Det osynliga arbetet – Knausgård och redaktören
Det är uttryckligen redaktören som människa, inte redaktören som roll eller funktion, som författaren Karl-Ove Knausgård säger sig vara absolut beroende av. Efter att ha läst hans essä om ett knepigt förhållande får Sara Ehnholm Hielm nya insikter i det arbete som hon utför alla dagar.
1. Jag sitter längst fram i en skumpig lokalbuss på landsbygden i Vietnam och läser en essä. Det är bråttom till flyget – jag är på väg hem och många timmars väg borta från flygplatsen, mitt i vansinnestrafik som inkluderar alla sorters fordon: oxkärror, söndriga skotrar, lastbilar. Människor hoppar på och av bussen med brev, paket och mat till sina vänner. Ett evigt tutande. Jag märker det knappt. Essän slukar mig, tiden försvinner. Jag känner mig så bekräftad att jag är kolugn. För första gången läser jag en text som fångar det jag sysslar med hela dagarna: redaktörskap.
Det är ett underligt jobb och ett av de roligaste, något jag har gjort i tolv år utan att ens själv riktigt veta hur. Det finns ingen yrkesinriktad utbildning, nästan inga böcker i ämnet, ingen teori. Alla utövar det på sitt eget vis. Fackförbundet definierar arbetsuppgiften som "produktion av böcker från manusidé till färdig bok", med tonvikt på det byråkratiskt formulerade "utveckling och samordning av författarkontakter". Det är ett jobb som innefattar allt från att rätta i en text (språkfel, mellanslag, grammatik) till att investera tro och hängivelse i en författare, i en berättelse, i vad litteratur är, bör och kan vara.
Han som skrivit essän är Karl-Ove Knausgård, en av de bästa författare jag vet. Den ingår i essäsamlingen Sjelens Amerika (Oktober, 2013) och heter "Dit ut där berättelsen inte når" (översättningarna från norskan är mina). Om och om igen formulerar han vad jag vetat, känt, utfört i praxis men inte kunnat sätta ord på. Givetvis ur den andras synvinkel: författarens.
Jag läser och nickar: "Redaktörens arbete är att utöva inflytande, inte för sitt eget bästa, heller inte nödvändigtvis för författarens, men för bokens".
Jag läser och rodnar av tyngden, betydelsen: "Hur skulle boken ha sett ut utan redaktör? I mitt fall är det enkelt: det skulle inte ha funnits några böcker. Jag skulle inte ha varit författare. Det betyder inte att min redaktör skriver boken för mig utan att hans tankar, inlägg och insikter är helt nödvändiga för att boken ska bli skriven."
2. I hyllningen till sin redaktör (Geir Gulliksen, som även är författare) som essän utgör, skriver Knausgård att han fortfarande inte efter sjutton år av samarbete och åtta romaner vet hur redaktören går till väga. Det är mest samtal, som börjar innan ett enda ord av romanen är skrivet och pågår under hela processens gång, "...med en som vet vad som har blivit investerat i romanen, och som själv har investerat så mycket i den."
I essän skriver Knausgård att han i sin sexdelade självbiografiska romansvit Min kamp hade svårt att beskriva tre personer: sin mamma, sin hustru och sin redaktör. "Oavsett hur jag ansträngde mig att höra eller se dem, hörde eller såg jag dem inte. Jag visste vem de var för mig, men det var nästan omöjligt att ge denna visshet en form. Vad kunde dessa tre vitt skilda personer ha gemensamt som gjorde att de befann sig i mitt självs skugga. "Det beror delvis, tror han, på att "...de ger och de kräver ingenting, eller mycket lite. Att se den som kravlöst ger, är svårt. Krav kan man se, men kravlöshet? Det är ju ingenting."
Man kan tänka sig andra orsaker till hans svårighet att skriva om just dessa människor: oron att såra dem offentligt, närheten, deras enorma emotionella betydelse. Men om vi tar honom på orden: de ger utan krav. Det kravet lever jag nog inte upp till som redaktör. Jag tror sällan eller aldrig jag förhåller mig kravlöst till någonting alls.
Knausgård kräver knappast en självuppoffrande redaktör – det är snarare något han upptäckt, att så är det i hans fall. För mig är ett sådant redaktörsideal en ny tanke.
Hittills har jag tänkt mig att redaktörskap har något gemensamt med modeflugan coaching, dvs. få någon att uppnå något utan att ge lösningarna. Det kan vara att bjuda motstånd, höja ribban och kräva bättre text för att jag tror att författaren klarar lite mer. Det kan vara att läsa text som är doftande nyskriven eller vidöppen. Men främst är redaktören en röst som ser fram emot eller rentav har beställt texten, en samtalskumpan för författaren som ensam beger sig ut i det okända.
