Vem ska rädda Brage?
Är det Svenska litteratursällskapet eller Nationalbiblioteket som bäst kan rädda Brages pressarkiv? "Litteratursällskapet" svarar arkivchef Jessica Parland-von Essen. "Nationalbiblioteket", svarar Aura Korppi-Tommola som på uppdrag av en rad finlandssvenska fonder utrett arkivets framtid.
När Undervisningsministeriet definitivt slutar stöda Brages pressarkiv från och med 2015, måste verksamheten läggas ner om inte andra finansiärer tar över. I våras beställde Svenska litteratursällskapet, Svenska kulturfonden och en rad andra finlandssvenska fonder och stiftelser en utredning av historieprofessor Aura Korppi-Tommolas konsultbyrå Korppi-Tommola Consulting om hur pressarkivet skulle kunna räd- das.
Brages pressarkiv innehåller, i form av antingen fysiska tidningsurklipp eller i digital form, en massiv mängd lättillgänglig information om finlandssvenska och tvåspråkiga personer, platser och institutioner från 1860-talet fram till våra dagar.
För fackhistoriker, journalister och släktforskare innebär det här snabb och lätt tillgång till information som inte kan googlas och som man annars måste rulla fram under veckor och månader av läsning av risiga mikrofilmade tidningar från flera decennier. Äldre material finns fysiskt i form av pressklipp, färskare har gjorts sökbart och uppdateras kontinuerligt i en digital databas.
I en rapport som offentliggjordes i går skissar Korppi-Tommola upp tre olika modeller:
1) Nationalbiblioteket övertar verksamheten helt och hållet.
2) Arkivet delas: det gamla klipparkivet och kundtjänsten sköts av Svenska litteratursällskapet, Nationalbiblioteket tar över digitalisering, indexering och referensdatabas.
3) Arkivet ansluts till Svenska litteratursällskapets bibliotek.
Föredrar SLS
För arkivchef Jessica Parland-von Essen på Brages pressarkiv ter sig en sammanslagning med Svenska litteratursällskapet som det klart mest önskvärda alternativet.
– SLS kunde på det sättet också i framtiden bevaka och kontrollera det finlandssvenska kulturarvet, så som det ser ut i dag och i framtiden. SLS kunde ta sin naturliga plats som en central aktör då det gäller att koordinera och säkerställa den svenska kulturen i vårt land, även dess digitala delar, och säkra eftervärldens åtkomst till alla slags material. Det här skulle stöda SLS i att ta steget till en digital värld och sänka tröskeln för intresserade att ta del av SLS:s verksamhet, öka tillgängligheten och förtydliga profilen. Brages Pressarkiv har en bred kundkrets och en stark digital närvaro vilket SLS kan utnyttja i sin egen verksamhet, påpekar Parland-von Essen.
Hon tror att Brages pressarkiv till exempel skulle ha en del sakkunskap att erbjuda när det gäller arkivering av de växande textmassorna mellan pressoffentlighet och privatsfär: bloggar, kommentarstrådar på tidningarnas webbsidor och annat liknande, som nu inte faller inom vare sig bibliotekens eller arkivens domäner.
– Tillsammans med SLS skulle vi kunna göra det finlandssvenska till ett pilotprojekt inom det här området.
Att integrera andra arkiv är inte heller ett nytt sätt för Litteratursällskapet att utveckla och bredda sin verksamhet. Finlands svenska folkmusikinstitut uppgick i SLS år 2008.
De två andra förslagen – inkorporering i Nationalbiblioteket, eller en uppdelning av funktionerna, tror Jessica Parland-von Essen inte på.
– Jag har svårt att se varför Nationalbiblioteket i längden skull ha intresse av att bedriva en sådan här verksamhet enbart på svenska – det ingår inte i deras mandat, konstatera hon.
