Slutkrigat i Söderbloms värld
När han tittade på tv-nyheterna i våras fick Jan Söderblom nog av alla världens kriser. I stället ville han göra något för freden. Resultatet blev We Agree To Disagree-konserten på Musikhuset i morgon.
I ett pressmeddelande för ett par veckor sedan utannonserades att dirigenten och violinisten Jan Söderblom tagit initiativ till en fredskonsert i Helsingfors. We Agree To Disagree blev rubriken på konserten som samlar hela hopen framstående musiker till Musikhuset – för att uppträda gratis för världsfreden.
I samma pressmeddelande kallas konserten för ”opolitisk”, vilket genast får mig att undra om inte fredsbudskapet i sig är ett politiskt ställningstagande. I det allt spändare världspolitiska läget är det ju lätt att associera till fredsrörelsen som speciellt under kalla kriget försökte utgöra en motpol till bägge supermakternas kapprustning.
– Personligen känner jag inget släktskap med 70-talets socialistiska fredsrörelse, snarare med den gröna rörelsen. Kanske är jag som en praktiskt lagd, grön hippie, som försöker utgöra en motkraft och propagera för mjuka värden, funderar Söderblom.
Alltför svartvita sanningar
- We agree to disagree-konserten ordnas på Musikhuset i morgon söndag kl. 17.
- Bland de uppträdande märks artister som amerikanska sopranen Barbara Hendricks, violinisterna Lisa Batiashvili, Pekka Kuusisto, Minna Pensola och Antti Tikkanen, dirigenterna Leif Segerstam, Jan Söderblom, Eri Klas och Dalia Stasevska, cellisten Jan-Erik Gustafsson, moldoviska violinisten Ion Buinovisch och ryska cellisten och dirigenten Aleksandr Rudin. På scenen står också en stor orkester.
- Söndagens konsert är ingen traditionell välgörenhetskonsert eftersom tanken inte är att samla in pengar. Eventuella intäkter kommer att användas till att ordna fler likadana konserter.
- Konserten strömmas direkt på nätet på adressen www.weagreetodisagree.net.
Så vad reagerar Söderblom mot? Han börjar lägga ut texten.
– Det var när jag tittade på tv-nyheterna i våras som jag upplevde att det saknades en uppbyggande, direkt motkraft till allt det destruktiva. Jag kände också oro över hur man samtidigt här började kavla upp ärmarna i retoriken mot Ryssland och ryssar i vårt land. Kvällspressens rubriker har varit vidriga och hela västvärldens upplevelse av sin egen överlägsenhet visavi civilisation, frihet och omutlighet är osmaklig. Sanningarna som förs fram är lite för svartvita för mig, säger Söderblom.
Enligt Söderblom är världen på väg in i en labyrint av återvändsgränder med krishärdar i Ukraina, Syrien, Israel och Palestina, den globala uppvärmningen (”som världens ledare står handfallna inför”), ekonomin (”som sannerligen inte står på stadig grund”) och överbefolkningen.
– Det värsta felet vi kan göra är att kasta oss in i en militär dödsdans, för vi har betydligt viktigare saker att tänka på än att kriga, inte minst miljöproblemen. Som vi vet, sköter stormakterna alltjämt sin inrikespolitik genom sin utrikespolitik.
När Söderblom talar känner man av en djupt rotad humanism, som blir speciellt tydlig när han börjar tala om människans likgiltiga inställning till krigets effekter.
– Tyvärr har vi alldeles för stor toleransnivå för vad krig ställer till med, för vad som helst tycks vara okej. Vi har utrotat kannibalismen för vi har tyckt att det inte är okej att äta våra grannar, men i krig tror vi att dödandet är legitimt. Musikhuset tog flera decennier att bygga, men i ett krig skulle det förstöras på en dag och alla skulle säkert tycka att det är helt förståeligt eftersom det är krig. Vi vill visa på hur idiotiskt det är att kriga och att vi bör acceptera meningsskiljaktigheter. Om alla väntade på att vi skulle ha samma religion och skulle tycka lika innan vi slutade kriga, skulle vi få vänta länge. Som trebarnspappa känner jag ett speciellt stort ansvar för världen i morgon.
Konsertmästarpallen kallar
Söderblom har under de två senaste åren setts i olika repriser på konsertmästarstolen i Helsingfors stadsorkester, men nyligen utnämndes han till ordinarie konsertmästare efter att han vann provspelningen i början av sommaren. Konsertmästarjobbet är hans ”första, riktiga jobb” och något han ser mycket fram emot.
– Jag hann jobba mycket som konsertmästare på 90-talet, i bland annat RSO och Tapiola sinfonietta, och när Hannu Lintu i mitten av 2000-talet bad mig komma till Tammerfors upptäckte jag igen hur roligt det var. Efter det kom jag till Helsingfors och nu känns det toppen. Gita Kadambi (HSO:s nya intendent, red. anm.) har rört om på ett positivt sätt och kan nu inleda en övning med att stiga fram framför orkestern och säga ”Hei, mussukat” (ung. Hej, gullungar).
Samtidigt fortsätter Söderblom som chefsdirigent för Pori Sinfonietta i Björneborg, ett jobb som han tycks älska lika mycket och se som lika viktigt när ”landsortsorkestrarna står inför stora utmaningar och får definiera om sitt uppdrag”.
Söderbloms innehav av två ordinarie positioner i olika roller samtidigt – som konsertmästare och dirigent – sätter honom i en rätt unik position i finländskt musikliv.
Dessutom passar han på att dementera uppgifterna om att han skulle ha slutat i ledningen för Raumo festivo.
– Den nyheten kablades helt fel ut. Jag ville bara variera så att Mika Kares tar hand om vartannat år och jag om vartannat.