Det är svårt att tänka sig att författaren inte ser redaktören, eftersom redaktören noga observerar författaren. Enligt Knausgårds beskrivning finns det mycket att lägga märke till:
"Alla som känner det minsta till författarlynnet, som det så vackert heter, vet att det är en enda stor, sammanflätad tova av neuroser, komplex, motstånd, svaghet, idiosynkrasier, alkoholism, narcissism, depressioner, psykoser, hyperaktivitet, mani, grandios självbild, dåligt självförtroende, tvång, plikt, fixa idéer, rådd och lättja."
Till bilden hör också exceptionella mängder mod, lust, nyfikenhet, uthållighet och generositet. En redaktör ska se vad författaren är, men framför allt kan bli: vilken kapacitet, vilka reserver av uthållighet och begåvning.
Å andra sidan läser författaren nog vid behov redaktören: varje uns av kritik, varje inlindad invändning, varje obekväm pinnstol på förlaget. Utomstående bör ta sig i akt och aldrig slarva med orden: båda grupperna är grymma på att läsa såväl text som undertext.
När förhållandet är som bäst är det öppet och rakt. Då uppstår samtal där jag som redaktör kan ge idéer, synpunkter, boktips – allt vad jag tänkt och läst och lärt och känt – och författaren plockar det som behövs för texten. Samtidigt måste redaktören veta när hon är oönskad: här behövs jag inte längre eller inte ännu. Jag kan få hisnande inblickar i författarens liv, språk, kreativitet före den har stelnat i en form. Jag kan få inflytande över sista raden i en odödlig dikt (vilken ska jag välja? frågar poeten) eller vinna pris och ära med min bokutgivning. Uppgiften är att avlägsna hindren för att författaren ska kunna skriva så sant och mödolöst som möjligt – i värsta fall ljuga, smickra och hota för att uppnå det. Men ju ärligare jag kan vara, desto mera av mig står i författarens tjänst. Det är uttryckligen redaktören som människan, "den han är som person" Knausgård säger sig vara absolut beroende av, inte redaktören som roll eller funktion.
I värsta fall kan författaren känna sig överväldigad, missförstådd, övergiven eller rentav censurerad av sin redaktör. För att skona författarens känslor eller ego kan redaktören förtiga sina reaktioner och invändningar – och blir därmed mera grumlig, en otydligare läsare.
3. Men varför är det just modern, hustrun och redaktören som ger så kravlöst och osynligt? Vill Knausgård inte se deras behov, deras motiv, deras ansikten? För att det gör det svårare för honom att blint ta emot vad de ger, det som han så innerligt behöver? Söker han helt enkelt ett förhållande där bådas fokus är på honom? Eller ett där båda glömmer sig själva? Jag hoppas åtminstone det inte är könsspecifikt.
Knausgård skriver i essän om att det bästa i hans prosa är det infantila, det som är dumt och fyllt av skam och nära inpå livet, i motsats till det litterära. "Att skriva är att skriva sig igenom fördomar, till världen på den andra sidan, som den kunde vara då vi var barn, fantastisk eller skrämmande, men alltid rik och öppen, utan att den för den skull är barnslig, det är blicken med vilken något ses som för första gången som är det väsentliga."
I London Review of Books analyserar Ben Lerner Min kamp under titeln Each Cornflake och kommer till samma svar: det barnsliga är det unika. Men Lerner citerar också Baudelaire: "Geni är helt enkelt barndomen, återvunnen genom en viljeakt."* Om det geniala är granne till det barnsliga har det konsekvenser för redaktörskap.
Är att skriva på riktigt alltid, för alla författare av all litteratur, att nå det här stadiet? Jag vet inte. Om det gäller att nå till att våga skriva det barnsliga, det dumma, det skamliga – är det inte ganska naturligt att man då behöver en kravlös redaktör? Som kan ta emot, inte stöta bort, inte döma? Som förstår mig så väl som det går att bli förstådd, som är på min våglängd, som jag kan rikta vad jag skriver till?
Samtidigt är strävan väl att texten ska vara den bästa författaren kan prestera, lyfta från det låga: så klart tänkt, så lysande formulerat och gestaltat som möjligt? Men om just den här litterära strävan är falsk eller feg? Om det inte handlar om att göra sig bättre och klokare genom att skriva (och läsa), utan bara: sannare?
Tänk om den krävande redaktören skuffar författaren åt fel håll, just genom att koncentrera allt på det formfulländade verket, den välskrivna texten, den bekanta berättelsen? Väljer det trygga och beprövade framom det unika, tar ner på jorden med sina inskränkta krav istället för att ge luft under vingarna? Litteraturen eller livet?
4. Men är det verkligen dumt och skamligt, det som Knausgård skriver? Nej, naturligtvis inte. Det är levande, igenkännbart, sant. Världen är genomlyst, varenda ord är laddat av betydelse, just för honom. Sådant känner redaktören i texten – och alla läsare som följer. Litteratur och kärlek har som ideal det outbytbara, det som hela vår värld av pengar och globalisering och kapitalism och kommersiell utgivning är motsatsen till. Skönlitteratur byggs av det konkreta, det unika, de enastående detaljerna som skiljer åt.
