Hallonbåtsflyktingen vänder hemåt
Filmregissören Leif Lindblom ansträngde sig länge aktivt för att tränga undan sitt finska förflutna. Men nu är det dags att återvända till rötterna.
Leif Lindblom, uppvuxen i invandrartäta Ronna utanför Södertälje, har bestämt sig för att återta sitt modersmål finska. Han har nyss inlett en två veckor lång kurs i finska och bubblar av iver.
– Jag har inte pratat på finska på så många år och blev med tiden allt mer obekväm i mitt umgänge med släkten. För oss sverigefinnar är det här med språket en känslig sak. Om man inte behärskar finskan perfekt talar man hellre engelska.
Riktigt lika drastisk som huvudpersonen Mikko Virtanen i Miika Nousiainens bästsäljare Hallonbåtsflyktingen, är Leif Lindblom dock inte. Mikko Virtanen känner sig som en svensk man i en finsk kropp och övertar svenske Mikael Anderssons identitet.
Men Leif Lindblom kan känna igen sig i vissa scener ur Mikkos liv. Som när barnet Mikko förundrat ser sin far heja på Sovjetunionen då Sverige och Sovjet möts i en hockeymatch.
– Det kunde ha varit en scen ur min barndom. På den tiden höll alla finnar på allt utom Sverige.
Trygga Sverige
För fem år sedan skickade filmproducenten Ilkka Matila Miika Nousiainens bok till Lindblom med en uppmaning att läsa och fundera på en eventuell filmatisering. Lindblom beskriver boken som vansinnigt rolig men insåg att han måste jobba länge med manuset.
– Mikko lever kvar i folkhemmet, men det har försvunnit så allt det pratet fick vi stryka. Vi har skjutit fokus mot trygghetsnarkomanernas Sverige. Det är också trygghetsknarkarna som psykologen Mikael Andersson är så utled på.
– Dessutom måste vi hitta en tydlig smärtpunkt. I filmen beskriver vi barndomens semesterresa till Sverige som Mikkos lyckligaste stund i livet. Då var hans mamma ännu frisk och glad, sedan blev hon sjuk och dog.
Filmen Hallonbåtsflyktingen är klar och får biopremiär i oktober. Tjuvstart blir det på Esbo Ciné på fredag. Leif Lindblom säger att filmen i slutändan handlar om att söka sin identitet och försonas med sitt förflutna.
Har du själv gjort det?
– Ju äldre jag blir desto mer inser jag att jag inte har hållit tillräckligt bra kontakt med mina rötter och mitt språk. Nu försöker jag göra det.
– Jag frågade Mark Levengood hur i fridens namn han vågade göra tv på finska och han sade att det bara är att kasta sig ut i äventyret.
Förundrat återvänder Leif Lindblom till sin uppväxt och säger att sverigefinnarnas relation till finskan var extremt svår redan på 1970-talet.
– Det fanns massor med andra nationaliteter i Södertälje och de hade inga problem med att använda sitt modersmål även om det haltade och även om de blandade det med svenska ord och uttryck.
Jonas Karlsson på finska
Svårast med filmen var att skriva om boken till 90 minuter film. Roligast var de inspelningsdagar då allt var kul. Och alldeles avgörande var att få skådespelaren Jonas Karlsson i huvudrollen.
Multibegåvningen Jonas Karlsson gav sig inte förrän han hade lärt sig prata finska och svenska som en finne.
Hallonbåtsflyktingen är en finsk-svensk samproduktion med skådespelare från både Sverige och Finland. Finns det någon skillnad i skådespelarkulturen mellan de två länderna?
– Svenska skådespelare är inte särskilt auktoritetsbundna. De har inga problem med att ifrågasätta regissören och göra som de själva tycker är bäst.
– Finska skådespelare lyssnar först på regissören och testar det han vill. Sedan säger de ifrån.
Hallonbåtsflyktingen är den första av Leif Lindbloms filmer där han tangerar sin egen bakgrund. Nästa projekt blir ännu personligare. Lindblom ska göra en tv-serie av Johan Hedenbergs självbiografiska uppväxtskildring Lill-Tarzan å jag – En berättelse från världens bästa land som utspelar sig i Vällingby på 1960-talet.
– Boken beskriver min uppväxt men tio år tidigare. Jag alltid vetat att jag vill göra detta.