Ingenting är omöjligt för flickan från landet
Allt är möjligt, ingenting är omöjligt löd det valspråk Elisabeth Rehn tog när hon var flicklotta i Mäntsälä. Devisen har väglett henne genom livet men orädd skulle hon inte beskriva sig som.
Elisabeth Rehn var 52 år när hon begrundade sitt liv och i en tidningsintervju konstaterade att "...det är en dyster känsla när man inser att livet till största delen ligger bakom en."
Föga anade Rehn då att en glansfylld karriär låg framför henne – som försvarsminister, presidentkandidat, människorättsobservatör och FN-chef i Bosnien, bland annat.
– Om man bara säger nej tack kommer man ingenvart. Men visst har också jag haft många svaga sekunder då jag undrat hur jag ska klara mig, säger Elisabeth Rehn, vida känd som Lillan, och bjuder på apelsinsaft.
Är du någonsin rädd?
– Javisst. När jag skulle flyga Hornet var jag skräckslagen och här hemma skriker jag när ormarna krälar på backen. Möss skrämmer mig också.
Lönnlöven har fallit och täcker gräsmattan utanför huset i Hila. Här har Elisabeth Rehn bott i 35 år, i ett hem som vittnar om ett aktivt liv. Maken Ove Rehn avled för tio år sedan men på väggarna trängs målningar han gjorde med bland annat en ikon som var en gåva från en grupp serbiska nationalister. Souvenirer och presenter från hela världen finns överallt.
En av världens nu internationellt sett mest kända finländare har ordet i boken Lillan. Elisabeth Rehns sällsamma liv (Otava). Biografin har skrivits av journalisten Johanna Vesikallio och utkommer samtidigt på finska och svenska. Översättningen till svenska är gjord av Geo Stenius.
I boken intervjuas även Elisabeth Rehns barn och barnbarn, systrar, journalister samt många av de politiker som avskydde Rehn i synnerhet i början av karriären.
– Jag blev lite förvånad. En del uttalanden är ganska hårda men de ville stå bakom dem.
För Svenska folkpartiets koryféer, bland dem Pär Stenbäck, Christoffer Taxell och Ole Norrback, var det en ovälkommen nyhet att Elisabeth Rehn blev invald i riksdagen 1979. Sloganen Kvinnan från höger fick herrarna att se rött men det hjälpte föga. I stället för den tilltänkte Edward Andersson tog fyrabarnsmamman från Grankulla plats i riksdagen och mötte genast hätskt motstånd, både öppet och i det fördolda.
– Knivhuggarna gjorde sitt bästa, kommenterar Rehn i dag.
Elisabeth Rehn fick finna sig i att bli utskälld för sitt ständiga leende, att bli kallad för en dum blondin och att beskrivas som obildad. Hos en del vann hon småningom respekt men hos andra har antipatin bestått.
"Hon hade ett enda projekt – Elisabeth Rehn", säger Ole Norrback i dag. Norrback är i boken den som är giftigast medan Stenbäck och Taxell är mera intresserade av att analysera läget.
Relationen mellan SFP och Elisabeth Rehn var fortsatt besvärlig när posten som försvarsminister plötsligt skulle besättas 1990. Rehn hade då förlorat kampen om att bli partiordförande och minns med gott humör hur partiledningen hade tänkt sig hennes fortsatta karriär:
– Endast nio månader återstod till nästa riksdagsval. De räknade med att jag skulle dabba mig som försvarsminister och att min ministerkarriär därmed skulle vara över.
Det gick tvärtom. Elisabeth Rehn gjorde succé, inte minst bland generalerna. Hon fick fortsatt förtroende som försvarsminister efter valet 1991 och säger i dag utan omsvep att hon har partiet att tacka för sin internationella karriär.
– Om de inte hade hittat på att utnämna mig till försvarsminister hade jag aldrig kommit vidare.
