Pappa försvann under värmeböljan
Extremt väder föder extremt beteende. Maggie O’Farrell skrev en familjeroman som utspelar sig en stekhet sommar.
En exceptionell värmebölja lade sig över Storbritannien och Irland sommaren 1976. Luften dallrade av hetta redan tidigt på morgonen, det regnade inte en enda gång mellan april och september och myndigheterna införde strikta begränsningar för vattenanvändningen.
– Naturen var alldeles gul, till och med på det gröna Irland, minns Maggie O’Farrell.
– Ofta kom det inget vatten när man vred på kranen och nyckelpigor svärmade överallt.
Maggie O’Farrell var bara fyra år den här sommaren men har ändå klara minnen av hur spännande hon och hennes syskon tyckte det var. Först som vuxen insåg hon att de vuxna hade varit ifrån sig av oro.
– Hela 1970-talet var en orolig tid i England. Den ansträngda relationen mellan England och Nordirland eskalerade och myndigheterna befarade hela tiden att vattenbristen skulle förorsaka nya kravaller.
I britternas medvetande är sommaren 1976 alltjämt levande. Maggie O’Farrell säger att många britter minns sig själva som ungefär lika modiga den här sommaren som de var under de tyska anfallen under andra världskriget. Men man minns också annat, som egna oväntade handlingar till exempel.
– Jag upptäckte att många hade oväntade personliga minnen av den här sommaren. En kvinna mindes hur hon inledde en affär med sin gifta granne.
Mot bakgrunden av detta utspelar sig Maggie O’Farrells nya roman Sommaren utan regn (Instructions for a heatwave). Historien tar vid en stekhet dag i juli då den pensionerade familjefadern Robert Riordan reser sig från frukostbordet och går ut för att köpa en tidning – utan att återvända.
Modern Gretta sammankallar de tre vuxna barnen som alla tampas med sina problem, och tillsammans försöker familjen luska ut var fadern kan vara. Sommar utan regn är en roman om familjehemligheter och olösta konflikter syskon emellan men också en roman om hur det var att vara irländare och katolik i 1970-talets England.
Också av detta har Maggie O’Farrell egna erfarenheter. Hon är född på Irland men familjen flyttade till Wales just den här varma sommaren.
– Det var inte kul att vara irländare i Storbritannien på 1970-talet. Ett populärt skämt bland mina klasskamrater var att kalla min pappa för terrorist. Och när en kompis hade bjudit mig hem för att leka satte hennes mamma stopp för det. Enligt mamman var jag ”en smutsig irländska”.
I dag blir man inte längre mobbad för sina irländska rötter. Maggie O’Farrell säger att hon gärna vill tro att Storbritannien blivit mindre rasistiskt, men att hon misstänker att rasismen i dag riktar sig mot andra nationaliteter än irländare.
Bokstäverna hoppar
Bland alla de familjeöden läsaren får ta del av när det gäller den fiktiva familjen Riordan finns historien om sladdbarnet Aoifes egen stora hemlighet – att hon är dyslektiker. Aoife kämpar för att lära sig läsa men ju mer hon försöker desto mer hoppar bokstäverna framför henne. De vägrar inordna sig i ledet.
Aoife skäms över sitt handikapp och lyckas genom åren dölja det, genom att skylla på att hon har huvudvärk eller att hon glömt glasögonen.
Historien om Aoife bottnar i Maggie O’Farrells erfarenheter som mamma till en dyslektiker.
– Det är hjärtskärande att se sitt barn kämpa med något sådant vi andra tar för givet, säger O’Farrell.
– Dyslexi är ett livslångt handikapp men i dag har attityderna förändrats och hjälp finns att få. Ännu på 1970-talet ansågs dyslektiker vara dumma i huvudet.
Aoife är ett irländskt namn och omöjligt att uttala för den som inte är insatt i det irländska språkets finesser.
– Det var därför jag valde det. Jag ville att läsarna skulle titta på bokstäverna i namnet utan att begripa hur de hänger ihop. Så är det för en dyslektiker hela tiden.
Förtjust i Snusmumriken
Maggie O’Farrell var själv som barn svårt sjuk i en virusinfektion som innebar att hon var sängbunden i ett år. Under de långa månaderna till sängs utvecklades hon till en läsare.
– Att läsa var i stort sett det enda jag kunde göra. Så jag läste mina böcker och jag läste om dem och så småningom lärde jag mig att skilja en bra bok från en dålig bok.
Bland många omtumlande läsupplevelser från året som konvalescent lyfter Maggie O’Farrell fram Muminböckerna, i synnerhet Trollvinter.
– Scenen när Mumintrollet vaknar ur sin vinterdvala och stiger ut i det snöiga landskapet är magisk, tycker O’Farrell.
Vilken är din favorit i Mumindalen?
– Nå, Snusmumriken förstås. Honom gillar väl alla.