Åtta sångare i Mirjam Helin-final
Två ryssar, två ukrainare, två kroater och två koreaner har klarat sig vidare till finalen i Mirjam Helin-tävlingen. Läs Wilhelm Kvists omdömen.
De utvalda är de ryska sopranerna Jelena Guseva och Jekaterina Morozova, de kroatiska barytonerna Leon Kosavic och Matija Meić, den ukrainska barytonen Dmytro Kalmuchyn och sopranen Kateryna Kasper samt koreanska tenoren Beomjin Kim och sopranen Sunyoung Seo.
Semifinalomgången avgjordes sent på söndag kväll på Musikhuset i Helsingfors. I semifinalen deltog också de finländska sångarna Katariina Heikkilä och Waltteri Torikka, men ingendera klarade sig till final.
I finalen som avgörs på onsdag kväll sjunger de tävlande med Radions symfoniorkester under ledning av Hannu Lintu.
Avslöjande semifinal
De 19 tävlande som deltog i semifinalen hade alla gjort ytterst väl ifrån sig i första omgången. Intressant nog skilde semifinalen ändå rätt effektivt agnarna från vetet och sist och slutligen var det inte så svårt att låta just dessa sångare gå vidare.
Personligen hade jag låtit ukrainska barytonen Dmytro Kalmuchyn mogna några år till och i stället plockat koreanske barytonen Hansung Yoo till final – det handlar dock om smaksaker, eventuellt inverkade också åldern (Yoo är åtta år äldre än Kalmuchyn). Likaså hade jag gärna hört rumänska sopranen Iulia Maria Dan i finalen även om hon då hade tagit någondera ryska sopranens plats.
På herrsidan övertygades jag starkast av kroatiske kanonbarytonen Matija Meic, en man med en väldig röst som lämpar sig för många ändamål. I Tauno Pylkkänens Pastorale lät han inledningsvis mörk som en basbaryton, i Gerald Finzis femdelade Shakespearesvit Let us garlands bring visade han däremot upp en ljusare och lättare sida. Sångerna är inte värst svåra, men Meic tolkade dem utmärkt och den vårdade engelskan torde ha gått hem hos både publik och domare. Yttermera kan man beundra Meics förmåga att variera rösten efter behov. Om han i första omgången tycktes gå på i forte mest hela tiden, visade han nu en större skala av nyanser.
Den andre kroatiske barytonen, Leon Kosavic, med den fräscha och charmanta karaktären, gav ånyo ett sympatiskt intryck. Schuberts Heine-Lieder tolkade han inledningsvis dramatiskt och passionerat, även om spänningen inte riktigt höll i sig hela vägen. I arian ur Donizettis Don Pasquale bjöd Kosavic på en lite liknande koreografi som i Mozart i första omgången, vilket kanske gav ett enformigt intryck. Dock är han en väldigt bra sångare som vet hur han skall sjunga. Bara att njuta alltså.
Nästan lika stort intryck som Meic gjorde koreanska tenoren Beomjin Kim. Redan i första omgången fattade jag tycke för hans ljusa färg och mödolösa höjd. Dock hade jag aldrig kunnat ana hur fin semifinalomgången skulle bli och till och med det obligatoriska finländska stycket fungerade. Kim hade för sin semifinalprestation valt att sjunga de fem första sångerna ur Schumanns Dichterliebe, och här kom man verkligen att njuta av hans härliga sätt att använda rösten med piano- och pianissimonyanser och ett finfint legato. Sibelius Var det en dröm, Tostis L'alba separa dalla luce och Rachmaninovs Nje poj krasavitsa pri mne avverkades också, och senast i det avslutande numret, Edgardos aria ur Lucia di Lammermoor, torde det ha gått upp för alla vilken underbart bärande och vacker tenorstämma han har. Om det fortsätter så här kan Beomjin Kim landa högt på prispallen.
