Oss likmaskar emellan
Är inte också du en likmask? frågar jag Agneta Rahikainen som har skrivit en bok om Edith Södergran. Likmaskarna har en viktig roll i det naturliga kretsloppet, också litteraturens.
"...men lova heligt att mina brev aldrig kommer i händerna på likmaskarna som skriver biografier" skrev den finlandssvenska modernismens stora berömda avantgardist, poeten Edith Södergran till sin beundrande något yngre poetkollega Elmer Diktonius 1922. Södergran var då 30 år gammal och led av tuberkulos. Ett år senare var hon död och likmaskarnas smörgåsbord var dukat för nästan ett sekel framöver. Resultatet har blivit en hel mängd flåsiga myter och mera fundersamma omprövningar, varv på varv.
Också jag växte upp med en biografisk färgad Edith Södergran-fantasi, om det ensamma, tragiska, lungsjuka och utblottade geniet vars dikter framsprang ur ett orakelartat inre och handlade om hennes kärlekslängtan och dödsnärhet. Hon som besökte Helsingfors en enda gång och under sin livstid var missförstådd av kritiken. Och så det hjärtskärande sista brevet till väninnan Hagar Olsson, systermodernisten som aldrig hade "tid" att besöka henne i avkroken Raivola där hon låg och dog och dog, inklusive det sista hjärtskärande budskapet: "har hon glömt mig Hagar äro vi icke bundna vid varandra i liv och död", alla tiders tårvrängare.
- Född: 1963
- Utbildning: FM, litteraturvetare, Helsingfors universitet.
- Sysslat med Södergran: Sedan 1991, bland annat redigerat fotoboken Som en eld över askan. Edith Södergrans fotografier 1993 och Edith Södergrans samlade skrifter. Brev, 1996, båda utgivna av Svenska litteratursällskapet
- Aktuell med: Boken Kampen om Edith (Schildts & Söderströms), och disputation med avhandlingen Poeten och hennes apostlar – En biomytografisk analys av Edith Södergranbilden, lördagen den 26 april klockan 10.00, Helsingfors universitet, Porthania, PII, Universitetsgatan 3.
Nu är det dags att snyta sig och titta på fakta. Agneta Rahikainen räcker oss näsduken. Tänk er i stället en uppväxt i ett slags välbeställd okonventionell Pippi Långstrump-frihet fast med en medgörlig mamma som vapendragare, kombinerad med skolgång i fina Petrischule i metropolen Petersburg med tillgång till bildning på ryska, tyska och franska. Och svenska, eftersom alla viktiga nya böcker på svenska gick att få tag på i Petersburg. Långa utlandsvistelser, sanatoriernas obehag i kombination med det internationella sociala livet där. Åren i Raivola som ingalunda var en avkrok i skogen utan en livlig liten järnvägsort på vägen mellan Viborg och Petersburg.
– Södergrans liv passar väldigt dåligt som exempel på ett förtryckt litterärt kvinnoöde. Hon hade eget rum och egna pengar och ingen far, mor eller karl som plågade eller förtryckte henne. De viktigaste kritikerna förstod hennes storhet redan under hennes livstid. Dessutom hör hon till de litteraturhistoriska vinnarna, hon finns i alla litteraturhistorier, konstaterar Agneta Rahikainen.
Agneta Rahikainens nya bok Kampen om Edith överlappar delvis hennes aktuella doktorsavhandling Poeten och hennes apostlar – En biomytografisk analys av Edith Södergranbilden. En fylligare biografisk del finns i Kampen om Edith, medan Poeten och hennes apostlar innehåller mera litteraturteori och problematiserar biografiskrivande och mytbildning i ett vidare perspektiv. Men kärnan i båda är: Vad hände med Edith Södergran efter hennes död? Vem behövde berättelsen om hennes liv, dikt och död, och varför?
I det litterära etablissemanget fanns det åtminstone två som personligen kände Edith Södergran, dramatikern och kritikern Hagar Olsson och Elmer Diktonius, coming man på den finlandssvenska modernismens scen. Båda omhändertog delar av hennes litterära kvarlåtenskap. Olssons skatt var breven som hon utgav först 1955 – innan dess hade Olsson etablerat sig som auktoritet nummer ett när det gällde Södergrans liv och dikt.
– Olsson får ganska mycket stryk i min bok, konstaterar Rahikainen.
– Hennes historia är tragisk. Hon hade en tydlig kulturpolitisk agenda, men där fanns också ett personligt sår. Hon vill skapa en bild av Södergran som var så oförarglig i bredd med henne själv som möjligt. Hon avintellektualiserade Södergran, gjorde henne till ett geni som vimsade omkring i skogen i Raivola och skapade ur intet. Hon ignorerar helt bildningsbakgrunden, resorna, språkkunskaperna. Och ju mera Hagar Olsson led av psykiska problem och depression, desto svartare blev hennes Södergranbild. Den ständigt döende Södergran är Olssons skapelse. hennes Södergran skriver till slut inte om någonting annat än längtan till döden och det avspeglar direkt Olssons eget sinnestillstång på 1950-talet.
Olssons sår var det onda samvetet för att hon trots Södergrans enträgna begäran inte riktigt ville umgås med Södergran annat än brevledes.
– Det kanske fanns något slags fysisk attraktion på någondera sidan som Olsson inte riktigt klarade av att hantera. Det paradoxala är att Olsson först inte riktigt står ut med att träffa Södergran men efter hennes död lever i ett slags symbios med henne och till slut nästan har inkorporerat henne, de är liksom ett.
