Siri Hustvedt minns och upplever
Kvinnliga konstnärer är alltjämt underskattade medan manliga konstnärer är överskattade, säger författaren Siri Hustvedt. I sin nya roman leker hon med roller och förklädnader.
– När hörde du senast en manlig konstnär presenteras som en manlig konstnär, undrar Siri Hustvedt och spänner blicken i mig.
Frågan är befogad och aktuell. Dagen innan har Hustvedt uppträtt på Akademiska bokhandeln och presenterats som den kvinnliga författaren.
I Hustvedts senaste roman Den lysande världen (The Blazing World) är frågan om manligt och kvinnligt kontra konstnärskap central. Romanens hjältinna, konstnären Harriet "Harry" Burden, är missnöjd med det mottagande hon får och anser att hon undervärderas på grund av sitt kön. Harry anlitar tre manliga konstnärer som i tur och ordning får stå som skapare till tre av hennes verk och hon litar på att mottagandet ska bli strålande eftersom konstnären uppges vara man.
Har Siri Hustvedt själv någonsin lekt med tanken att publicera sig under en manlig pseudonym?
– Kanske, kanske inte. Det är min lilla hemlighet, säger Hustvedt och antar en mystisk min.
– Men helt klart är att det är mer riskabelt för kvinnliga konstnärer att tala om sig själva och sina liv. Det blir kladdigare och mer personligt än när män har ordet. Det manliga livet framställs alltid som intelligentare än det kvinnliga livet.
Siri Hustvedt var en av dem som föreläste på Gyllenbergstiftelsens symposium Minnet som arrangerades på fredagen och lördagen. Minnet och den visuella konsten var rubriken för hennes anförande.
Minnesfragment
Harry Burdens tredelade experiment får titeln Masker och blir ett sätt för henne att betrakta sig själv och sin position.
Dock utfaller experimentet inte alls som Harry har tänkt sig.
Som romanhjältinna är Harry Burden en mäktig figur, omöjlig för läsaren att värja sig mot. Siri Hustvedt beskriver henne som en explosion.
– Harry är känslig, storbröstad och imposant. Intellektet är manligt men kroppen är kvinnlig, säger Siri Hustvedt som skapade Harry för att kunna utforska världen, i synnerhet konstvärlden.
Porträttet av Harry mejslas fram via hennes dagboksanteckningar, brev och intervjuer med hennes barn, bästa vän och älskare. I en av sina många anteckningsböcker skildrar Harry hur hennes man Felix dör och senare beskrivs hur hon, i desperation och saknad, skapar en installation med Felix i huvudrollen. Minnesdröm heter konstverket och sina minnen vårdar Harry ömt.
Både hur konstnären tolkar sina minnen och formar dem till konst men särskilt hur minnen påverkar betraktarens upplevelse av ett konstverk, intresserar Siri Hustvedt.
Var går gränsen mellan minnen och hallucinationer? undrar Harry i en sina anteckningsböcker. Själv ger hon inget svar på frågan men Siri Hustvedt har ett i beredskap.
– Ofta uppfinner vi våra minnen. Vi minns något som inte har hänt eller placerar våra minnen i fel sammanhang.
– Det enda riktigt beständiga är den känsla upplevelsen av ett konstverk, en bok, en konsert eller en film väcker. Ofta minns man också platsen – jag glömmer aldrig att jag läste David Copperfield som ung i Reykjavik.
Känslan inför ett konstverk är inte bara stark och långlivad, den är också återkommande.
– Dessutom är den ganska personlig och färgad av betraktarens erfarenheter. Jag upplever något helt annat inför ett konstverk än du, påpekar Hustvedt.
– Men jag tycker inte att detaljerade minnen från det förflutna är huvudsaken. Viktigast är att de upplevelser vi får kan hjälpa oss framåt i livet.
Den lysande världen utspelar sig i likhet med Hustvedts bästsäljare Vad jag älskade (What I loved) i den blaserade konstvärlden i New York. En av romanens tre manliga alter egon, den utlevande Rune, visar sig vara en mästare på att skapa nya minnen och ett nytt förflutet, för att på så vis bekräfta den image han vill eftersträva.
– Minnen är aldrig den objektiva sanningen, påpekar Siri Hustvedt.