Ukrainska barytonen Dmytro Kalmuchyn (f. 1993) är en av tävlingens yngsta deltagare som imponerade med sina resurser i första omgången, främst i tolkningen av Mozart. I tolkningarna av Sibelius Svarta rosor, Richard Strauss åtta sånger op. 10 och utdraget ur Bellinis I Puritani framgick det dock att Kalmuchyn ännu har en hel del kvar att lära sig. Min spontana tanke: ge honom fem år till så ska vi se att det blir något riktigt fint av honom! Domarna kunde tydligen inte vänta utan plockade honom redan nu!
Eventuellt underskattade jag Sunyoung Seo en aning i första omgången, kanske tog jag det för givet att hon bara går på automatik. Faktum är ändå att den starka och säkra Seo har en kanonröst, samtidigt som hon är beredd att jobba för att uppnå sina mål. I Sibelius Flickan kom ifrån sin älsklings möte kunde man uppfatta varje ord. Visst kan man alltid önska tydligare konsonanter, men redan nu var hon skicklig. Strauss hela Vier letzte Lieder satt också bra för hennes röst, men samtidigt väcktes frågan om det inte är lite tokigt att man kan sjunga hela sviten med pianoackompanjemang i andra omgången. Vore det inte ännu häftigare att höra sviten med orkester i finalen?
Ryska sopranen Elena Morozova var den första som sjöng Sibelius i översättning – Demanten på marssnön hördes nu som Der Diamant auf dem Märzschnee. Hon har en av de bäst utvecklade sopranstämmorna som resonerar vackert och en stark närvaro och inlevelse. Prokofjevs fem dikter av Anna Achmatova är fem lyriska sånger, som Morozova tolkade med känsla för estetiken.
Ryska sopranen Jelena Guseva (f. 1986) har gett ett genomgående kompetent intryck. Hon är långt hunnen och rösten är redan utvecklad. Rösten är i skick och inga större brister skönjs, men tyvärr brister det i detaljarbetet. Alban Bergs Sieben frühe Lieder kändes inte helt rätt för Guseva. Kanske hade sångcykeln krävt en mera expressionistisk tackling.
Ukrainska sopranen Kateryna Kasper (f. 1986) har också en vacker röst med tydligt fokus och teknik. Rösten är vacker och skön, men kunde vara ännu spänstigare, speciellt när hon sjunger Mozart. Hennes tyska är god tack vare mångåriga studier i Tyskland.
Ouppfyllda förväntningar
Det intressanta med semifinalomgången har varit hur många som inte riktigt uppfyllde förväntningarna.
Finländska barytonen Waltteri Torikka hade satsat på en djärv repertoar med ett utdrag ur Brittens Billy Budd och sju Sibeliussånger. Kanske var hans Sibeliustolkningar av Sibelius till och med för djärva för att övertyga domarna. Tolkningarna var experimentella och även om mycket satte som de skulle, kändes han ännu tidvis ojämn. Torikkas dramatiska sceniska inlevelse var stark, som den brukar vara. Personligen berördes jag mest av Toivo Kuulas Sinipiika.
I första omgången beundrade jag Katariina Heikkilä (f. 1985) bland annat för hennes förmåga att leva sig in i texten. I andra omgången förblev tolkningen av Brahmssångerna dock en aning distant, eventuellt på grund av det tyska språket. Inlevelsen i de finska och engelska texterna var desto starkare i den dystra Heino Kaski-sången och utdraget ur Brittens The Rape of Lucretia.
Av de tävlande som hördes på lördagsmorgonen var det egentligen bara rumänska sopranen Iulia Maria Dans (f. 1987) stämma som klingade fullödigt i konsertsalen. Kanske var rösten lite ansträngd i det högsta registret, och kanske var hon inte fullt lika avslappnad och lättillgänglig som i första omgången, men även nu sjöng hon snyggt och till exempel gjordes Enescus Le galop uttrycksfullt. Solosångerna hamnade dock helt i skymundan för Violettas aria ur första akten av La Traviata (È strand), som blev hennes starkaste nummer.