Den andra samtida vännen och supportern, Elmer Diktonius, klarar Rahikainens besiktning med betydligt bättre betyg:
– Han hade mindre av privataktier investerade i Södergran, han beundrade henne nog mera ur hjärtat och utan andra baktankar än att hon var en litterär förebild. Hans texter om henne är klart mera skönlitterärt personliga medan Olsson trollar in sig i allehanda faktaanspråk. Diktonius beundrar henne väldigt, det är genidyrkan och kanonisering som helgon. Här kan man egentligen inte se någon enkel genusproblematik, Diktonius verkar inte ha några problem med att beundra en kvinnlig litterär förebild.
Den tredje viktiga Edith-byggaren var den svenska Uppsala-docenter Gunnar Tideström, som 1949 gav ut sin stora bok om Edith Södergran. Inte heller mot honom är Rahikainen nådig.
– Han köpte Olssons version med hull och hår. Till den hörde Olssons "allt hon skrev var sant"-hållning, att dikterna handlade om Södergrans verklighet. Tideström uppfattade det här väldigt konkret, så att om Södergran skrev om ett träd skulle orden motsvaras av ett identifierbart träd i Raivola. Och skriver hon om kärlek och sexualitet så måste det bygga på konkreta erfarenheter. Kärleksobjektet måste identifieras tycker Tideström, och gav sig ut för att med ljus och lyfta sökt efter älskare.
"Terijokimannen", läkare, gift och morfinist är Tideströms påhitt för att ge sin Edith lite kärlekslycka, efter att han i samråd med Olof Enckell prövat och underkänt några alltför ruskiga – supiga, perversa – typer.
– För någon måste det ha funnits, hon kan inte ha skrivit om kärlek om inte hon upplevt den själv, resonerade Tideström.
Tideströms bidrag var också teorin om Södergrans mentalsjukdom. Så där kunde inte en kvinna bete sig, hon måste vara sjuk i huvudet:
– Han försöker förklara allt det irrationella hos Södergran med vacklande hälsa. Hon var okonventionell, irrationell i bemärkelsen klättrade upp på taket, gjorde saker som konventionellt sett var okvinnliga och opassande, Hon satte sig upp mot sina läkare och ifrågasatte deras vårdmetoder. De nietzscheanskt anspråksfulla insändarna tycker Tideström också är knäppa. Hade hon varit en man som skrev så hade man inte reagerat så. Men en kvinna fick inte säga "det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är", det passade sig inte. Dessutom håller han på och infantiliserar henne, på nästan varje sida står det att hon är naiv eller barnslig, att hon har ett barnsligt sätt att hantera sin tillvaro, att hon är politiskt naiv och så vidare.
Rahikainen har läst brevväxlingen mellan Tideström och Olof Enckell, litteraturvetare och sedermera professor vid Helsingfors universitet…
– Det är oerhört intressant att se hur de resonerar, vad de är ute efter. Enckell köper inte Tideströms teori om Södergrans psykiska sjukdom, men är frejdigt med och spekulerar om hennes sexliv. Deras Södergranuppfattning är också en del av en rasbiologisk diskussion, det var ganska otäckt att se - de spekulerar i om hon hade "zigenarblod", eftersom det tycks ha varit svårt att klämma in henne i en etniskt finlanssvensk glassko. Samtidigt ville man ändå så hemskt gärna ha henne där för hon är ju det finaste av allt det fina finlandssvenska i vår litteratur. Men ändå flamsade de med tankar kring att hon kunde ha varit en gökunge till exempel, och sånt. Därför att hon är så "ofinlandssvensk".
Så småningom kom den feministiska litteraturforskningen och rättade till de värsta underligheterna. Läkaren och poeten Eva Ström följde tuberkulosens spår i dikten, Ebba Witt-Brattström putsade fram Södergrans estetiska och ideologiska bildningsfundament under all biografisk bråte. Och idéhistorikern Jan Häll har analyserat Södergrans antroposofiska period som också den tidigare missförståtts.
Och nu har vi Rahikainen. En likmask bland andra, föreslår jag. För likmaskarna skall man inte förakta, de ingår i det litterära kretsloppet och ger näring åt nya läsningar och nya tolkningar. Hellre maskars kryllande kring textcorpus och kropp än respektfull tystnad?
– Jag identifierar mig inte alls med likmaskmetaforens... Men rent praktiskt och moraliskt är jag väl det, för det måste man vara om man skriver biografi. Och jag erkänner att jag skriver saker som Södergran kanske inte skulle ha tyckt om, men jag tycker man kan göra det om man gör det för att vilja ge en så klar bild av föremålet som möjligt och har ens någorlunda hygglig dokumentation i ryggen, säger Rahikainen.
– Jag har ju också en helt egen agenda - att avslöja alla de här agendorna, Och nu måste jag erkänna att jag också försöker göra henne till människa, varken mer eller mindre. Jag vill inte göra henne större eller mindre än vad hon var. Hon var kanske inte en jättetrevlig person i själva verket, jag tror att hon var förfärligt jobbig och självupptagen så visst förstår jag att Olsson inte riktigt orkade med henne. Jag har en bekant som ställt i "Valkyriornas ritt" som ringsignal i mobilen för en av sina jobbigare vänner. Det skulle man kanske ha gjort för Södergran också. Hon kunde säkert vara riktigt besvärlig, egocentrisk, påstridig, krävande, uppslukande. Det var nog en hel del valkyrieritt över henne ibland, kan jag tro.