Som att åka lokalbuss. Det visar sig vara en utmärkt lektion i hur det vietnamesiska samhället fungerar. Bussen startar i tid men långsamt, vänligt, plockar den upp passagerare och paket längs vägen. Den stannar gång på gång, var som helst, till synes utan att någon ger signal – ofta ser de upplockade förvånade ut. Framme i bussen rullar en urdålig film från 80-talets Sydafrika, passagerarna packar upp små läckra maträtter eller hoppar ut och köper dem på hållplatserna. Bussen som var så gott som tom vid starten är nästan full då den närmar sig Hanoi. Resan som borde ha tagit fyra timmar, är nu uppe i fem, sex. Jag läser vidare men tittar nervöst på klockan. En enda person kan några ord engelska. Han skakar på huvudet när jag nämner planets avgångstid. Nej, omöjligt, med bussen hinner vi inte. Men han känner en kille som kör taxi, en kompis, han ringer. Det ska nog fixa sig.
5. Jobben som kritiker och redaktör kan utifrån påminna om varandra. Länge föreställde jag mig att skillnaden utgjordes enbart av tidpunkt: före eller efter utgivning. En kritiker dömer det som är färdigt, jämför, sätter i kontext. Jag blev redaktör för att jag inte längre ville vara kritiker, inte komma med kritik när boken var utgiven och allt var för sent.
De flesta författare, inklusive Knausgård, tycker att en kritiker inte riskerar något, medan författaren riskerar allt. I det kollektiva samtalet om litteratur är det lätt att vara suverän medan författaren ensam och sårbar ger sitt innersta i sin bok (redaktören är mest osynlig).
Man kan också se det som att författaren får ägna sig åt sitt eget projekt medan kritikern är tvungen att leva sig in i andras, använda mycket tid på att lyssna in hur en annan människa tänker, känner, skriver.
Ungefär så här: Författaren kör fordonet, bestämmer rutten och målet, medan kritikern efteråt bedömer om det var en resa värd att göra. Redaktören är i sin tur med på resan – någon gång som kartläsare, men oftare i baksätet med glada hurrarop, småprat, smörgåsar, förslag. Det finns författare som klarar färden helt utan redaktör, skriver allt färdigt och skickar in. Även de tänker sig ibland redaktören som läsare.
Jag hoppar ut ur bussen, står med den hjälpsamma mannen vid vägrenen i en okänd vietnamesisk stad. Trafiken brusar förbi, en taxichaufför som inte talar ett ord engelska anländer, mannen förklarar situationen. Taxichauffören skakar på huvudet, säger att han kan vara framme klockan 15, vilket är en kvart före planet ska avgå. På kartan är det mycket nära, nog klarar du det fortare, invänder den hjälpsamma. Taxichauffören lovar inget, sätter sig motvilligt bakom ratten. Nu finns inga andra val.
Man känner genast energin hos en chaufför som vill framåt till varje pris, samma som hos folk som vill springa förbi i en löptävling eller simma förbi i en simhall. Den där aggressiva energin är normen hos taxichaufförer i Finland. Inte i Vietnam.
Först nu inser jag hur trafiken fungerar. Här finns ingen individualism, ingen gräddfil. Här råder inte den starkas rätt, utan lika hänsyn till precis alla på vägen. Stora bilar får inte köra för fort, inte tränga ut de andra – då skulle det inte fungera. Det gäller att tuta åt varje fordon, överväga hur man åker förbi i evigheter, inte ta risker. Den enkelfiliga vägen, ofta uppgrävd av vägarbete eller avstängd av kollisioner, delas med oxar, hundar, barn på cykel, raska åldringar till fots med tunga bördor, långtradare och cementblandare. Det går inte att skynda alls.
Iskall panik, klibbig otillräcklighet. Känna och inte kunna åtgärda mina misstag. Som redaktör finns det situationer då man själv skulle vilja tränga sig fram till ratten och ta över: skriva om boken, åtgärda med kraftfulla strykningar, ändra historiens gång. Det kan bli bra, men sällan helt lyckat för det blir inte författarens bok. Det finns också situationer då man måste konstatera: Jag har inget svar, jag kan inte vägen, jag kan ingenting göra.
Chauffören kommer fram exakt den minut han uppgav. Efter att ha vispats genom check-in, säkerhetsgranskning och passkontroll på åtta minuter sitter jag i kabinen med bultande hjärta. Flygplanet rusar fram längs landningsbanan, för att vant svinga sig upp i de högre luftlagren. Det här flygläget är vad alla författare når, förr eller senare, för längre eller kortare stunder, från olika höjd och läge, och det är alltid lika mirakulöst.
*) Baudelaire-citatet ur La peintre de la vie moderne (Det moderna livets målare) lyder i original: "Le génie n’est que l’enfance retrouvée à volonté, l’enfance douée maintenant, pour s’exprimer, d’organes virils et de l’esprit analytique qui lui permet d’ordonner la somme de matériaux involontairement amassée."