Personligen förhöll jag mig med en viss reservation till att tyskan Anna-Maria Gieron gick vidare till semifinal, hon gav ju ett så artigt och inordnat intryck i första omgången. Samma intryck höll delvis i sig, även om semifinalprogrammet också påminde om hennes styrkor: i tolkningarna av tysk Lied och som uttolkare av text är hon stark, vilket både Schuberts Auf dem Wasser zu singen och Liszts Die Lorelei påminde om.
Koreanske barytonen Hansung Yoo hade man gärna hört i final. Det är inte tacksamt att vara först ut, men man kan bara beundra hans koncentrationsförmåga. Semifinalomgångens tävlingsprogram såg på papperet en aning råddigt ut, men det visade sig fungera bra och Yoo visade upp sitt kunnande i en rad stilar – från den djuplodande Brahms till den fartfyllda, intensiva Hugo Wolf (Feuerreiter) och den uttrycksfulla franska musiken (Ravel: Chanson à boire). Vid ett par tillfällen lät Yoo en aning krasslig i det högsta registret – eventuellt inte ännu uppsjungen – vilket torde ha påverkat tolkningen av Gérards aria Nemico della patria ur Andrea Chénier.
Mezzosopranen Rihab Chaieb, född i Tunisien men uppvuxen i Kanada, är urtjusig på scenen, och även om det fartfyllda och hetlevrade uttrycket hos Alberto Ginastera gör sig bäst för henne, njuter jag också av tolkningen av Aulis Sallinens Ei mikään virta och Rosinas aria Una vore poco fa ur Barberaren i Sevilla. I det långa loppet kommer man att sakna en lite fastare kärna i hennes röst som tidvis låter ofokuserad – även om charmen är oemotståndlig!
Kontratenoren Siman Chung gav i första omgången ett verkligt ståtligt och vårdat intryck. Som bäst är han i den spanska repertoaren (Fernando Obradors El vito) och i barockrepertoaren (Händels Rinaldo). De tre sångerna av Ernest Chausson, speciellt Le temps des lilas, satt dock för lågt för honom och rösten kom inte till sin rätt. Sibelius Drömmen blev riktigt konstig när Chungs diktion totalt saknade konsonanter. Visst känns det töntigt att kräva en finsk sång av en kontratenor när det knappt finns någon finsk repertoar för hans rösttyp?
Israelisk-tyska Hagar Sharvit framförde en i sig intressant uppsättning sånger med allt från Sibelius Svarta rosor till Schuberts Gretchen am Spinnrade och Erlkönig via Duparc, Schönberg och Brahms. Sharvits stämma är vacker men bär inte alla stunder över pianot, och när hon dessutom tycktes ha lite bråttom i de flesta sångerna, blev framförandet ingen full tia. Charlottes aria ur Massenets Werther var ett intressant val men kanske inte det bästa för hennes röst.
Somliga föll intuitivt för kanadensiska Florie Valiquettes sensuella stämma och visst var det lätt att beundra den vårdade klangkulturen. Den franska repertoaren, tre sånger ur Faurés opus 58 och tre ur opus 23, tolkade hon med inlevelse och livsglädje. Contessans aria ur Resan till Reims var ett originellt och kanske inte fullt så lyckat val för henne. Däremot hade hon gjort ett gott arbete med det svenska uttalet i Sibelius Demanten på marssnön.
Amerikanske Jonathan Winells tenorstämma bar nu lika bra som i första omgången. Dock kändes repertoarvalet på något sätt fel. Winells röst skulle säkert sitta utmärkt för ett antal karaktärsroller, men i stället hade han satsat på hela högen av djuplodande Richard Strauss-sånger, där han inte kom helt till sin rätt. Helst skulle man ju höra honom i tenorala bravurnummer, så som i Tonios aria med de otaliga höga c-tonerna i första omgången.
Ukrainske tenoren Liparyt Avetisian övertygade tyvärr inte lika mycket som i första omgången. Tjajkovskijsångerna tolkar han bra, men det känns inte som ett vinnande koncept att bara framföra sju patetiska sånger och en blomsteraria ur Carmen. Kanske hade tävlingsprogrammet krävt en skarpare udd.