En journalists magiska kunnande
Författaren och Nobelpristagaren Gabriel Garcia Márquez har avlidit. Robin Valtiala minns en av Latinamerikas litterära mästare.
”Gå ut och gör ert jobb” sa Gabriel García Márquez, när han låg döende i cancer i lymfkörtlarna åt journalisterna som ville intervjua honom på sjukhuset. (Det här läser jag i The Huffington Post.) Det låter som en av de många kända slutklämmarna som finns i hans romaner, som ”dra åt helvete bror”. Det var vad en militär som skulle avrättas svarade när hans gamle vän förklarade att ”det är inte jag som skjuter dig, det är Revolutionen”. Och: ”Det ser ut som hundskit” (som sonen till fadern som hade löst gåtan med hur man gör guld.)
På sjukhuset förklarade Márquez familj att det fanns risk för att cancern skulle förnya sig, Colombias president Santos förklarade att det inte alls var säkert. Så här kunde någon av de många politikerna i författarens böcker också spå hälsa.
Gabo, som författaren i vardagslag kallades, blev 87 år. Han föddes i Colombia men flyttade senare till Mexiko på grund av kidnappningsrisken i hemlandet. Han fick Nobelpriset 1982. Efter det har han främst blivit förknippad med romanen Hundra år av ensamhet, och med begreppet magisk realism, som han inte tyckte om, och som mest har använts utanför Latinamerika.
Márquez har skrivit många andra fina böcker, bland annat är hans tidiga noveller värda att läsa, på svenska till exempel i Mamá Grandes begravning och Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor. Och romanerna Krönika om ett förebådat dödsfall, som slutar med en knivhuggning och en blodström som flyter hela vägen längs med byns enda gata, samt Kärlek i kolerans tid. Den sista är den mest romantiska bok från tiden efter 1800-talet som jag någonsin har läst och inleds med meningen ”Det var oundvikligt: lukten av bittermandel fick honom alltid att tänka på hur det brukar gå med olycklig kärlek.”
Den starka känsla som författaren lyckas bära upp genom boken, kommer från den grundläggande situationen där en kvinna väljer en man, som är trygg och som hon är (inte låtsas vara) lycklig med. Jämsides löper hela tiden skuggan av ett parallellt liv med en annan man, full av passioner. Vi får följa med alla tre genom deras liv. Romanen kom ut när jag var 18 och jag läste den då, vilket var en utmärkt tidpunkt. Men precis lika bra är det säkert att läsa den när man är riktigt gammal och vet att man har lite tid kvar men att alla tänkta parallella liv ännu kan gå i uppfyllelse.
Jag slår nu upp boken och hittar ett ställe som handlar om åldrande, en mening som slutar med ”sin sovande hustrus värnlösa andedräkt.”
Och det magiska, som man alltid talar om vare sig författaren ville det eller inte? För en nordisk läsare finns det förstås i den tropiska naturen, i sättet att tala om den hjärtlösa makten och militärkupper som om det handlade om figurer i Tintin. Utan att läsaren någonsin glömmer vad det i verkligheten handlar om. Om det speciella sättet att släppa fram sexualiteten, aldrig låta några slöjor finnas framför den men ändå lyckas få den att förbli hemlighetsfull. Och kanske också, journalist som Márquez var, att kunna skala bort ovidkommande fakta och detaljer så att det man berättar och som i sig är sant låter som det underligaste som någonsin har hänt.