I flickrummet mycket nytt
Vampyrflickor, krigarprinsessor, flickor som flickar sig på rätt och fel sätt. I antologin Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen undersöks flickan som läsare och som gestalt i konst och litteratur.
Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen
Eva Söderberg, Mia Österlund och Bodil Formark (red.) Universus academic press, 2013.
Mitt rum började se annorlunda ut omkring 1996. Väggarna tapetserades med bilder på fem kvinnor, eller flickor, som de kallade sig.
De här flickorna tog traditionellt feminina symboler och attribut som barnsliga råttsvansar, glittertoppar, leopardmönster, babyblått och den lilla svarta, och tuffade till dem med uppspärrade käftar, höga karatesparkar och allmän gapighet. De predikade flickmakt.
Spice Girls var stort och viktigt för mig och många andra i Girl power-generationen som växte upp på 1990-talet då popmusikutbudet för flickor i mellanåldern dominerats av band bestående av pojkar med släta kinder och mittbena.
Flickgruppen Spice Girls må ha varit en "popprodukt", men de återerövrade ordet flicka på samma sätt som den feministiska punkrockrörelsen Riot Grrrls gjort några år tidigare.
"Någonting hände med flickan på 1990-talet", inleder Mia Österlund, Eva Söderberg och Bodil Formark antologin Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen. De skriver om "en kommersiell och livsstilsorienterad populärfeministisk flickvurm" som präglade konsten och tredje vågens feminism.
Det handlade om ett omstörtande sätt att "göra flicka", där smink, rosa tyllkjolar och glitter inte är likställt med en traditionell kvinnoroll.
Den här nya flickan syntes inte minst i litteraturen, och hennes roll i den svenskspråkiga samtidsprosan har bland andra Maria Margareta Österholm behandlat i sin avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005.
Österholm finns också med bland de sjutton skribenter som bidragit till antologin Flicktion. Här är konstområdena och de litterära genrerna fler och omsluter en längre tidsperiod. Vi börjar vid 1865 med Alice i Underlandet, vars groteska kropp än växer, än krymper. Spår av samma olydnad finns i 2000-talets flickor, till exempel den svenska bilderboksfiguren Liten skär som med sina små vassa huggtänder fyller färgen rosa med farlighet.
Återkommande i boken är bilden av en flicka som varken kan eller vill leva upp till förväntningar som ställs på just flickor. Å andra sidan möter vi också en populärkulturell flickgestalt som växlar mellan olika positioner – objekt och subjekt, offer och förövare, anpassning och protest.
Skamligt och skadligt
Boken har kommit till som ett samarbete mellan det svenska nätverket Flickforsk och den finländska motsvarigheten Tyttötutkimuskeskus, med nedslag i bland annat genusforskning, litteraturvetenskap och idéhistoria.
Analytiskt och med en passion som strömmar ut mellan de akademiska ramarna undersöks flickgestalter i fiktionen.
Gemensamt för många skribenter är att de synar verk som historiskt sett underskattats, som ansetts kommersiella, skamliga, till och med skadliga. Flickan som skönlitterär karaktär, som motiv i bildkonsten, men också i egenskap av läsare har mötts med förakt, slår redaktörerna fast i inledningen.
Det syns till exempel i sättet flickor i bildkonst togs emot av kritikerna under 1900-talets första hälft, vilket Katarina Wadstein MacLeod skriver om i artikeln Av nödtvång – eller subversivt.
Gång på gång porträtterade konstnärer som Vera Nilsson (1888–1979) småflickor i sina målningar. Enligt det dåtida etablissemanget var motivet ointressant, särskilt som det rörde sig om "fula flickor". "Missbildade", kallade föraktfulla kritiker flickgestalterna.
Det som undgick dem var att de trinda, trubbiga flickorna kunde föreställa barn som slapp en idylliserande, pacificerande, överlägsen vuxenblick.
Kanske var det ett helt medvetet motivval av konstnären, menar Wadstein MacLeod, som kritiserar sättet man i dag förklarar barnet och särskilt flickan som ett "måste" för dåtida kvinnliga konstnärer. Tänk om Nilsson och andra samtida "flickskildrare" som Siri Derkert och Mollie Faustman såg en subversiv potential hos flickan?
Synd nog är boken tryckt på gulaktigt papper med svartvita bilder som tar gnistan ur målningarna som i originalversion känns fräcka och märkligt samtida.
Flickan som protest
När flickan dyker upp i konst och litteratur signalerar hon en "malplacering, normbrott eller något skevt", enligt Österlund, Söderberg och Formark.
Ungefär kring 1990-talet börjar den svenskspråkiga skönlitteraturen befolkas av flickor som fullt medvetet anspelar på att vara flickor, som vilt leker med flickskapet. När också forskningen får upp ögonen för henne behövs nya begrepp. Hur skildra det här rosa, fuktiga och mörka gränslandet och dess prinsessor, monster och skelettfåglar?
Antologins "flicktion" är en nykonstruktion som beskriver mötet mellan flicka och fiktion, men också tanken om flickskap som "en narrativ process", någonting som berättas, konstrueras, görs.
Ett annat begrepp är "gurlesk", samlingsnamnet för en estetik som blandar äckel och gullighet med feministisk och queer teori. Till gurlesken hör verk av Monika Fagerholm vars litterära flickor ofta överdriver eller underdriver förväntningar som ställs på deras kön.
Den härligt läskiga Kari i Monika Fagerholms roman Diva är ett gurleskt exempel, och en figur som sysselsätter Maria Margareta Österholm i kapitlet Världens äckligaste flickkalas.
Kari är en skev flicka, hon faller utanför normerna för Riktiga Flickor. Karis protest är mycket synlig – visserligen har hon tappat talförmågan, men hennes hår växer sig långt, inte lagomlångt utan rapunzellångt. När hon hissar ner håret genom sitt flickrums fönster når det ända ner till marken och grannskapets pojkar och flickor kan fritt klättra upp för det.
