Risto väjer inte för mörkret
Eino Leino och Lou Reed är hans förebilder. Kritikerfavoriten Risto Ylihärsilä får årets Teostopris på 25 000 euro.
Risto Ylihärsilä tänker en hel del på döden. Det förstår vem som helst som har lyssnat på hans skivor. På det senaste albumet, Risto II, skriver han om åldrande, sjukdom, om dödsänglar, ångest – men också om nåd och frälsning. Texterna fungerar ofta som poesi i sin egen rätt.
Ylihärsilä svarar i telefon från Tammerfors, där han bor:
– När jag började skriva låtar var det väldigt viktigt att texterna skulle gå att läsa utan musik. Nu för tiden låter jag musiken styra mera, säger han.
I slutet av nittiotalet var Ylihärsilä medlem i bandet Kukka, som var dåtidens intressantaste Tammerforsband – det närmaste Indiefinland någonsin kommit Velvet Underground. Redan då handlade det mycket om att hitta en balans mellan det experimentella och mer popinfluerade.
När bandmedlemmarna gick skilda vägar höll Ylihärsilä fast vid musiken. Det fanns inte så många andra möjligheter. Han tänkte studera litteraturvetenskap, men när han skulle skriva inträdesprovet drabbades han av en panikattack och lämnade in ett tomt inträdesprov.
– Jag sökte till universitetet en gång till, senare, men då hände samma sak, säger han.
I dag har bandet Risto gett ut fyra skivor, och redan från början har Ylihärsiläs mycket originella och svårdefinierade musik varit en kritikerfavorit. Senaste skivan hyllades i den finska musikpressen.
Ylihärsilä gör både solospelningar och tillsammans med ett fyramannaband. I botten finns alltid hans intresse för gamla syntar.
– Det faller sig naturligt för mig, nästan alltid när jag börjar skriva låtar så utgår jag från en synt eller ett piano. Gitarrer förstår jag mig över huvud taget inte på.
Men Ristos sound har förändrats under åren. Numera kan man till och med höra folkmusikinfluenser.
– Jag har alltid tänkt att folkmusik är totalt ointressant, men i dag spelar jag till och med i ett nystartat folkmusikband. Jag lyssnar i själva verket oerhört lite på ny musik, närmast via radion i bi
Som influenser nämner han Lou Reed och Eino Leino. Man känner också igen Reeds pratsång i Ylihärsiläs sångstil.
– Jag har lärt mig mina styrkor och begränsningar. Jag kommer nog aldrig att kunna skriva en radiohit, jag sjunger ju inte på det sättet, säger han.
Den nya skivan inleds med låten Turvaluola, "Trygghetsgrottan", som handlar om en plats dit man kan fly undan världen.
– Jag skrev den låten efter att jag funderat mycket på hur man ska hitta ett inre lugn. Jag är fascinerad av människor som kan vara fullständigt lugna fast de vet att de kommer att dö, säger han.
Teostopriset utgörs av 25 000 euro. Det är välkomna pengar för en musiker som inte skriver radiohits.
– De kommer nog att gå till att täcka en del skulder som uppstod med förra skivan, säger han.