Imbi Paju: ”Låt oss tala tydligt om värderingar”
Imbi Paju, estnisk dokumentärfilmare och författare, fortsätter att berätta om Östersjöområdets gemensamma 1900-talshistoria. Händelserna i Ukraina i dag är ännu en påminnelse om varför Estlands öde efter kriget angår oss som européer.
Imbi Pajus andra bok Suomenlahden sisaret från 2011, har just utkommit i Sverige på förlaget Atlantis som Systrar kring Östersjön. Den handlar om finska lottor och estniska hemvärnssystrar på 1930- och 1940-talet, om kvinnors arbete för medborgarsamhället i två unga republiker och i krig. Hennes första bok Förträngda minnen utkommer på tyska i höst. Den utgår från Pajus egen mors och mosters, och många andra estniska kvinnors, minnen av deportationer och övervåld under den sovjetiska ockupationens första decennier efter kriget.
Båda böckerna bygger på material hon samlat in för filmer med samma namn, och gjort som estnisk-finska samproduktioner. De har också utkommit samtidigt i Estland och Finland. Båda levandegör stora historiska skeenden genom enskilda människors, ofta kvinnors, öden. Skräcken för övergrepp, också sexuella, är ständigt närvarande i kvinnors liv under krig, ockupationer och deportationer.
Suomenlahden sisaret har en undertitel, som i Likes finska utgåva diskret gömts på bakpärmen: ”Kun katsoo toisen tuskaa”. Att se den andras smärta. Just det har det officiella Finland kanske inte riktigt klarat av i förhållande till sin sydliga granne, under Sovjettiden och efter att Estland blev självständigt igen 1991. Paju ha bott för det mesta i Finland sedan hon kom hit för att studera på 90-talet, och genom sitt arbete som journalist, filmare och författare kommit att trampa på en del tår och rucka på många knäsatta sanningar.
”Vi har redan avhandlat allt”
– Erkki Tuomioja sa en gång åt mig att ”vi har redan avhandlat allt” i fråga om Estlands 1900–talshistoria. Föreställ dig det! säger Paju med en vältalig blandning av löje och kamplust.
– Men det underbara med demokrati är att vi kan fortsätta dialogen ändå. Kanske jag är lite dumdristig men jag påstår att det finns massor kvar att avhandla i det som hände mellan Estland och Finland. Estland var först ockuperat av Tyskland som blev Finlands allierade, och efter kriget av Sovjetunionen som formade också Finlands försvars- och utrikespolitik. Vi lever i ett gemensamt Europa, våra öden formas av samma energier. Jag tycker vi ska diskutera det här, och fortsätta diskutera till exempel Finlands krigshistoria. ”I Finland har vi aldrig kunnat diskutera kriget som lidande, bara som hjältemod och segrar” var det någon som sa åt mig. Men det håller på att förändras med god fart, precis som det estniska lillabrorskomplexet håller på att ersättas av ett nytt självförtroende, säger Paju.
– Inte väntar jag mig att bli bemött av en hallelujakör när jag klampar in som estnisk kvinna i de mansdominerande historikerkretsarna, eller ifrågasätter vedertagna sätt att beskriva och bedriva kontakten mellan våra länder. Men ibland känns det nog som om nån försökte sätta käppar i hjulet om det börjar gå för bra. Jag har ett varmt förhållande till både Estland och Finland, jag ser bara vinster med att vi talar öppnare om det som varit.
President Tarja Halonens formulering om att esterna i dag reagerar på Rysslands utspel med större känslighet än finnarna för att de lider av ”postraumatisk stress” ser Paju också som en finlandiseringsrest som står i vägen för vettig diskussion.
– Jaja, ”var inte så emotionell”, säger folk åt mig ibland. Mitt sätt att närma mig historien som människors upplevelser utgår från empatin, men det utesluter inte intellektet. Och samtidigt finns det naturligtvis många människor, både i Finland och i Estland, som är beredda att både känna och tänka väldigt analytiskt och inspirerande. Dem träffar jag hela tiden bland mina läsare. Och mina böcker är ganska seglivade med tanke på hur skeptiskt mina finska förläggare förhöll sig till deras säljbarhet i början.