Håret är en "fysisk synlig utväg" ur normer, skriver Österholm, och när det slut- ligen klipps av av vuxna som inte gillar lekarna på Karis flickrum är det ett tämjande av Karis begär – "ett mycket bokstavligt snitt i hennes handlingsutrymme".
Precis som simbassängen är ett flicklaboratorium för Doris och Sandra i Monika Fagerholms senare verk, Den amerikanska flickan, tjänar Karis flickrum som en plats för experiment, alternativa iscensättningar av flickskap.
Farväl till gammalfeminism
En rejäl bit av boken tillägnas ungdomslitteraturen, särskilt de böcker som dagens flickor i racertakt slukar. Två genrer framträder i Maria Nilsons underhållande analys av samtida flicklitteratur, nämligen chick lit jr och teen noir. I dem är flickskap något komplext, nästan motsägelsefullt. Till teen noir hör dystopiska berättelser som Suzanne Collins omåttligt populära Hunger Games, en trilogi som också blivit film med Jennifer Laurence som krigarflickan Katniss Everdeen.
Katniss med sin pilbåge och holländska fläta framställs ofta som feministisk idol, men Maria Nilson visar på tendenser att tona ner hennes "farlighet" i böckerna.
Böckerna skildrar hur Katniss tvingas delta i ett makabert televiserat gladiatorspel som rikets enväldiga diktator varje år ordnar för att få pli på undersåtarna.
När Katniss hamnar in i de så kallade hungerspelen handlar det inte bara om en tuff kamp om överlevnad, utan också om en mognadsprocess. Hjältinnan lär sig "flicka sig" på rätt sätt. "Budskapen om hur man ska bete sig, klä sig, se ut etc. för att vara flicka på rätt sätt har blivit fler, tydligare men också mer motsägelsefulla", skriver Nilson.
Begreppet "att flicka sig" använder Nilson för att skildra hur flickor gör genus – Katniss lär sig flicka sig på ett nytt sätt, genom protest och anpassning.
Viktigt för Katniss är att ta avstånd till tidigare generationers "felaktiga" sätt att flicka sig, men också att upprätthålla en heteronorm. Det senare sker delvis genom en makeover, en "gör om mig"-lek, som förvandlar pojkflickan Katniss till en Riktig Flicka med noppade ögonbryn och galaklänning, delvis genom hennes relation med den manliga medtävlaren Peeta.
Samtidigt tar Katniss avstånd från tidigare generationers "fel feminiteter" som manifesteras hos hennes "svaga" moder och den "aggressiva" kvinnliga rebelledaren Coin.
Eventuellt har vampyrflickorna i Mia Francks sympatiska artikel om gotisk flicklitteratur mer spelrum. Franck synar romansviten House of night, en bokserie om ett gäng tonårsvampyrer som föses ihop på en internatskola.
Att flickorna är vampyrer, alltså i grunden normavvikande och symboler för en överaktiv sexualitet, tycks ge dem mer rörelsefrihet. De överdriver sin heterosexualitet genom att ha ett flertal affärer med män, och bryter därmed mot bilden av "den unga, respektabla kvinnan".
Böcker som ändrar världen
Under min uppväxt handlade böckerna varken om vampyrinternat eller om ungdomars svåra kamp i en sadistisk dokusåpa. Nostalgisk blir jag däremot när jag läser Åsa Warnqvists artikel om Anne på Grönkulla, som förmodligen tar läsare i olika åldrar tillbaka till barndomen.
Den kanadensiska författaren L. M. Montgomerys svit om den rödhåriga, föräldralösa Anne Shirley har erövrat generation efter generation av flickor, också om den ursprungligen sällade sig till så kallad crossoverlitteratur som riktar sig till alla.
Genom en läsarundersökning visar Åsa Warnqvist hur starkt läsare minns det första mötet med Anneböckerna, och hur de ofta använder minnet på ett "framtidsorienterat" sätt. Som en av respondenterna uttrycker sig: "Det är självklart svårt att påstå utan motbevis, men jag tror verkligen att jag hade varit lite annorlunda i dag om det inte hade varit för Anne."
Montgomerys böcker – också sviten om det mörkhåriga författarfröet Emily – visar sig dessutom ofta användas emancipatoriskt. Respondenter berättar hur böckerna inspirerade dem till att bli lärare, litteraturvetare, färga håret rött och ägna sig åt feministisk aktivism.
När Anne väljer hemmafrualternativet i stället för att följa författardrömmen blir många läsare besvikna, visar studien. Det illustrerar den nära relationen till huvudpersonen. Min reaktion var liknande, men lyckligtvis erbjöds ett alternativt slut i Emilysviten, där huvudpersonen tycks gå hela vägen ut med det feministiska projektet.
Hästflickan revisited
Med stort intresse läser jag också om en genre som inte alls tilltalade mig när jag var liten, nämligen hästboken. Jag blev varken "hästdrömsflicka" eller hardcorealternativet "häst- eller stallflicka" (en flicka som tillbringar all sin lediga tid i stallet).
Helen Asklunds artikel understryker den fristad som stallet erbjuder flickorna. Det här är en killfri zon där de själva får skapa sina normer, där smink och dyra kläder inte är lika viktigt som att utmärka sig som ryttare.
Asklund är övertygande samtidigt som jag känner hur barndomens motstånd väcks till liv. De här starka, praktiska och tävlingsinriktade flickorna som steg upp vid gryningen och gav sig hän åt fysiskt arbete var alldeles för hurtiga för min smak.
Så här fungerar antologin Flicktion – gång på gång hittar man sig själv som läsare.