Mager jord skördar rövare
Den anatoliska naturen är skön och grym i Yasar Kemals klassiker Låt tistlarna brinna.
Memed är en turkisk Robin Hood. Han är ingen simpel tjuv, utan en djärv bandit, god mot de fattiga och skoningslös mot utsugarna. Mager och knotig som en liten ek, med en sliten, purpurröd fez på huvudet och ett gnistrande patronbälte över bröstet. Bruna, snälla ögon som gör denna värsting oemotståndlig, också för läsaren.
Det är 1950-tal, socialrealism och ”byromaner” präglar den turkiska skönlitteraturen. Medan Orhan Kemal skildrar fattiga fabriksarbetare i verk som Cemile, tar Yasar Kemal sig an de lika utblottade jordbrukarna i det som blir hans mest berömda roman Låt tistlarna brinna! (Ince Memed, 1955).
Berättelsen om ”magre Memed”, sonen till en jordlös bonde, som vågar stå upp mot förtryckaren, jordägaren Abdi Aga, är delvis placerad i en mytologisk tid, bland herde- och rövarhistorier. Romanen saknar ändå inte verklighetsförankring. Visst är det också sin egen barndom och den turkiska republikens första år i 1920-talets Anatolien som Yasar Kemal beskriver. Resultatet är en kryddrik roman som kan karakteriseras som ett slags turkisk motsvarighet till Väinö Linnas torpartrilogi.
Banditer och blommor
Yasar Kemal skriver en effektiv, actionspäckad prosa, där naturen hela tiden är närvarande. Till och med under en våldsam strid kan det hända att en bandit plötsligt stannar upp, iakttar en purpurröd blomma, känner dess doft och försöker erinra sig dess namn, för att sedan slänga i väg en handgranat på fienden.
Taurusbergen, med sina skumvita klippor och myrtenklädda kullar, fungerar som en dekorativ kuliss till dramat. Men naturen används också som ett effektfullt medel för att skildra sociala missförhållanden i den lilla anatoliska byn Deyirmenoluk, centrum för berättelsen.
I Deyirmenoluk växer inget annat än täta tistelfält med taggar som river böndernas ben blodiga där de traskar barfota eller i sina luggslitna sandaler. ”Tistlar brukar växa i jord som varken är god eller dålig utan vanskött”, skriver Yasar Kemal och har antagligen mer än naturen i åtanke. För hur bördig jorden än är och hur mycket byborna än skördar ska merparten alltid överlåtas till den grymme despoten Abdi Aga, hövding över fem byar på slätten. Samhället är vanskött, strukturerna orättvisa, jorden som lille Memed växer upp i alltför mager.
För Memed står det snart klart att han måste bränna ner tistelfälten – både en symbolisk och praktisk handling – för att komma ut ur misären. Sedan gäller det att dela upp jorden mellan bönderna, och i samma veva eliminera hövdingen Abdi Aga. Men mordförsöket misslyckas och vår hjälte tvingas fly till de laglösa i bergen.
Brutala figurer
Låt tistlarna brinna är en rätt härlig sak, också för läsare som i allmänhet inte gillar rövarhistorier. Mycket är förstås gammalmodigt och karikerat. Våldet svämmar över och personerna är lite väl blodtörstiga för sitt eget bästa. Yasar Kemal har dessutom en förkärlek för det melodramatiska, vilket ibland leder till ofrivillig komik.
Men samtidigt är det här fartfylld läsning med liv och död på varje sida. Och visst har Yasar Kemal ett oerhört mustigt sätt att beskriva landskap, byar och städer. Ta bara scenen på det sunkiga värdshuset – en maskäten dörr, en sovsal full av karlar, cigarettrök som hänger över rummet som ett tjockt täcke.
Naturen får i sin tur ofta fantastiska drag med prunkande granatäppelblommor, spökträd och dånande källor. Jag funderar också på hur den långhornade violetta hjorten som bor på toppen av berget Alidag kan se ut ...
Banditernas personligheter – festliga typer som Halte Ali, Jabbar och Sergeant Rejep – och den sociala ordningen inom rövarbanden är ändå romanens stora behållning. Medan Abdi Aga härskar på slätten är bergen där banditerna håller till en frizon. Här doftar det ”tall, ljung, mossa, malört och svett”
Staden i Çukurova är i sin tur en oas i Memeds ögon med glimmande glasfönster, nätta röda tegeltak och en luktvärld av tvål, nya kläder, avfall och restaurangmat. Här finns ingen tyrann som styr och ställer – staden representerar det moderna Turkiet och den moderniseringsprocess som Mustafa Kemal Atatürk satt i gång.
Naturen härdar
Naturen är hård mot romanfigurerna som får utstå iskall vinter uppe i bergen och olidlig hetta ute på fälten där solen skoningslöst bränner huden. Men figurerna är sega, och naturen alltid lika praktfull. Till exempel tistelfälten, som Memed så innerligt avskyr, blir om sommaren ett blått, brusande hav och om hösten ett vitt fält av pärlband, när sniglar stora som knappar suger sig fast i de skrumpna växterna.
När Memeds flickvän, grannflickan Hatché, ska uttrycka sina känslor ger hon honom särskilda ”kärleksstrumpor” med naturmotiv som hon noggrant broderat i gult, rött och blått. Strumpornas doft är i sig underbar – vildäpplen! När Memed rör vid dem och tittar på de nätta mönstren darrar hans händer av upphetsning: ”Träden står bredvid varandra och deras blommor förenar sig i en kyss.”
Så frodas känslor i den lilla, futtiga avkroken Deyirmenoluk där mycket ändå är så vackert.