Tiina Lindfors undersöker samtida synder
Hon var Setas första sekreterare, och fortsätter än i dag att ta ställning för minoriteternas rättigheter i sina dansverk. Nu gästar Tiina Lindfors Helsingfors med Syndoperan där dödssynderna uppdateras.
Sedan hon var 17 år gammal har hon kämpat för homosexuellas rättigheter. Tiina Lindfors (f. 1958) kom att bli den första personen som människorättsorganisationen Seta anställde. Förutom att hon är stolt över sitt arbete för sexuella och könsminoriteters likabehandling minns hon också bombhoten som kom till kontoret på Andra linjen under 1980-talets början.
När Lindfors i höstas skapade ett dansverk om den franska filosofen och aktivisten Simone Weil kände hon igen sig.
– Precis som Kristin Olsoni, som skrev den här pjäsen, är jag väl lite grann som Simone Weil. Jag har inget val, jag tål inte orättvisor. Det finns helt enkelt inte utrymme för att vara rädd när glöden för rättvisa brinner så starkt inom en. I dag finns det otroligt många ungar som är upplysta och liberala, men det är bra att minnas att världen inte kunde ha förändrats utan de människor som förändrade den, och i vissa frågor hör jag väl nog till dem, säger Lindfors.
Föreställningen I ljus är trädet rotat går just på Dansteater Eri i Åbo, en teater som Tiina Lindfors var med och grundade 1989.
Lindfors använder ofta text på scenen, trots att hon i grunden är dansare. Weil-föreställningen är resultatet av ett tätt samarbete med dramatikern och regissören Kristin Olsoni. Genom text och rörelse skildras Simone Weils (1909–1943) liv och tankar, som i hög grad präglades av en medkänsla för andra människor och en förmåga att sätta sig in i deras lidande.
– Hon levde som hon lärde, också om det gick till överdrift, konstaterar Lindfors.
Simone Weil dog i tuberkulos under andra världskriget. För att visa solidaritet hade hon levt på ungefär lika små portioner mat som soldaterna vid fronten, vilket troligen ledde till att hon var rejält undernärd när hon insjuknande.
Trots att hennes livsföring förefaller rätt extrem kan man lära sig mycket av hennes politiska aktivism och empatiska livshållning, menar Lindfors.
– Vi lever i en tid av själviskhet och överdimensionerad materialism, och Simone Weil är raka motsatsen till det. Hennes otroliga medkänsla är en bristvara i dag. När det blir ekonomiskt dåligt kommer alltid de här populistiska och fascistiska krafterna fram och smittar av sig på alla. Folk blir rädda och stumma, även de politiker som borde kunna prata stort för välfärdssamhällets värden och för jämställdhet. I det här läget behövs det verkligen modiga människor.
Omstridda kolumner
Att ta ställning genom konsten är viktigt för Tiina Lindfors. Föreställningen om Simone Weil visas också på svenska som ett led i Lindfors kamp för svenskans ställning i Finland, något hon också fört fram i sina kolumner för Turun Sanomat. Kolumnen "Det finns ingen tvångssvenska" fick över 5 000 kommentarer, både positiva och negativa.
Lindfors berättar att de gånger hennes namn finns på Dansteater Eris reklamaffischer rivs de ofta ner.
– Det har varit så mycket hat. Jag har uttryckt mig lite djärvare än finlandssvenskarna själva.
I Helsingfors är hon aktuell med Syntiooppera (Syndoperan) som tar upp fem av de sju dödssynderna genom poesi, dans och sång. På scenen står bland andra skådespelaren Birgitta Ulfsson som agerar berättare.
Föreställningen, som gästspelar i Almisalen på Nationaloperan på fredag, undersöker ett urval av kristendomens dödssynder ur ett samtida perspektiv. Till exempel behöver svartsjuka inte alltid ses som något förkastligt.
– I den scenen är det två kvinnor som älskar varandra, men den ena är tvungen att leva i ett heterosexuellt äktenskap, vilket fortfarande är normen i vårt samhälle. Då blir den andra kvinnan svartsjuk och vi kan förstå henne, också om hennes älskade bara beter sig enligt dogmer och vedertagna mönster.
När Lindfors skulle iscensätta dödssynden vrede gick tankarna till massakern på norska Utøya.
– Vi ser barnen som inte kan fly och i röken skymtar galningen som jagar dem. Många tycker att den här scenen är ganska chockerande så efter den försöker jag sprida ljus och hopp. Som konstnär måste jag förmedla ett budskap, jag har möjlighet att förändra världen, om än i små mått.
I en av sina kolumner går Lindfors hårt åt en del av dagens samtidsdans, bland annat ett Helsingforsverk där en ung man med naken underkropp juckar mot golvet.
– I och för sig är det okej om någon tycker att det är häftigt med bara rörelse, men för mig ska dans ha ett innehåll som träffar hjärta och hjärna. Publiken är helig. Du måste ge den ett innehåll som är intelligent och som berör. Du kan inte beröra människor om de inte fattar något av det du gör. Själv är jag först och främst en berättare och en gång kanske också ungarna förstår att teaterkonsten är byggd på berättelser. De knyter ihop människor, skapar traditioner och hela kulturer.
Dansteater Eris Syndoperan visas på Nationaloperan 28.3.