Historien på kroppen
Pajus historieskrivning är förankrad i psykohistoria och minnesforskning. Historia är det som händer människor, deras kroppar och medvetanden, påpekar hon.
Men hur ska man berätta om det? Sofi Oksanens internationella bästsäljarroman Utrensning var en crash course i hur ockupation och förtryck formar kvinnors liv och psyken. Men Antti Jokinens filmatisering av romanen har inte blivit en stor framgång. Han visar mycket explicit våld och marterade kvinnokroppar, och motiverar greppet med att man måste visa det hemska. Paju är kritisk. Det explicita våldet på film är en underhållningsgenre, ofta med erotiska sadomasochistiska undertoner. Våld på riktigt är varken erotik eller underhållning, men hur ska man visa det här?
– Om jag själv hade upplevt något sådant, hur skulle jag vilja berätta om det? Eller vilken återgivning skulle jag stå ut med? När jag samlade material till mina filmer och böcker förstod jag att jag inte behöver veta allt om min mammas upplevelser. Man behöver inte veta allt, om man vet allt kan man förlora förståndet.
– Jag har hundratals timmar av intervjuer med min mamma och moster och andra estniska kvinnor om deras upplevelser av förhör, deportationer, livet i arbetslägren. De pratade, liksom min mamma och moster naturligtvis hade pratat om de här sakerna under hela min uppväxt. Men när jag tittade på allt jag filmat, såg jag deras tystnad, ansiktsuttryck, orörligheten, den plötsliga glömskan som föll över dem när de kom i närheten av det olidliga – allt det här sade minst lika mycket som alla orden.
Rädslan dödar begäret
I höstas satte Stadsteatern upp pjäsen Toveri K, om Otto Wille Kuusinens tid i Stalins närmaste krets, i regi av den ryska regissören Roman Viktjuk.
– Och på scenen åmade sig en kvinna som getts en väldigt fysisk, koreograferat sinnlig scennärvaro och fick uttrycka begär till den store tänkande mannen. Det var Kuusinens hustru Aino Kuusinen, och hon hade verkligen förtjänat att bli känd av dagens publik som något annat än kåt fysiskhet. Hennes bok om Stalins utrensningar och fångläger, Jumala syöksee enkelinsä som utkom postumt 1972, är väldigt läsvärd. Hon var en intellektuell kvinna och förmögen att omvärdera sina ideologiska val. Ni har haft feminismen på agendan länge här i Finland men ändå tycks det fortfarande gå att reducera kvinnor till sexualiserade kroppar. Här finns en hårdhetskultur där invektivet ”hora” är lätt att ta till och kvinnan får stå för det primitivt fysiska. Jag blev ganska chockad över den här pjäsen, jag tycker att den visade på en förvånande oförmåga att diskutera vad kommunismen och Sovjetunionen var, utan att avleda uppmärksamheten med fysiskt spektakel.
Ett vanligt stilgrepp i film och litteratur är att beskriva sexuell passion i krig, som något slags dramaturgiskt knep att skapa kontraster och spänning.
– Det är patriarkala fantasier. Rädslan dödar begäret. Det här är inte mitt påhitt. Det kommer fram gång på gång när man talar med människor som överlevt övergrepp och skräckvälden, eller med forskare, säger Paju.
Estland och Förintelsen
En uppfattning som Paju och andra estniska historiker fått bemöta inte minst i Norden är bilden av Estlands korta självständighetshistoria före kriget, som en antisemitisk ”omoralisk och undfallande diktatur” under det nationalsocialistiska Tysklands inflytande och egna dåliga kryptofascistiska ledare som president Konstantin Päts och chefen för armén Johan Laidoner. De estniska judarnas öde anförs som ett bevis på det här, och Estland och de baltiska länderna klumpas ihop. Men det fanns stora skillnader till Estlands fördel, påpekar Paju:
– Antisemitismen var förbjuden i lag, Mein Kampf fick inte översättas, de judiska medborgarna erbjöds kulturell autonomi med egna skolor och så vidare, vilket var något helt annat än ghettoisering. Före kriget hade vi alltså en början på något helt annat än pogromer och Förintelse.