Kvinnokroppen som slagfält
Elisabeth Rehn förlorade knappt mot Martti Ahtisaari i presidentvalet 1994 och tog sig inte till andra omgången i presidentvalet 2000. Men mycket tack vare henne var finländarna mogna för en kvinnlig president och röstade fram Tarja Halonen.
Själv kom Rehn att engagera sig i kvinnor på andra håll i världen, framför allt i Afrika.
– Kvinnokroppen är ett slagfält för krigande män men när kvinnor tas med i beslutanderätten blir det resultat, säger Rehn.
En insikt var att flyktingläger ska ledas av kvinnor som förstår sig på enkla men livsviktiga frågor.
– Endast kvinnor tycks begripa att toaletter inte får ligga för långt borta för då blir det farligt för flickor att uträtta sina behov. Kvinnliga lägerchefer förstår också nödvändigheten av bindor i hjälpförsändelserna.
På tal om kvinnligt beslutande säger Rehn att hon har gett upp hoppet om att kvinnor ensamma ska kunna förändra världen.
– Det är helt onödigt att vi käringar sitter och tjatar om inte männen är med. Först den dag männen börjar engagera sig blir det förändringar.
På tal om kvinnlig synlighet i finsk politik konstaterar Rehn att vi nu upplever en backlash.
– När Alexander Stubb besökte Fredrik Reinfeldt och David Cameron var han omgiven av kostymklädda herrar.
Det egna moderskapet då?
De fyra barnen Rehn växte upp med en mamma som var hemmamamma under deras barndom.
– Veronica, min äldsta dotter, blev upprörd när hon som fjortonåring kom från skolan och upptäckte att jag inte var hemma. Nog har de blivit omhändertagna, tycker Rehn lite förtrytsamt.
Barnen har intervjuats i boken och de är inte nådiga. Vi får veta att de anser att deras mamma är för dominant, att hon pratar för mycket och att hon tror att alla är intresserade av hennes resor fastän de inte är det. Allra mest svider tydligen åsikten att modern bryr sig mer om barnen i Afrika än om sina egna barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
– Naturligtvis är det inte så. Men man kan väl dela med sig, säger Rehn.
Sina barnbarn har hon inte barnvaktat så ofta men de har i tur och ordning åkt med mormor och farmor när hon varit engagerad i internationella uppdrag.
Juniorerna Rehns uttalanden orsakade ett litet familjeråd. Elisabeth Rehn var överraskad och undrade varför barnen hade varit så frispråkiga. Du ville ju att vi skulle vara ärliga, invände de varpå hon genmälde att man inte behöver berätta ALLT. Moderns förslag om något modifierade uttalanden stötte på patrull.
– Jag fick höra att jag var som Aleksandr Lukasjenko eller Kim Jong-un och beslöt mig för att retirera.
Tårar på sjukhuset
Två gånger har Elisabeth Rehn insjuknat i cancer, båda gångerna i samband med de två presidentval hon ställde upp i. Första gången var det tarmcancer, andra gången bröstcancer.
Familjen kallades till Hila och mötte en nedstämd mamma.
– Värst var det berätta nyheten för barnen. De kom in och konstaterade att jag åtminstone inte hade vunnit högsta vinsten, minns Rehn.
Ingen har sett Elisabeth Rehn gråta offentligt men efter den första operationen rasade optimismen. Ensam i sjukhusrummet läste Elisabeth Rehn ett vänligt brev och översköljdes av känslorna.
– Jag storgrät.
I dag är Rehn friskförklarad från cancern men nu har ena knäet börjat bråka och en operation lär vara oundviklig.
"Hon blir lite nervös om någon glömmer bort henne", säger barnen. Men Elisabeth Rehn, som fyller åttio år i april, verkar inse att dagen då hon inte längre blir ombedd att engagera sig eller hålla en föreläsning närmar sig.
– Jag tror att det blir en lugn nedtrappning.