Steglitsan – stilla veckans lilla fågel
Donna Tartts färska roman The Goldfinch (Steglitsan) har gett förnyad aktualitet åt en liten fågel som sedan senmedeltiden förknippats med Jesu död och uppståndelse. Först och främst inom bildkonsten.
Den amerikanske ornitologen Herbert Friedmann gav 1946 ut boken The Symbolic Goldfinch: Its History and Significance in European Art där han studerade fenomenet och spårade 486 målningar med steglitsan som motiv, av dem var 214 italienska.
Att möta den lilla och livliga finkfågeln, som ofta uppträder i flock, är en grann syn då den ivrigt klänger på tistlar och kardborrar sökande efter de begärliga fröna. Det har bidragit till att skapa associationer till Golgatavandringen och törnekronan i kombination med fågelns röda panna och strupe.
Fåglar i samma sällskap
I legendbildningen har rödhaken ibland fyllt samma funktion. Många torde ha i minne Fågel Rödbröst, en av Selma Lagerlöfs Kristuslegender, där fågeln frågar Vår Herre varför den fått namnet Rödbröst då den är oansenlig och grå. Vår Herre svarade att Rödbröst ska du heta men du får själv se till att du kan förtjäna dina röda bröstfjädrar. Långt senare i historien förverkligades den efterstävade förmånen utanför Jerusalem då den lilla fågeln satt darrande på kanten av sitt bo och såg att törnena hade sargat pannan på en av dem som skulle korsfästas. Fågeln ville göra någonting för den arme pinade och då föll en droppe av den korsfästes blod ner på fågelns bröst. Sedan den dagen lyser den blodröda färgen på varje fågel Rödbröst.
En annan fågel som förknippats med död och uppståndelse är (ladu)svalan som enligt gammal folktro ansågs övervintra på leriga havs- och sjöbottnar då den, i synnerhet vid våt väderlek, jagade insekter nära vattenytan för att därefter försvinna och sedan "återuppstå" på våren.
Via dolorosa
Den vanligaste sakrala representationen av steglitsan i konsten är Madonnan med Jesusbarnet och den lilla fågeln. Redan under den så kallade protorenässansen blir motivet populärt. Vi finner det hos Sienas 1300-talsmästare som Ambrogio Lorenzetti och Taddeo di Bartolo eller hos florentinaren Bernardo Daddi. För den stora allmänheten är väl ändå högrenässansens och Rafaels Madonnan med steglitsan (Madonna del Cardellino, Uffizierna i Florens) den mest berömda. Den inkluderar Johannes Döparen som barn. Han är den som överräcker fågeln till Jesus som tecken på Frälsarens öde och kommande passion. Motivet återfinns också hos Rafaels så kallade Solly Madonna (Berlins Gemäldegalerie) där Jesusbarnet sitter i sin moders famn medan steglitsan sitter på hans knä. I Eremitaget finns Leonardos Madonna Litta där fågeln är placerad mellan den ammande modern och Jesusbarnet.
Venetianaren Giambattista Tiepolo, vanligen betraktad som det dekorativa måleriets största affischnamn på 1700-talet, har på sin oljemålning Madonnan med steglitsan (Washingtons National Gallery) medvetet överdrivit färgen på Marias och Jesusbarnets läppar och låtit den överensstämma med den lilla fågelns bjärt röda parti kring näbbroten. Ungefär som om ett litet barn varit framme och lekt med mammas läppstift.
Fångenskap och frihet
Död och uppståndelse, fångenskap och förlösning. Till saken hör att steglitsan en gång var en populär burfågel som i sina aktiviteter skickligt kunde koordinera näbb och klor. Motivet är inte ovanligt i det nordeuropeiska och flamländska måleriet där denna vardaglighet ändå kan kombineras med den sakrala symboliken. Som t.ex. hos Rubenslärjungen Jacob Jordaens’ Den heliga familjen med Elisabet och Johannes Döparen där pappa Josef ses med en steglitsa i korgen som attackeras av en katt, i den religiösa konsten väldigt ofta ondskans sinnebild.
Av Jordaens förekommer en annan målning med en liknande korg men på den har lilla Johannes döparen inför Jesusbarnets åsyn släppt ut den fångna steglitsan för att peka på själens befrielse och förlösning.
Fabritius fink
Donna Tartt, som för övrigt anländer till Finland i maj, inspirerades av holländaren Carel Fabritius lilla målning Steglitsan, som även pryder bokens omslag. Den är en så kallad trompe l’œil-framställning som vill förvilla och göra det omöjligt för ögat att skilja mellan ett verkligt och ett målat föremål. Målningen som inte direkt kan hänföras till den sakrala symbolikens sfärer är åstadkommen samma år som Fabritius avled i den förödande olyckan då krutmagasinet i Delft exploderade den 12 oktober 1654. Målaren som gick bort 32 år gammal betraktas ofta som länken mellan Rembrandt och Vermeer. Somliga har rentav försökt göra honom till Vermeers läromästare vilket inte kunnat bevisas.
När Frick Collection i New York öppnade sin stora utställning med lån från Mauritshuis i Haag i oktober 2013 råkade händelsen sammanfalla med utgivningen av Donna Tartts roman. Till arrangörernas häpnad framstod Fabritius lilla finkfågel som en lika stor publikattraktion som Vermeers Flicka med pärlörhänge. Som känt tog även den ny fart för några år sedan tack vare Tracy Chevaliers roman och Peter Webbers sobra filmatisering.