– Om samlingarna till exempel överförs till slutna magasin försämras informationstjänsten för forskare och allmänhet kraftigt. Det finlandssvenska forskarsamfundet, medierna eller kultursektorns aktörer har i det skedet ingen möjlighet att påverka besluten och hur verksamheten utformas på sikt. Den här lösningen skulle också innebära att kontakten mellan dem som dokumenterar och indexerar – det vill säga skapar de sökbegrepp som materialet sorteras under digitalt – och dem som betjänar kunderna och hjälper dem i deras informationssökning helt försvinner. Det har konsekvenser för kvaliteten. Att möta kunderna och diskutera deras behov ingående har ett betydande mervärde för kvaliteten och utveckling av digitala tjänster. Fördelen med Brage har just varit att alla som jobbar där deltar i allt. Frågan är bara om SLS nu har viljan att ta ansvaret för också den viktiga del av vår kultur som Pressarkivet arbetar med, eller om man ger ifrån sig denna möjlighet och denna resurs. Men det viktigaste är förstås att något görs nu, annars är pengarna i praktiken slut vid årsskiftet.
Också Jan Sundberg, direktionsordförande för Brages pressarkiv, är klart skeptisk till att Nationalbiblioteket skulle ta över Bragearkivet.
– Risken är att vi bara drunknar i ett stort nationellt projekt. Nationalbiblioteket har över huvud taget inga extra medel för sådant här. Också de arbetar, som vanligt är numera, väldigt mycket på projektbasis. När jag tidigare har diskuterat samarbete med dem i andra frågor har de tvärtom väntat sig att vi ska kunna föra in pengar åt dem. I Nationalbibliotekets hägn skulle vi dessutom definitivt bli ett minoritetsintresse, vilket är en synvilla eftersom "vi", det vill säga den finlandssvenska pressen, är gränsöverskridande och kvantitativt betydande i ett större nordiskt sammanhang, säger Sundberg.
– Och ser man till det tekniska, så ligger lilla Brages klipparkiv flera båtlängder före Nationalbiblioteket när det gäller till exempel digitalisering, tillgänglighet och smidiga sökfunktioner som slipats fram genom god kontextkännedom.
Föredrar Nationalbiblioteket
Aura Korppi-Tommola ser däremot bestämt Nationalbiblioteket som Brages enda räddning, nu när det gått så här långt.
– Brages pressarkiv har ju varit i akut kris ungefär vart tionde år under hela sin historia. Det här beror på att verksamheten bedrivits med finlandssvenska stiftelsepengar, vilket inneburit ständiga nya ansökningsrundor, med större eller mindre framgång. Nu när Undervisnings- och kulturministeriet definitivt meddelat att inga pengar finns att vänta därifrån, är inkorporeringen i Nationalbiblioteket arkivets anda chans att överleva.
Korppi-Tommola ser på lång sikt inget behov av finlandssvensk särkompetens i digitalisering och indexering av pressmaterial.
– När sökfunktionerna nån gång i framtiden utvecklats tillräckligt långt sköter tekniken saken oberoende av indexerarens eller användarens modersmål.
Hon säger också att utredningen om Brages framtid borde ha beställts redan 2011 när de första varningarna kom från ministeriet, och att diskussionen om dess roll och det finlandssvenska kulturarvet är en mycket större fråga som borde ha förts ordentligt inte bara inom ministeriet utan i riksdagen, som en politisk fråga.
I sin rapport påtalar Korppi-Tommola också Brages pressarkivs bristande synlighet på finska. "[Med] tanke på arkivets användarvänlighet är det förvånansvärt okänt bland finskspråkiga forskare. Pressarkivet nämns till exempel på metodkurserna i historia, men handledarna för lärdomsprov anvisar helt tydligt inte sina studenter att använda det", skriver hon.
Hon betonar också att Brages pressarkiv ingalunda saknar användare som det är. Det fysiska arkivet på Riddaregatan i Helsingfors besöks av cirka 1 000 personer per år, och databasen Presstanda av 100 000. Hon beskriver arkivet som en i internationellt perspektiv unik skattkamma- re.
Kanslichef Jonas Lång på Svenska litteratursällskapet vill för Svenska litteratursällskapets del inte göra några prognoser eller utfästelser om hur SLS kommer att se på de tre alternativen:
– Det vi säger i dag är att vi och en grupp andra finlandssvenska aktörer beställde utredningen av en utomstående expert för att kunna ta del av den och sedan fatta beslut. Säkert kommer den att diskuteras inför nästa styrelsemöte, som ordnas i mitten av september.
Leif Jakobsson, direktör för Svenska kulturfonden, meddelar för sin del att man på grund av att det nu är bråttom bett Aura Korppi-Tommola att fungera som ledare i de fortsatta förhandlingar mellan olika potentiella aktörer som nu sätts i gång.