Nyligen deltog Imbi Paju i en konferens i Israel om de baltiska judarnas öde, och blev helt förbluffad:
– Där fanns en helt annan syn på Estlands förkrigstida minoritetspolitik än jag är van vid. Estland kunde för till exempel en lettisk jude framstå som tolerant, upplyst och inbjudande. Och en estnisk kollega konstaterade att ”det var första gången på ett bra tag som man hört någon tala så här vackert om Päts och Laidoner!” Klart att det fanns antisemitism i Estland före kriget, men den var inte allenarådande.
Skuldbelägga offret
– Nu måste jag citera Tuomioja igen, för han uttryckte det som att Estland ”var ett offer, men inte ett oskyldigt offer”, säger Paju.
Att ett sådant land faller offer för Sovjetunionens övervåld behöver ingen begråta, är den underförstådda slutsatsen. Att lägga skulden på offret avleder uppmärksamheten från förövarens gärningar.
– En annan sak som stör mig i dag är den cyniska ”synvinkel-liturgin” som en del finska politiker och historiker envist följer. ”Ur rysk synvinkel” ser händelser i Ukraina ut si och så, det som ”ur Kievs synvinkel” är rysk intervention i ett självständigt lands angelägenheter är ”ur rysk synvinkel” på något sätt naturligt och nödvändigt, Ukraina har liksom tiggt om det här. Vi ska väl diskutera värderingar och internationell rätt, inte några mystiska ”synvinklar”?
I sina böcker har Paju undersökt det hon kallar för KGB:s handstil, ett sätt att omforma språket.
– Ryska politiker talar om ”fascister”, ”de förtvivlade medborgarna i Donbass”, ”lokala aktivister” – jag hör ekot av decenniers sovjetiska retorik. Snart är det väl de ryska ”fredsbevararna” som intar gatorna i Ukraina? Också i Finland borde man reagera starkare på det här språket, ni har hört det sen krigsslutet.
Men det finns inget skäl att vara defaitistisk, påpekar Paju:
– Det finns ingen upprepningsautomatik. Estland är medlem i EU och NATO, president Ilves är en internationellt respekterad statsman vilket Päts inte var, vi står inte ensamma som på 1930-talet. Jag är ganska optimistisk trots allt. Låt oss inte vara rädda, låt oss tala i stället, och låt oss tala tydligt om de värderingar vi tror på.
Imbi Paju
• Uppvuxen: På 1960-talet på landet i byn Votikvere nära Peipus, ”när mamma kom tillbaka från lägret fick hon inte bo i stan utan hamnade där, och pappa kom dit som forstmästare”.
• Utbildad: Studerade klassisk sång i Estland, flyttade till Finland för att studera kultur- och socialvetenskaper vid Helsingfors universitet efter att Estland blivit självständigt.
• Yrke: ”Plötsligt behövde estniska medier massor av material från Finland, så jag blev journalist”.
• Bosatt: I Helsingfors och Tallinn.
• Filmer: Torjutut muistot/Memories Denied, 2005, Suomenlahden sisaret 2009.
• Böcker: Torjutut muistot 2006, på svenska utgiven av Atlantis som Förträngda minnen, 2007. Suomenlahden sisaret. Kun katsoo toisen tuskaa 2011, på svenska Systrar kring Östersjön, Atlantis 2014, övers. Heidi Granqvist. Har tillsammans med Sofi Oksanen redigerat artikelantologin Kaiken takana oli pelko. Kuinka Viro menetti historiansa ja miten se saadaan takaisin, 2009 (”Bakom allt fanns rädslan. Hur Estland förlorade sin historia och hur den kan återställas”, ej översatt till svenska.)
• Ordnar: Riddartecknet av I klass av Finlands Lejons orden 2013, för befrämjande av kulturella förbindelser mellan Finland och Estland.
• Arbetar som bäst: ”Med min första roman. Händelserna i Ukraina gjorde att jag kom av mig med skrivandet, men besöket i Israel nyligen gav ny inspiration.”