lilla landets envetna kamp. Men nej, i vår egen historiebild är det fortsättningskriget – det krig vi förde på Hitlers sida, vårt vapenbrödraskap hade alliansens alla drag – som är viktigt. Det har jag alltid funnit oerhört märkligt.
Vilken betydelse har en kanonisk roman som Okänd soldat haft för den saken, att den behandlar fortsättningskriget och inte vinterkriget?
– Den har säkert haft en viss påverkan. Väinö Linna hade säkert skrivit om vinterkriget om han hade varit med där, nu utgick han förstås från det han upplevt. Jag vet inte riktigt vilken roll Okänd soldat har i dag – den förefaller inte lika rå och realistisk som då den gavs ut, men det var en oerhört viktig bok.
– Jag vet att min mamma gav Okänd soldat till min far och att han också läste den. Men då jag växte upp på femtiotalet talade man inte om kriget. Min pappas generation såg sig definitivt inte som några krigshjältar, även om många kände sig lite förbisedda, speciellt de som återvänt skadade. Det låg en tystnad över kriget. Man skulle se framåt. Bygga upp landet. Kriget skulle lämnas bakom.
Var det nödvändigt, då i den tiden?
– Jag tror det, också på ett individuellt plan. Jag tror alla var mer eller mindre traumatiserade av upplevelserna ute vid fronten. Ingen kunde tänka sig att söka hjälp hos psykologen, men det fanns de som tog till alkoholen. Många veteraner slutade ute i nån koja i skogen, andra i Slussen i Stockholm som på femtiotalet gick under öknamnet Karelska näset.
– Det sättet de unga männen botade sig själva på – och som jag nu försöker gestalta genom Elis Holm – var genom att bygga upp något konkret, att bygga freden genom att bygga till exempel ett hus åt sig själva och familjen. Att hela tiden hålla sig själva sysselsatta. Jag minns det från min egen far, och från många kamraters pappor också – de kunde aldrig stanna opp. Det hade kanske blivit för svårt att vila, att låta det förflutna komma i kapp. Jag tror att många var på flykt undan sina minnen så länge de levde.
– Min pappa dog 2000, 78 år gammal. Först mot slutet av nittiotalet hade han den distans som krävdes för att kunna tala om kriget.
– Som ung hade jag ett väldigt konstigt intresse för kriget, slaget om Storbritannien med alla flygmaskiner var närmast en sorts fiktion för mig. Senare blev Kurt Vonneguts Slakthus 5 en av de krigsskildringar som varit viktigast för mig. Vonnegut har berättat att han försökte skriva en traditionell episk roman om bombningarna av Dresden, men att det var först då han vävde in science fiction och andra konstigheter som han fick det att fungera. Lite samma känsla har jag haft. Nu tror jag att jag kan berätta om kriget, förstå kriget på ett annat sätt. Kanske är det lättare när min far är borta och de andra veteranerna försvinner i väldigt rask takt.
Vill du ge dem någon form av upprättelse?
– Ja, det vill jag! För oavsett hur man ställer sig till kriget som sådant – politiskt står jag själv ganska långt åt vänster – så har vi anledning att vara tacksamma. Det var visserligen politikerna som drog in oss i kriget, och sedan också drog ut oss, men hade inte regemente 61 hållit stånd vid Tienhaara där min far sårades, hade inte linjen vid Tali–Ihantala hållit, så är frågan om Finland inte hade blivit ockuperat, och historien annorlunda.
– Tyvärr har debatten om kriget ofta varit väldigt förenklad. Där är det en viktig uppgift för skönlitteraturen att problematisera verkligheten, att visa nyanserna. Emmy Schalin är en kraftkvinna, och ganska sympatisk och rolig fastän hon har Hitler på väggen.
Du växlar lite mellan olika stilnivåer i berättandet. När Kekkonen gör ett inpass flörtar du med skrönan, i skildringen av inbördeskrigets avrättningar är tragiken smärtsam. Hur tänker du om den här typen av berättande?
– Jag är inte riktigt säker på att det arbetet sker intellektuellt, det handlar mer om gehör. Men jag tycker att det behövs olika känslolägen och kast för att ge texten en spänning.
– Jag är intresserad av att laborera med olika stilnivåer och har alltid varit lite fascinerad av det barocka. En författare som påverkat mig i det avseendet är Sven Delblanc, en annat är Günter Grass med Blecktrumman – där blandas stilnivåerna också väldigt mycket. Effekten då stilnivåerna krockar kan bli oerhört stark, men det är också fruktansvärt lätt att misslyckas.
Hur ser du på fortsättningen – om allt går väl kan vi väl se fram emot en trilogi?
– Det har ännu inte handlat om något konkret skrivande. Men jag är intresserad av dem som är barn här i boken, både Ulla-Majs son Alf och Maggis döttrar, kanske framför allt Neppe Schalin, den äldsta dottern som är född runt 1950, och blir kommunist. Alf Holm är för sin del begåvad med ett absolut gehör, vilket inte nödvändigtvis är en odelad glädje, vad jag förstått. Det jag vet är att han blir tonsättare då han blir stor. Om teatern har präglat den här romanen är det musiken som ska få prägla nästa.
Blir det svårare att skriva om musik än om teater?
– Det blir jävligt svårt. Därför kommer jag att behöva en berättare som precis som jag är genuint omusikalisk. Jag har inte börjat fundera på formen ännu, men en viktig del av min dröm är att berätta om 1970-talet då jag själv blev vuxen, och politiskt och miljömässigt engagerad ... Då kunde ingen ana vilken utveckling vi skulle få tjugo år senare. Allra minst Nalle Wahlroos, som jag kände lite på den tiden då han var ivrig taistoit. Att han skulle bli nyliberalismens banérförare kunde man inte ana.
Vad blir skillnaden nu då du ska skildra en epok som du har egna, vuxna, erfarenheter av?
– Jag har inte samma distans till sjuttiotalet, och jag måste på något sätt lägga korten på bordet för läsaren.
Ändras ditt ansvar som författare?
– Jag tycker nästan det. Jag är lite förförare som författare och vill givetvis att läsaren ska falla för mina tricks. Men jag måste leverera något till läsaren också, och läsaren har väl rätt till en viss ärlig redovisning för var jag står. Även om jag inte talar om när jag ljuger.
Lars Sund på Helsingfors bokmässa: Katri Vala-scenen fredag kl. 16.30 (tillsammans med Karin Erlandsson och Peter Sandström), Edith Södergran-scenen söndag kl. 12.30 (tillsammans med Karin Erlandsson och Peter Sandström) och kl. 14.00.