Mot en tidlös arkitektur
Tidlös arkitektur är inne just nu. Tidigare i år ägnade Helsingin Sanomat ett helt nummer av sin tidskrift Teema åt temat och förde självklart fram Alvar Aalto. Men Aalto var inte tidlös medan han levde, han blev det långt senare.
Längtan efter tidlös arkitektur är som längtan efter evigt liv, med den lilla skillnaden att den är möjlig att uppnå. Men då genom sin motsats – den tidsbundna arkitekturen.
Tidlösa byggnaders skönhetsvärde ska alltså bestå från far till son, sekel efter sekel? Men sådana byggnader uppstår inte i tiden, utan med tiden. I kampen mellan olika formspråk.
Kanske uppstår ett skönhetsvärde som kan kallas "tidlöst" först när möjligheterna att skapa i ett visst formspråk gått förlorade. Det språket har av olika orsaker inte blivit omöjligt eller oförståeligt, utan orimligt.
Hur länge är en stil förhärskande? Det beror på samhället, på förändringar inom teknik, material, ekonomi. Ser man ungefär 150 år bakåt i den finländska arkitekturhistorien har övergripande stilar avlöst varandra efter ett par, tre decennier.
Den här takten har präglat min arkitekturuppfattning. Den förefaller lagom.
Själv vill jag inte tro att på ett skönhetsvärde i sig. Ingen byggnad är vacker i sig själv utan bara i relation till andra. (Nu handlar det alltså inte om hållbarhet i material och utförande, utan rent formspråksmässigt).
Ingen stil är vackrare än någon annan. Men alla står i relation till varandra.
Frågan om vissa stilar kan exploateras mer än andra är besvärlig, men det finns ett samband mellan antalet utförda hus enligt ett visst formspråk och mättnadsfaktorn. Det är inte för att förortslådan är så ful som den är så utmattande. Det handlar om upprepning, i massiv skala.
Fast inga byggnader är siamesiska tvillingar (ens inom samma formspråk) finns det en familjelikhet som inte tål hur mycket upprepning som helst. När mitt synminne var som bäst räckte det med ett foto på ett hus i Helsingfors innerstad för att jag skulle veta var det låg. Det hade knappast varit möjligt med förstadshus, inte många i alla fall.
Det finns en större individvarians inom samma formspråk mellan hus byggda före modernismen än inom den. Det är en orsak till tröttheten, den andra är antalet modernistiska byggnader som är så mycket större än inom någon annan stil, i synnerhet i Finland – Europas arkitektoniskt mest homogena land.
Vilket blir då arkitektens ansvar?
Hens främsta plikt är att följa modet, trenden – den övergripande stilen. Inom den finns tillräckligt med utrymme för individuella variationer som är nödvändiga utifrån behovet av en anpassning till omgivningen. På samma sätt är det främsta hotet – i dag – lockelsen till överdriven individualism. Finns det ingen trend finns det heller inga trendbrott.
Men när trenden blivit självupprepande – död – gäller det att bryta mot den. Historien visar att det oftast sker genom enstaka tongivande arkitekter.
När är det dags att bryta mot konventionen? Det här är det svåra, bland annat för att arkitektur i motsats till all annan konstnärlig verksamhet saknar en kritikapparat som kunde sända trötthetssignaler. En bred apparat alltså, inte bara en för branschens insiders.
Jag försökte själv när jag jobbade som journalist införa en arkitekturspalt – Veckans hus. Den fungerade i flera år men till min besvikelse förblev det en enmansspalt även om responsen från läsarna ibland var livlig.
Utan att entydigt ta ställning i evighetsdebatten om arkitektur är konst (och hur mycket konst i så fall?) eller ekonomi och teknik (hur många procent?) känns det mera meningsfullt att betona det konstnärliga elementet. Inte minst för att adressen då blir mindre anonym (arkitekten och byrån) i stället för byggnadsindustrin med dess underleverantörers underleverantörer. Då avser jag förstås också den arkitektkår som verkar inom olika myndighetsinstanser.
Man kan förstås glida över frågan och bara citera den amerikanska arkitekten Richard Meier: "Alla byggnader inte är arkitektur."
Trötthetssignaler kan uppfattas också utan en bred kritikapparat.
Arkitektur tas upp i medierna även om det inte sker systematiskt. Och folket har ju en röst. Den säger: Varför bygger man inte längre gamla hus? Borde man inte lyssna på den rösten, åtminstone lite? Den är ju ändå både användare och betraktare.
Men folkets röst behöver skolning för att inte bli för grov. Jag misstänker att det för många finns bara två stilar: den gamla och den nya. Också i den meningen vore en bredare kritikapparat välkommen.
Under 1980- och början av 1990-talen medan jag en gång i månaden skrev Veckans hus reagerade jag, liksom andra, på elementhusstilens dominans. Framför allt i kvantitet, mer än i förlopp av tid. Det finns naturligtvis ett samband, men trötthetsfaktorn inom arkitektur står liksom inom all objektvärld i relation till mängd. En Ronchamp är vackrare än 1 000 Ronchamps.
Det förekom försök till brott också i Finland då. Framför allt Uleåborgsskolan som dock motarbetades häftigt och fick ganska liten genomslagskraft söder om Uleåborg. Eftersom stilen och stilbytena – i lagom takt – är arkitekturens grunduppgift (och igen: varje stil måste byggas gediget, så dyrt som möjligt) var det en förlust att Finlands byggnadsbestånd inte ens efter trettio år av modernism fick ett lager av postmodernism. För det är det viktiga – ett formspråks relation till övriga – inte huruvida man råkar tycka om just det språkets bokstäver. Varje stil som avviker från tidigare är vacker. Eller rättare uttryckt: en ny stils uppgift är att försköna den tidigare, inte att vara vacker själv. Det blir den följande stilens uppgift. Det är det jag menar med tidlöshet.
Om jag i dag skrev Veckans hus skulle tonen vara klart mer positiv. De senaste 10–15 åren har vi fått en tydlig stilförändring i Finland. Elementen har fått ett lager av puts. Fönster- och balkonginfattningarna placeras inte symmetriskt. Hustak som påminner om hoppbackar blir allt vanligare. Kvartersbyggandet är på väg tillbaka. Grafiska betongelement är en nyuppfinning som kan bli spännande om de används med stil.
Låt allt det här bli ännu vanligare. Följ trenden!
Men när trötthetsfaktorn så småningom dyker upp är det viktigt att gå vidare. Nästa stil ska inte liksom så många gånger tidigare i Finland söka sig hem till det enkla och "rena" (det som felaktigt förknippas med tidlöshet). För en gångs skull kan vi väl våga pröva på det mer komplexa?
Det är omöjligt att spå framtidens formspråk. Kanske blir det ornamentik? En helt ny typ av ornamentik. Och någonstans där blir den modernistiska förortslådan äntligen uthärdligare.
Veckans hus ingick i Ny Tid på 80- och 90-talen.