Dansfilm på uppgång
En kanadensisk dokumentärfilm med utgångspunkt i Tero Saarinens koreografi fick nyligen två av de tyngsta prisen på den prestigefyllda konstfilmfestivalen i Montreal. Nu visas den och ett stort urval dansfilmer i Helsingfors när Loikka-festivalen kör i gång.
Shakers var en religiös rörelse som fick sin början i 1700-talets England. Namnet kommer från engelskans shake och syftar på skakningarna som genomfor utövarnas kroppar när de nådde ett slags andlig extas under sina gudstjänster. Dans och musik hörde till utövandet, likaså ett asketiskt leverne och en fast tro på kollektivet.
Uppoffringarna som medlemmarna i den protestantiska rörelsen gjorde för gruppens skull blev inspiration för den finske koreografen Tero Saarinen. 2004 skapade han dansverket Borrowed Light, en föreställning där samtidsdans möter traditionell shakermusik.
Flera år senare blev Saarinens koreografi utgångspunkten för den kanadensiska dokumentären A Chair Fit for an Angel som handlar om shakerrörelsens livsstil.
– Regissören Raymond St-Jean fascinerades av Saarinens arbeten och ville adaptera ett verk för filmduken. När han började undersöka shakerkulturen hittade han musiken, arkitekturen, formgivningen och dansen och så småningom började dokumentärens idé utkristallisera sig. Dokumentären kretsar kring frågan om hur människor som inte alls ville skapa konst slutligen kom att skapa så många fina konstverk, berättar filmens producent, Michel Oullette.
I dag är shakerkulturen så gott som utdöd med endast ett fåtal utövare. Sin kulmen nådde rörelsen under 1800-talet i USA dit medlemmarna emigrerade för att grunda nya samhällen. Där tillverkade de verktyg, fick till stånd tekniska innovationer, men formgav framför allt utsökta möbler som i dag kan ses på de största amerikanska museerna.
– För dem handlade det inte om att göra en fin stol, utan en funktionell stol. Det här skedde 100 år innan funktionalismen fick sitt egentliga genombrott i Norden, säger Oullette.
För några dagar sedan fick filmen två av de tyngsta priserna under den internationella konstfilmfestivalen Fifa i Montreal. Raymond St-Jean valdes till årets regissör och filmen utnämndes till årets bästa kanadensiska dokumentär.
Under dansfilmfestivalen Loikka i Helsingfors visas dokumentären tillsammans med Yles inspelning av Tero Saarinens dansverk Hunt.
En ung Uotinen
Thomas Freundlich och Valtteri Raekallio, som är konstnärliga ledare för festivalen, förklarar att Tero Saarinen ingår i ett konstnärligt släktträd som utgör ett av festivalens teman. En dokumentär om den finskättade amerikanska koreografen Carolyn Carlson visar var rötterna finns.
– Dokumentären är från 1970-talet och där kan vi se en ung Jorma Uotinen skymta fram. Uotinen arbetade först med Carolyn Carlson och senare med Tero Saarinen och på så sätt har den finländska samtidsdansens vuxit fram, säger Valtteri Raekallio.
Dansfilmen är på uppgång i Finland, intygar de konstnärliga ledarna. På programmet finns omkring tjugo inhemska filmer varav de flesta skapats under de senaste två åren.
– Filmmakare och danskonstnärer har börjat samverka och produktionsbolagen har kommit in i processen, säger Thomas Freundlich.
I dag kan man tala om en professionalisering av den finländska dansfilmen, vilket delvis beror på att Aalto-universitetets filmkonstinstitution har ett tätt samarbete med Konstuniversitetets dansinstitution.
– Folk träffas redan under studietiden, hittar ett gemensamt språk och samarbetets frukt ser vi nu, säger Raekallio.
Frihet i tid och rum
Varför då göra film av levande scenkonst? En fördel är att man i högre grad kan styra publikens upplevelse jämfört med den levande föreställningen där åskådaren själv avgör var på scenen hen fäster sin blick.
– När man gör film är man också fri i tid och rum. Ur ett pragmatiskt perspektiv kan man säga att många dansare insett att film är ett praktiskt sätt att förmedla sitt jobb till en global publik, säger Freundlich.
Dansfilm är ändå långt ifrån något nytt fenomen. I själva verket går filmens och dansfilmens historia hand i hand.
– Då man började använda rörliga bilder var dans det första man filmade. Att filma rörelse var en naturlig följd av att man ännu inte kunde förmedla ljud. Under Hollywoods musikalguldålder, där dansen spelar en oerhört viktig roll, gjorde man flera av de största filminnovationerna som har fortsatt forma industrin ända fram till våra dagar, säger Raekallio.
Kanada är ett av de ledande länderna inom dansfilm och Michel Oullette är gammal i gamet. På 1980-talet producerade han filmer för dansgruppen La la la Human Steps.
På Youtube kan man se den prisbelönta dansaren Louise Lecavalier i tyllkjol och utan någon överdel dansa en häftig, kraftfull koreografi signerad Éduard Lock. Koreografin Human Sex och filmen med samma namn kom att bli banbrytande.
– Dansfilmer är viktiga eftersom de stannar kvar. Jag producerade Human Sex 1985 och tio år senare när jag var i Japan var det en museidirektör som kom fram, bugade sig och berättade att han hade sett den. Den hade använts i undervisningen på universitetet när han studerade dansfilm. Nyligen var det några tyskar och danskar som kontaktade mig för de ville använda filmen på en kongress om scenkonst. Den sju minuter långa filmen håller än i dag.
Trots att den senaste filmen A Chair Fit for an Angel är dubbelt prisbelönt lär den ändå inte släppas på biograferna. De flesta dansfilmer turnerar på festivaler, lever vidare på webbplatserna Vimeo och Youtube, och köps i vissa fall upp av tv-bolag.
Att hitta finansiering är ofta ett tidskrävande arbete, men Michel Oullette ser det som positivt för slutprodukten. Han låter gärna sina filmer ta den tid de behöver, och ser likheter mellan sitt tänkesätt och shakerkulturen, som den senaste filmen skildrar.
– Det som präglade shakers var att de inte försökte göra något för att vara nyskapande. De tog ett koncept som de under 100 års tid bara finslipade så att det så småningom närmade sig perfektion. Möblerna som shakers tillverkade var inte så många men en stor del av dem har ändå överlevt till våra dagar eftersom människor tog hand om dem och såg till att de fördes vidare till nästa generation. Om en stol kan användas i 200 år behöver man inte bygga en ny, i stället kan man göra något annat med sin tid.
Michel Oullette ser samma filosofi hos Tero Saarinen.
– Han skapar något enkelt i sina koreografier, essensen, så när publiken lämnar rummet efter föreställningen har de med sig en upplevelse som ligger väldigt nära essensen i verket. Det arv som Saarinen lämnar efter sig hos publiken är inte av stort ekonomiskt värde men det är ett förädlat verk i god kondition, precis som shakers möbler.